Del 58
Förra delen:
Vi gick in och satte oss och jag plockade upp mobilen och kollade runt lite på olika hemsidor, och av en slump så hamnade jag på en gossip-sida om Justin och såg att det senaste inlägget var var 4 minuter sedan.
_______________________________________________________________________________________________
Jag undrade verkligen vad de menade med de sista de skrev i artikeln, vaddå klart vi skulle ta igen oss, vad skulle vi annars göra lixom? Och om de menade vad jag trodde så var det verkligen bara massa pervon som satt och skrev där. Jag klicka snabbt ner sidan och han precis lägga ner telefonen som Justin kasta sig ner brevid mig i soffan.
- Jasså, vad håller du på med för hemlisar då? frågade han och ryckte lekfullt på ögonbrynen
- Inget, inget alls... sa jag lite nonchalant och försökte att inte le men Justin såg att det ryckte i mina mungipor han kastade sig över mig och började kittla mig.
-Berätta Johanna! Jag slutar inte förän du har berättat!
Jag skrek och skrattade hysteriskt men jag vägrade att berätta, bara för att reta honom. När jag till slut lyckades slingra mig runt på mage slängde jag mig ner från soffan och landade på golvet, jag vände mig i luften och landade på rygg och Justin landade på mig. Men nu slutade han kittla mig. Han satte händerna på varsin sida av mitt huvud och stirrade rakt in i mina ögon med sina gnistrande bruna ögon. När han tittade på mig var det verkligen som om han såg hela mig, han såg inte bara mina ögon, han såg mitt ansikte, min kropp och hela min själ bara genom att titta på mig. Han kände mig och jag kände honom.
Han log lite snett och lutade sig närmare och kysste mig, tiden stod stilla när vi kysstes, det var precis som om gud ville att vi skulle vara tillsammans och att han tyckte att det va det vackraste han sett när vi kysstes... att han bara var tvungen att stanna upp lite med allt hans skapande bara för att vara stolt och kaxa lite för alla hans änglar runt omkring att han hade lyckats skapa något så vackert.
Jag vet, det låter jättetöntigt, men Justin och jag var verkligen skapta för varandra.
Inte förän vi hörde en lång och högljud harkling rycktes vi tillbaka till verkligheten och Justin tittade upp och såg sin mamma stå och titta på oss med ett höjt ögonbryn, och likadant med crewet, de försökte att inte titta med deras små sneglingar åt vårat håll var minst sagt diskreta.
- Beté er, det är fullt med folk runt omkring er nu, sa Pattie och vände på klacken och gick och satte sig vid en fotölj vid ett fönster.
- GET A ROOM! ropade Alfredo ifrån andra sidan av planet och skrattade. Jag hade inte träffat eller pratat med Alfredo men Justin pratade ofta om honom och jag hade sett bilder på dom tillsammans så jag visste vem han va.
Justin pussade mig snabbt en gång på munnen och reste sig sen och gick bort och smällde till Alfredo i bakhuvudet, men han flög runt, snabbt som blixten, och tog ett lekfullt nackgrepp på Justin och snart va kampen igång mellan dom två istället. Jag skrattade åt dom när de brottades och sa retfulla saker till varandra. Jag reste mig upp och gick bort till Pattie och satte mig mitt emot henne.
- Boys will be boys... sa hon och skaka lite lätt på huvudet, jag vände mig om och kollade på dom och skrattade åt dom.
Jag vände mig om och kollade ut genom fönstret och både jag och Pattie satt tysta en stund, men vi blev snart avbrutna av ett högt och gällt skrik och snart kom Justin rusande och hukade sig brevid Pattie, plockade upp hennes hand och höll fast den på sitt huvud.
- Gaaaaah, mamma hjälp mig, skrattade han
Efter kom Alfredo med en rakapparat i högsta hugg.
- Be om ursäkt eller säg "hejdå" till din frilla och din karriär! hotade han
Både jag, Pattie och Justin skrattade åt Alfredo, men Justin höll fortfarande kvar Patties hand på sitt huvud och lotsades verka livrädd. Jag plockade upp Justins mobil från golvet, som han antagligen hade tappat när han kasta sig ner på golvet, och filmade de nästkommande två minutrarna då Alfredo fortsatte hota med att raka av Justins hår och Justin lotsades leka Paris Hilton i House Of Wax. När jag lagt ner hans mobil igen fick Pattie till slut säga till dom att sluta och Alfredo gick motvilligt därifrån men mimade "nästa gång" med munnen och försökte se mystisk ut i blicken. Justin skrattade åt honom men satt kvar på golvet, och gjorde det ända till han hade gått därifrån.
När Alfredo satt sig igen vågade Justin resa sig upp och plockade upp sin mobil och satte sig i sätet brevid mig, och när han såg att jag hade filmat att sneglade han på mig och playade filmen, han skrattade lika mycket nu som han precis hade gjort.
När han kollat klart på filmen kollade han på klockan och öppnade sin twitter och twittrade:
Han la ifrån sig telefonen och kollade ut genom fönstret, men blev snart utråkad och ropade in till mannen som körde planet och frågade när vi fick åka, och till svart fick vi att vi fick åka lite tidigare och skulle åka om 15 minuter.
Han lutade sig tillbaka i stolen och blundade igen, jag gjorde likadant, jag var, trots att jag hade sovit väldigt mycket den här natten, sjukt trött. Jag suckade rofyllt och kände en hand på min, jag öppnade ena ögat och såg att Justin lagt sin hand över min, fortfarande med stängde ögon, och jag kände mig trygg och varm och snart somnade vi båda.
Efter en timme vaknade jag igen men Justin sov fortfarande, vi var uppe i luften nu och det skulle ta ännu ganska lång tid innan vi va framme, jag plockade upp min telefon och gick in på Justins twitter, och hamnade på videon han tidigare lagt ut och på bara en timme hade han fått 1936 kommentarer, unreal!
Han hade så underbara fans, jag kollade runt lite bland kommentarerna men blev tillsagd att lägga ner telefonen av en man som tittade ut från cockpit p.g.a. säkertheten. Vilket jag självklart gjorde, jag kollade runt lite på planet och såg att alla förutom Scooter satt och sov. Så jag satte mig till rätta lutade mitt huvud mot Justins axel och somnade om.
Fortsättning kmr...
Vi gick in och satte oss och jag plockade upp mobilen och kollade runt lite på olika hemsidor, och av en slump så hamnade jag på en gossip-sida om Justin och såg att det senaste inlägget var var 4 minuter sedan.
_______________________________________________________________________________________________
Jag undrade verkligen vad de menade med de sista de skrev i artikeln, vaddå klart vi skulle ta igen oss, vad skulle vi annars göra lixom? Och om de menade vad jag trodde så var det verkligen bara massa pervon som satt och skrev där. Jag klicka snabbt ner sidan och han precis lägga ner telefonen som Justin kasta sig ner brevid mig i soffan.
- Jasså, vad håller du på med för hemlisar då? frågade han och ryckte lekfullt på ögonbrynen
- Inget, inget alls... sa jag lite nonchalant och försökte att inte le men Justin såg att det ryckte i mina mungipor han kastade sig över mig och började kittla mig.
-Berätta Johanna! Jag slutar inte förän du har berättat!
Jag skrek och skrattade hysteriskt men jag vägrade att berätta, bara för att reta honom. När jag till slut lyckades slingra mig runt på mage slängde jag mig ner från soffan och landade på golvet, jag vände mig i luften och landade på rygg och Justin landade på mig. Men nu slutade han kittla mig. Han satte händerna på varsin sida av mitt huvud och stirrade rakt in i mina ögon med sina gnistrande bruna ögon. När han tittade på mig var det verkligen som om han såg hela mig, han såg inte bara mina ögon, han såg mitt ansikte, min kropp och hela min själ bara genom att titta på mig. Han kände mig och jag kände honom.
Han log lite snett och lutade sig närmare och kysste mig, tiden stod stilla när vi kysstes, det var precis som om gud ville att vi skulle vara tillsammans och att han tyckte att det va det vackraste han sett när vi kysstes... att han bara var tvungen att stanna upp lite med allt hans skapande bara för att vara stolt och kaxa lite för alla hans änglar runt omkring att han hade lyckats skapa något så vackert.
Jag vet, det låter jättetöntigt, men Justin och jag var verkligen skapta för varandra.
Inte förän vi hörde en lång och högljud harkling rycktes vi tillbaka till verkligheten och Justin tittade upp och såg sin mamma stå och titta på oss med ett höjt ögonbryn, och likadant med crewet, de försökte att inte titta med deras små sneglingar åt vårat håll var minst sagt diskreta.
- Beté er, det är fullt med folk runt omkring er nu, sa Pattie och vände på klacken och gick och satte sig vid en fotölj vid ett fönster.
- GET A ROOM! ropade Alfredo ifrån andra sidan av planet och skrattade. Jag hade inte träffat eller pratat med Alfredo men Justin pratade ofta om honom och jag hade sett bilder på dom tillsammans så jag visste vem han va.
Justin pussade mig snabbt en gång på munnen och reste sig sen och gick bort och smällde till Alfredo i bakhuvudet, men han flög runt, snabbt som blixten, och tog ett lekfullt nackgrepp på Justin och snart va kampen igång mellan dom två istället. Jag skrattade åt dom när de brottades och sa retfulla saker till varandra. Jag reste mig upp och gick bort till Pattie och satte mig mitt emot henne.
- Boys will be boys... sa hon och skaka lite lätt på huvudet, jag vände mig om och kollade på dom och skrattade åt dom.
Jag vände mig om och kollade ut genom fönstret och både jag och Pattie satt tysta en stund, men vi blev snart avbrutna av ett högt och gällt skrik och snart kom Justin rusande och hukade sig brevid Pattie, plockade upp hennes hand och höll fast den på sitt huvud.
- Gaaaaah, mamma hjälp mig, skrattade han
Efter kom Alfredo med en rakapparat i högsta hugg.
- Be om ursäkt eller säg "hejdå" till din frilla och din karriär! hotade han
Både jag, Pattie och Justin skrattade åt Alfredo, men Justin höll fortfarande kvar Patties hand på sitt huvud och lotsades verka livrädd. Jag plockade upp Justins mobil från golvet, som han antagligen hade tappat när han kasta sig ner på golvet, och filmade de nästkommande två minutrarna då Alfredo fortsatte hota med att raka av Justins hår och Justin lotsades leka Paris Hilton i House Of Wax. När jag lagt ner hans mobil igen fick Pattie till slut säga till dom att sluta och Alfredo gick motvilligt därifrån men mimade "nästa gång" med munnen och försökte se mystisk ut i blicken. Justin skrattade åt honom men satt kvar på golvet, och gjorde det ända till han hade gått därifrån.
När Alfredo satt sig igen vågade Justin resa sig upp och plockade upp sin mobil och satte sig i sätet brevid mig, och när han såg att jag hade filmat att sneglade han på mig och playade filmen, han skrattade lika mycket nu som han precis hade gjort.
När han kollat klart på filmen kollade han på klockan och öppnade sin twitter och twittrade:
Han la ifrån sig telefonen och kollade ut genom fönstret, men blev snart utråkad och ropade in till mannen som körde planet och frågade när vi fick åka, och till svart fick vi att vi fick åka lite tidigare och skulle åka om 15 minuter.
Han lutade sig tillbaka i stolen och blundade igen, jag gjorde likadant, jag var, trots att jag hade sovit väldigt mycket den här natten, sjukt trött. Jag suckade rofyllt och kände en hand på min, jag öppnade ena ögat och såg att Justin lagt sin hand över min, fortfarande med stängde ögon, och jag kände mig trygg och varm och snart somnade vi båda.
Efter en timme vaknade jag igen men Justin sov fortfarande, vi var uppe i luften nu och det skulle ta ännu ganska lång tid innan vi va framme, jag plockade upp min telefon och gick in på Justins twitter, och hamnade på videon han tidigare lagt ut och på bara en timme hade han fått 1936 kommentarer, unreal!
Han hade så underbara fans, jag kollade runt lite bland kommentarerna men blev tillsagd att lägga ner telefonen av en man som tittade ut från cockpit p.g.a. säkertheten. Vilket jag självklart gjorde, jag kollade runt lite på planet och såg att alla förutom Scooter satt och sov. Så jag satte mig till rätta lutade mitt huvud mot Justins axel och somnade om.
Fortsättning kmr...
Del 57
Förra delen:
Han vände sig om igen och jag såg hur han blev arg på sig själv för att han hade tårarna börjat rinna igen, och nu förstod jag vad han pratade om.
Ryan och mig!
_______________________________________________________________________________________________
- Nej nej nej, Justin! Pratar du om Ryan?
Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
- Nej, moster Agata, men vem tror du? Jaa det är klart jag pratar om Ryan och dig! Jag ser er försöka smyga med allt men....
Han drog efter andan för att försöka hålla tillbaka några tårar.
- Jag trodde att du och jag äntligen hade kommit över allt tjaffs och att vi var VI igen! Jag har aldrig känt såhär för någon förut och jag trodde att det vi hade var något speciellt? Jag vill aldrig släppa dig Johanna, men jag vill inte såra dig heller, så är om det är det som krävs för att göra dig lycklig så blir jag tvungen att göra det...
- Justin sluta! utbrast jag och avbröt honom innan han hann fortsätta.
Jag satte mig på huk framför honom och tog hans händer och kollade allvarligt på honom, och nu drog han inte undan händer, han flyttade bara blicken från sina knän till våra knutna händer.
- Jag måste vara ärlig och säga att det hände en sak när du var borta!
Justin kollade oroligt upp på mig och jag kunde se skräcken i hans ögon.
- Ryan kysste mig, sa jag tyst
Och nu reste jag Justin hastigt upp och gick bort till väggen och slog näven i väggen så det skakade. Han harklade sig och fejkade hosta för att jag inte skulle märka att han grät. Han var arg men jag reste mig och gick bort till honom. Han stod fortfarande vänd in mot väggen med handen och armen på väggen och lutade pannan mot.
Jag gick fram och la mina armar om hans midja och la mitt huvud mot hans axel.
- Men jag kysste aldrig honom tillbaka, jag slet mig loss ur hands grepp och åkte därifrån dirket Justin!
Vi stod kvar så en stund och jag kunde att han började slappna av.
- Du är den ända person jag skulle tänka mig att spendera resten av mitt liv med. Jag älskar dig så det gör ont och när du inte är med mig känns det som en bit av mig saknas. Du är den person som gör mig stark, du ger mig kraft, hopp men framföt allt kärlek, en så stark kärlek så mitt hjärta känns som det ska explodera när jag ser dig är ännu mer när jag är nära dig! Precis som nu! Men det är en känsla som jag aldrig vill släppa! För om det nån ska få mitt hjärta att explodera så är det du!
Jag kände hur han slappnade av mer och mer och till slut tog han ner handen från väggen och vände sig sakta om mot mig i min famn. Och när han stod mitt emot mig kollade han mig djupt i ögonen och la sin panna mot min.
- Johanna, jag älskar dig! sa han tyst och snyftade till
- Jag älskar dig med Justin!
Jag lutade upp huvudet lite och satte mina läppar mot hans och dom var blöta av tårar nu, och jag skrattade lite. Han drog tillbaka huvudet och kollade frågande på mig...
- Det där va värre än att pussa en groda, sa jag skämtsamt och äntligen fick jag honom att le
- Så är det nu jag förvandlas till din drömprins? frågade han och ryckte på ögonbrynet
- Det är du redan, sa jag och log och kysste honom.
Vi stod kvar en stund i rummet och höll om varandra igen innan vi hand i hand gick ut till de andra som hade ätit upp och satt och väntade på oss. De såg alla lite lättade ut när de kom gånde hand i hand med varsitt leedne på läpparna igen.
Vi gick bort till dom och Justin bad om ursäkt för sitt beteende tidigare och slängde en snabb blick mot ryan som nickade förstående mot honom.
Pattie reste sig upp och råkade nog slå en snabb blick på klockan och flög sedan upp i luften:
- HERREGU' vi måste åka! Fixa allt snabbt, vi måste åka!!!!
Nu fick alla bråttom, Ryan och Chaz kastade sig in i rummet för att packa ner allt och fixa iordning allt till resan. Justin var med precis påväg att gå in när han kom på att jag var med.
- Hur gör vi med dig då? frågade han
- Ska du åka tillbaka till dom du bodde hos eller ska jag ordna ett flyg tillbaka hem till dig?
Det hade jag ju inte tänkt på, hur skulle jag göra nu? Men jag behövde inte tänka länge, jag visste vart jag ville va och vart jag var tvungen att va! Hos Justin!
- Jag vill stanna med dig Justin, jag hör av mig till Sarah och dom och säger att jag inte kommer tillbaka, jag ringer till mamma och pappa och säger att jag stannar borta lite längre än tänkt, men jag vill stanna med dig!
Justin tittade på mig och log:
- Johanna är du helt säker på det här?
- Helt 100! sa jag med ett bestämt leende.
Han rycket på axlarna och drog runt min nacke och gnuggade mit i hårbotten.
- Då säger vi så! ;)
Jag log stort mot honom och hoppade nästan av lycka. Men nu var vi tvungna att skynda oss, vi sprang in i "vårat" rum och Justin packade ner alla sina grejjer. och jag la ner de kläder som hade torjat någonlunda (eftersom någon hade varit snäll och höngt upp alla mina kläder) men de flesta var helt förstörda eller skulle bli förströda om jag la ner dom i väskan helt dygnblöta.
Jag suckade och kollade på alla mina kläder, men jag packade ner nnågra skor och mina smycken.
Justin kollade bort på mig och såg ut att försöka komma på en lösning.
- Såhär gör vi Johanna, låna några kläder av mamma nu och lämna det som du abslolut inte kan ta med dig så köper vi nya kläder i Florida.
- men jag har inte pengar till det, sa jag oroligt
- Nej men det har jag, sa han bestämt
- Nej Justin, jag kan inte...
- Nu gör vi, slutdiskuterat, sa han log stolt åt sig själv och sprang ut ur rummet
Jag packade klart min väska och gick ut med den till hallen där Ryan och Chaz redan stog och väntade. Justin kom springade förbi och drog med mig in i rummet igen och i händerna höll han några kläder till mig.
Han gav dom till mig och fortsatte att packa sitt, jag tog av mig morgonrocken som jag fortfarande hade på mig, och när jag stod där i bara underkläder såg jag i ögonvrån hur Justin distraherat försökte packa utan att helt och hållet stanna upp. Och precis när jag skule sträcka mig efter jeansen som jag fick låna hörde jag hur Justin visslade på mig. Jag kollade bort mot honom och jag såg hur hand stod och kollade på mig och ryckte på ögonbrynen när jag kollade på honom. Jag skrattade åt honom och tog på mig jeansen.
- Vad har jag gjort för att förtjäna en sån snygg tjej? frågade han rakt ut i luften och jag hann ta på mig tröjan innan han kom fram ´till mig och la händerna om min midja och satte sin näsa mot min och vaggade oss fram coh tillbaka i luften.
- JUSTIN! utrbast Pattie som kom in genom dörren och stod med händerna utsträckta i luften och såg frågande på honom varför han inte va klar än.
Justin släppte greppet om mig och viftade bort hans mamma, packade klart det sista och tog på sig ett par byxor, skjorta, slips och kavaj (och jävlar vad snygg ahn blev). Sen gick vi alla ner mot receptionen för att möta alla andra innan vi kunde sätta oss i bilarna och åka till flyget.
När Justin såg hur mycket folk det stod utanför hotellet satte han sin keps på mitt huvud och blrde ner skärmen så jag skulle gömmas lite för att alla paparazzi och alla fans.
Vi gick ut i vimmlet av folk och Kenny och en hel bunt med annat folk gjorde allt de kunde för att ingen skulle kunna komma åt oss. Jag kunde höra hur fans skrek Justins namn och hur alla papparazzis ville ha en bild på mig och Justin, vad han tyckte om hawaii, vem jag var, fans skrek mitt namn och skrek att jag inte skulle ta deras kille ifrån dom o.s.v. till slut lyckades vi komma fram till bilen och Justin och ajg hoppade in där fram och Ryan och Chaz där bak.
- Hur orkar du med det här hela tiden? frågade jag Justin
- Äh, man vänjer sig! , sa och och ryckte lite på axeln, man jag kunde se på honom att han inte tyckte om det.
Vi drog iväg med en riv start och Justin bad på vägen plcokade Justin upp ett par fejkglasögon och satte på näsan, varför han skulle va så snygg när han flög förstod jag inte, jag själv hade på mig ett par jeans, en t-shirt coh en svart tröja över det. Men jag sa inget, vi pratade inte så mycket på vägen till flygplatsen utan satt mest tysta.
Det tog ungefär 30 minuter till flygplatsen och alla bilar som tillhärde vårat följe kom fram ungefär samtidigt så vi kunde skynde oss in i flygplatsen. Och till och med där inne var det folk som stannade och kolla på oss, eller Justin mest antagligen. Det va ett gäng tjejer som kom fram och frågade om de fick ta en bild med Justin, och eftersom han är den mest underbara killen i hela världen så stannade han och tog ett kort och pratade lite med dom, även fast han visste att han hade brottom. Vi skyndade igenom flyplatsen, när vi nästan var framme vid säkerthets kontrollen så tog han min hand och viskade i mitt öra:
- Det blir lugnare efter säkerhetskontrollen :)
Vi gick igenom säkerthetskontrollen och kunde gå raka vägen till en privatjet som stod och väntade utanför på oss. Men vi skulle inte få lyfta på en timme, men jag väntade hellre där inne än på flygplatsen bland allt folk.
Vi gick in och satte oss och jag plockade upp mobilen och kollade runt lite på olika hemsidor, och av en slump så hamnade jag på en gossip-sida om Justin och såg att det senaste inlägget var var 4 minuter sedan. 
Del 56
Förra delen:
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
________________________________________________________________________________________________
När jag öppnade dörren igen så hade Ryan tydligen kravlat sig ur sängen och ställt sig upp brevid, han tittade på mig och en leende började leta sig fram och ryckte i hans mungipor. Han sträckte ut handen och tog några steg mot mig. Jag öppnade dörren ännu mer och tog några steg emot Ryan innan han kom fram och mötte mig. Han tog min hand och höll kvar den i sin. Han kollade ner på våra händer och log:
- Jag var så rädd...
- Ryan, vad håller du på med?
- Jag var så rädd att du skulle dö...
Jag kollade frågande på honom, men lät honom hålla kvar min hand. Han sa inget mer men kollade upp och kollade rakt in i mina ögon, och nu kunde jag se hur innerligt glad han var. Och en liten del av mig smälte nog lite när jag såg hur glad han var, inte på något romantiskt sätt utan bara att jag kunde se hur äkta hans ord var.
- Ryan, jag går ingenstans!
Han log ännu bredare och klmde hårdare om min hand, och sen drog han mig intill sig och la sina armar om honom. Han var jättevarm, och det var jätteskönt att känna den värmen när jag fortfarande var ganska kall. Jag la mina armar om hans bara överkropp och kramade honom tillbaka, han var verkligen en underbar vän och jag var glad att jag hade honom som stöd.
Jag släppte taget innan Ryan men eftersom jag släppte så släppte han med, vi log mot varandra, och jag tog ett steg bakåt. Han log med och släppte min hand innan jag backade ur rummet och stängde dörren bakom mig, jag gick ut mot köket igen och kollade vad det fanns i kylskåpet. Inte mycket så jag fick improvisera lite. Jag tog ut lite ägg och bacon ur kylen och la det på bänken brevid spisen.
Nu började ljusna allt mer ute och jag gick bort till telefonen som låg vid sofforna för att ringa roomservice för att beställa upp lite mer mat, skulle inte Justin gilla att jag beställde upp mat på hans namn så fick väl jag betala det senare, men nu ville jag gottgöra dom för att de räddade mig igår.
Efter att jag ringt ner, gick jag tillbaka till spisen och drog igång en platta och stekte baconen. Det tog inte lång tid innan dörren till deras sovrum öppnades och Pattie kom ut.
- Men oj, God Morgon Johanna! Jag tyckte väl attd et lukta mat, men inte ska du stå här, gå in och lägg dig igen så löser jag resten här.
- Nej, jag mår mycket bättre nu, och jag ville göra nått för er så sätt och kolla på tv eller nått, jag klarar dt här!
Pattie log lite motvilligt men gick bort till sofforna och satte på tv:n. Jag stekte klar baconen och la upp dom på papper så att fettet skulle få rinna av, under tiden gick jag och dukade till 4 personer på balkongen. Nu avr det nästan helt ljust ute och jag skyndade mig tillbaka till spisen för att steka äggen innan grabbarna vaknade.
Och jag hann precis steka klart det sista ägget och lägga upp det på ett fat när det ringde på dörren och roomservice kom med det jag hade beställt upp, det va allt från pannkakor, till juice, till kakor och frukt. Jag snabbade mig på att placera ut det på det enorma bordet på balkongen och hann lagom in igen precis som dörren till deras sovrummet öppnades.
Ryan och Chaz log när de såg mig och jag log tillbaka.
- Shit vad det luktar gott! utbrast Chaz och kollad på Pattie som nu hade stängt av tv:n och kommit bort till oss.
- Nä, kolla inte på mig, idag är det Johanna som har fixat frukost. sa hon och la sin hand på min axel, jag v'nde huvudet och log mot henne innan jag höll upp mian händer för att visa alla ut till balkongen.
- Var så goda mitt herrskap! sa jag och bugade.
Alla skyndade sig mot bordet och innan jag hunnit ut genom glasdörrarna la Justin sin hand på mitt huvud och pussade mig snabbt på pannan:
- Glad du mår bättre, sa han känslokallt utan att titta på mig och sen trängde han sig före mig ut genom dörren och gick och satte sig. Vad var dt med honom nu då? Varför var han så tjurig? Men jag lotsades inte om det och gick och satte mig på den stolen som va kvar, brevid Patte och mitt emot Ryan.
Vi satte oss och åt och började prata och skratta om allt, alla utom Justin, som satt tyst i sitt hörn och tuggade på sina bacon. Han kanske bara hade vaknat på fel sida helt enkelt? Så det kankse var bäst att låta honom va.
- Vem har betalat allt det här då? frågade han och kollade allvarligt på mig
- Jag satte upp det på ditt namn, sa jag lite skamset och slet min blick från hans.
- Jaha ja... svara han arrogant
- Men jag kan betala allt senare... fortsatte jag men blev avbruten av Pattie
- Nej då Johanna, det är lugnt, det fixar vi, sa hon och slängde ett lite strängt öga på Justin
Alla blev tysta men i nästa sekund så berättade Chaz något sjukt roligt barndomsminne som killarna hade, och alla brast ut i asgrav. Och nu drog även Justin lite i ena mungipan. Men blev snart allvarlig igen.
Jag lyfte blicken lite från min tallrik och mötte Ryans blick som gjorde likadant. Jag log när våra blickar möttes, precis som Ran gjorde, men vi blev snart avbrutna när Justin så aggresivt ställde sig upp att stolen flög bak och slog i backen, han spännde ögonen i mig och sa nästan argt:
- Ja, tack för maten då Johanna!
Och snart gick han med raska och bestämmda steg in igen och smällde igen dörren till det sovrummet jag sovit i med en hård smäll.
Vi kollade frågande på varandra, men Pattie ursäktade sig och lämnade bordet för att kolla vad det var för fel på hennes son.
Nu var det bara Chaz, Ryan och jag kvar, och det kändes inte direkt som om vi hade något att prata om vi satt tysta till Pattie kom tillbaka och kollade ganska allvarligt¨på mig:
- Du, jag tror han vill prata lite med dig...
Jag kollade frågande på henne, men hon nickade bara in mot rummet där Justin va, så jag la ifrån mig gaffeln jag höll i och reste mig och gick in i sovrummet. Jag stängde dörren bakom mig och såg att Justin satt på en stol framåtlutad med ryggen mot mig, och precis som jag skulle öppna munnen och fråga vad som försig gick utbrast han:
- Ha, Johanna, hur dum tror du jag är?
Vad menade han?
- vad snackar du om Justin?
- Ja, ni är inte så diskreta om man säger så....
Jag hörde att han röst darrade lite och när jag vände mig om såg jag att han var svullen runt ögonen, hade han gråtit?
- Jutsin, vad pratar du om, hur är det?
Jag sprang fram och la min hand på hans axel, men han drog undan den och gjorde klart för mig att han inte ville att jag skulle röra honom.
- Jag va ju förihelevte i samma rum!
Jag blev lite ställd över att han svor, Justin brukar aldrig, ALDRIG svära. Men jag var bara tyst, jag fortstod fortfarande inte vad han pratade om.
- Ni kankse trodde jag sov, men jag hade inte kunnat sova en blund inatt, jag va så orolig över dig, men tydligen fanns det nån mer som kände precis likadant.
- Och nu vid bordet.... kunde ni inte dölja er små leenden lite bättre?
Han vände sig om igen och jag såg hur han blev arg på sig själv för att han hade tårarna börjat rinna igen, och nu förstod jag vad han pratade om.
Ryan och mig!
Fortsättning kmr...
________________________________________________________________________________________________
Fortsätt kommentera och ge feedback, ni är bäst!
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
________________________________________________________________________________________________
När jag öppnade dörren igen så hade Ryan tydligen kravlat sig ur sängen och ställt sig upp brevid, han tittade på mig och en leende började leta sig fram och ryckte i hans mungipor. Han sträckte ut handen och tog några steg mot mig. Jag öppnade dörren ännu mer och tog några steg emot Ryan innan han kom fram och mötte mig. Han tog min hand och höll kvar den i sin. Han kollade ner på våra händer och log:
- Jag var så rädd...
- Ryan, vad håller du på med?
- Jag var så rädd att du skulle dö...
Jag kollade frågande på honom, men lät honom hålla kvar min hand. Han sa inget mer men kollade upp och kollade rakt in i mina ögon, och nu kunde jag se hur innerligt glad han var. Och en liten del av mig smälte nog lite när jag såg hur glad han var, inte på något romantiskt sätt utan bara att jag kunde se hur äkta hans ord var.
- Ryan, jag går ingenstans!
Han log ännu bredare och klmde hårdare om min hand, och sen drog han mig intill sig och la sina armar om honom. Han var jättevarm, och det var jätteskönt att känna den värmen när jag fortfarande var ganska kall. Jag la mina armar om hans bara överkropp och kramade honom tillbaka, han var verkligen en underbar vän och jag var glad att jag hade honom som stöd.
Jag släppte taget innan Ryan men eftersom jag släppte så släppte han med, vi log mot varandra, och jag tog ett steg bakåt. Han log med och släppte min hand innan jag backade ur rummet och stängde dörren bakom mig, jag gick ut mot köket igen och kollade vad det fanns i kylskåpet. Inte mycket så jag fick improvisera lite. Jag tog ut lite ägg och bacon ur kylen och la det på bänken brevid spisen.
Nu började ljusna allt mer ute och jag gick bort till telefonen som låg vid sofforna för att ringa roomservice för att beställa upp lite mer mat, skulle inte Justin gilla att jag beställde upp mat på hans namn så fick väl jag betala det senare, men nu ville jag gottgöra dom för att de räddade mig igår.
Efter att jag ringt ner, gick jag tillbaka till spisen och drog igång en platta och stekte baconen. Det tog inte lång tid innan dörren till deras sovrum öppnades och Pattie kom ut.
- Men oj, God Morgon Johanna! Jag tyckte väl attd et lukta mat, men inte ska du stå här, gå in och lägg dig igen så löser jag resten här.
- Nej, jag mår mycket bättre nu, och jag ville göra nått för er så sätt och kolla på tv eller nått, jag klarar dt här!
Pattie log lite motvilligt men gick bort till sofforna och satte på tv:n. Jag stekte klar baconen och la upp dom på papper så att fettet skulle få rinna av, under tiden gick jag och dukade till 4 personer på balkongen. Nu avr det nästan helt ljust ute och jag skyndade mig tillbaka till spisen för att steka äggen innan grabbarna vaknade.
Och jag hann precis steka klart det sista ägget och lägga upp det på ett fat när det ringde på dörren och roomservice kom med det jag hade beställt upp, det va allt från pannkakor, till juice, till kakor och frukt. Jag snabbade mig på att placera ut det på det enorma bordet på balkongen och hann lagom in igen precis som dörren till deras sovrummet öppnades.
Ryan och Chaz log när de såg mig och jag log tillbaka.
- Shit vad det luktar gott! utbrast Chaz och kollad på Pattie som nu hade stängt av tv:n och kommit bort till oss.
- Nä, kolla inte på mig, idag är det Johanna som har fixat frukost. sa hon och la sin hand på min axel, jag v'nde huvudet och log mot henne innan jag höll upp mian händer för att visa alla ut till balkongen.
- Var så goda mitt herrskap! sa jag och bugade.
Alla skyndade sig mot bordet och innan jag hunnit ut genom glasdörrarna la Justin sin hand på mitt huvud och pussade mig snabbt på pannan:
- Glad du mår bättre, sa han känslokallt utan att titta på mig och sen trängde han sig före mig ut genom dörren och gick och satte sig. Vad var dt med honom nu då? Varför var han så tjurig? Men jag lotsades inte om det och gick och satte mig på den stolen som va kvar, brevid Patte och mitt emot Ryan.
Vi satte oss och åt och började prata och skratta om allt, alla utom Justin, som satt tyst i sitt hörn och tuggade på sina bacon. Han kanske bara hade vaknat på fel sida helt enkelt? Så det kankse var bäst att låta honom va.
- Vem har betalat allt det här då? frågade han och kollade allvarligt på mig
- Jag satte upp det på ditt namn, sa jag lite skamset och slet min blick från hans.
- Jaha ja... svara han arrogant
- Men jag kan betala allt senare... fortsatte jag men blev avbruten av Pattie
- Nej då Johanna, det är lugnt, det fixar vi, sa hon och slängde ett lite strängt öga på Justin
Alla blev tysta men i nästa sekund så berättade Chaz något sjukt roligt barndomsminne som killarna hade, och alla brast ut i asgrav. Och nu drog även Justin lite i ena mungipan. Men blev snart allvarlig igen.
Jag lyfte blicken lite från min tallrik och mötte Ryans blick som gjorde likadant. Jag log när våra blickar möttes, precis som Ran gjorde, men vi blev snart avbrutna när Justin så aggresivt ställde sig upp att stolen flög bak och slog i backen, han spännde ögonen i mig och sa nästan argt:
- Ja, tack för maten då Johanna!
Och snart gick han med raska och bestämmda steg in igen och smällde igen dörren till det sovrummet jag sovit i med en hård smäll.
Vi kollade frågande på varandra, men Pattie ursäktade sig och lämnade bordet för att kolla vad det var för fel på hennes son.
Nu var det bara Chaz, Ryan och jag kvar, och det kändes inte direkt som om vi hade något att prata om vi satt tysta till Pattie kom tillbaka och kollade ganska allvarligt¨på mig:
- Du, jag tror han vill prata lite med dig...
Jag kollade frågande på henne, men hon nickade bara in mot rummet där Justin va, så jag la ifrån mig gaffeln jag höll i och reste mig och gick in i sovrummet. Jag stängde dörren bakom mig och såg att Justin satt på en stol framåtlutad med ryggen mot mig, och precis som jag skulle öppna munnen och fråga vad som försig gick utbrast han:
- Ha, Johanna, hur dum tror du jag är?
Vad menade han?
- vad snackar du om Justin?
- Ja, ni är inte så diskreta om man säger så....
Jag hörde att han röst darrade lite och när jag vände mig om såg jag att han var svullen runt ögonen, hade han gråtit?
- Jutsin, vad pratar du om, hur är det?
Jag sprang fram och la min hand på hans axel, men han drog undan den och gjorde klart för mig att han inte ville att jag skulle röra honom.
- Jag va ju förihelevte i samma rum!
Jag blev lite ställd över att han svor, Justin brukar aldrig, ALDRIG svära. Men jag var bara tyst, jag fortstod fortfarande inte vad han pratade om.
- Ni kankse trodde jag sov, men jag hade inte kunnat sova en blund inatt, jag va så orolig över dig, men tydligen fanns det nån mer som kände precis likadant.
- Och nu vid bordet.... kunde ni inte dölja er små leenden lite bättre?
Han vände sig om igen och jag såg hur han blev arg på sig själv för att han hade tårarna börjat rinna igen, och nu förstod jag vad han pratade om.
Ryan och mig!
Fortsättning kmr...
________________________________________________________________________________________________
Fortsätt kommentera och ge feedback, ni är bäst!
Del 55
Förra delen:
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
________________________________________________________________________________________________
Jag kände regnet slå mot min kropp och smeka min hud när den rann ner för att möta den blöta marken, mina ögon stirrade rakt fram och jag kände ingenting, ingen sorg, ingen ilksa, absolut ingen glädje och ingen kärlek längre. Nu började det blåsa med och jag rös i hela kroppen, men hade ingen ork att ställa mig upp eller på något sätt hitta ett sätt att skydda mig från kylan, jag låg bara där på trappen och lät min kroppstemperatur sjunka mer och mer. Jag vet inte hur länge jag låg där, hur snabbt minuterna gick, men precis som jag skulle sluta mina ögonlock såg jag två starka ljus svänga förbi trappen och stanna precis nedanför. Jag rokade inte bry mig om vad det var, men jag kunde höra bildörrar smälla igen och raska steg uppför trappen, och när stegen blev allt tydligare kunde jag höra en välbekant röst ropa:
- DET ÄR HON! NI MÅSTE KOMMA OCH HJÄLPA MIG!
Precis som jag såg Justin falla ner på knä brevid mig och lägga sina armar om mig slöt jag mina ögonlock, men långt bort kunde jag fortfarande höra hans röst:
- Så ja Johanna, jag är här nu, allt blir bra! O herregud du är ju iskall.
Justin pussade mig på kinden och sen svimmade jag.
(Detta är vad som händer efter att Johanna hade svimmat:)
Justin slet av sig sin tjocktröja och lyfte upp Johannas överkropp för att kunna linda in hennes kalla blöta kropp i något för att kunna höja hennes kroppstemperatur igen. Ryan kom springande upp för trapporna och blev förskräckt över synen, han skakade bort tankarna om att det värsta kan ha insträffat, han började samla inhop alla dyblöta kläder som låg utspridda runt Johanna och Justin. Med jämna mellanrum sneglade han mot Johanna för att se om det fanns nått tecken på att fortfarande var med dom. Men hon rörde sig inte och Ryan tvingade tillbaka tårarna.
Justin kände hur pulsen ökade för varje selund som gick, han var så rädd, och han kunde inte hjälpa att några tårar tvingade sig fram, men han lät dom smälta in med regnet som rann ner för hans kinder. Han sneglade mot Ryan men sa inget, skulle de inte få Johanna härifrån snabbt skulle hon dö.
Justin ställde sig upp lite bättre och lyfte upp Johanna upp i sina armar samtidigt som Ryan stängde igen väskan och börja dra den ner för trappen. De gick tysta ner mot bilen igen, och vid de här laget var de lika blöta som Johanna.
De kom fram till bilen och Kenny öppnade dörren till baksätet.
- Sitt här bak med henne Justin, Ryan och jag sitter här fram, sa han och hjälpte Justin med att få in Johanna in i bilen.
När det va klart, skyndade de sig med att få in väskan i bagaget och hoppa in i bilen och komma iväg.
Justin kollade ner på Johannas bleka kalla ansikte, han smekte hennes lena hud med sin tumme. Hon såg bara för perfekt ut. Men hon rörde fortfarande inte på sig.
- Kenny, vi tar med henne till hotellet, sa Justin och skakade på rösten.
- Nej Justin det är bättre om vi kör henne till ett sjukhus!
- KENNY, vi tar med henne till hotellet, kör ni henne till ett sjukhus kommer ni tvinga mig att åka imorn bitti utan att veta hur hon mår, hon följer med oss! nu var Justin nära tårar och både Ryan och Kenny kunde höra hur upprörd han var. Så de sa inte emot.
Resten av färden satt de tysta och de svängde in bakom hotellet för att slippa fansen som stod utanför entrén till hotellet. Men de var ändå tvugna att skynda sig innan nån upptäckte dom här. Justin hoppade ur bilen och Kenny hjälpte honom att få ur Johanna ur bilen innan han skyndade sig mot hissen för att åka upp till översta våningen på hotellet där Justin bodde med Pattie, Ryan och Chaz.
Och så fort man klev ur hissen och kom in möttes han av en orolig Pattie och en upprörd Chaz som inte hade hunnit få veta mycket innan Ryan och Justin åkte iväg.
De hjälpte honom in med Johanna i det rummet Justin sov i och la henne på sängen.
(Tillbaka till Johanna:)
När jag vaknade till igen låg jag i en stor varm säng i ett enormt rum, jag kisade och rynkade pannan för ljuset från lampan som stod brevid sängen, jag kollade mig lite runt och insåg att jag låg inlindad i en stor vit badrock, och jag blev först lite förskräckt över vart jag var nånstans, jag började skaka men kände snart en varm hand på min. Jag slängde snabbt huvudet åt höger och såg det vackraste ansiktet i världen le mot mig.
Justin hoppade över från sin stol som han antagaligen ahde suttit på, till min säng och ha sin hand på min panna.
- Vad tänkte du med egentligen? frågade han dystert
Jag försökte komma ihåg vad det var som hade hänt, men jag mindes ingenting. Jag började frysa igen och jag kände att jag hade frossa.
Justin la sig brevid mig på kudden och la sin arm runt mig, och då mindes jag.
- Hon sa saker om oss, jag kunde inte stanna där!
Justin svarade inte, utan låg tyst brevid mig och jag kunde känna hans andetag mot mina.
- Huvudsaken är att du är här, och att du lever!
Vi låg tysta en stund till, men jag kände att feber blev allt högre och mitt huvud började snurra. Justin satte sig upp och tog min hand.
- Det blir bra snart Johanna, jag lovar!
Jag kunde höra steg i andra hörnet av rummet och in genom dörren kom Pattie, i handen höll hon ett glas vatten och en tablett. Hon satte ner vattnet på nattusbordet brevid min säng och la tablettet brevid.
- Det skulle va jättebra om du tog det här Johanna! Det får febern att gå ner och du känner dig lite piggare!
Hon log mot mig och, jag gjorde ett ganska kasst försök att le tillbaka, men hon såg att jag fösökte och nickade, hon log mot Justin med och klappade honom på kinden. Hennes son var verkligen en underbar människa och jag kunde se i hennes blick hur stolt hon var över honom.
Hon reste sig igen och lämnade rummet. Justin såg på mig och satte sin hand bakom mitt huvud för att hjälpa mig upp så jag kunde ta tabletten. Han hjälpte mig att balansera samtidigt som han sträckte sig efter vattenglaset och tabletten.
Jag svalde allt snabbt och la mig ner igen och somnade.
När jag vaknade igen, hade det börja ljusnat ute och jag var nu ensam i rummet. Och det där pillret måste ha varit en underpiller för nu kände jag mig nästan inte alls febrig och jag hade inte alls ont i huvudet. Jag satte mig upp i sängen och drog fingrarna genom håret, det var fortfarande lite fuktigt från natten. Jag reste mig från sängen och gick ur rummet, det var fortfrande ingen där, jag gick runt lite i våningen och kollade på det och det var hur stort och lyxigt som helst.
Men jag kunde fortfarande inte hitta Justin och Pattie, inte hade de redan åkt, och lämnat mig? Jag blev allt mer desperat att hitta dom och jag började småspringa runt i våningen och jag slet i dörrar och sprang upp och ner för små trappor, men jag kunde inte hitta dom nånstans. Jag började andas häftigare och jag sprang in i rummet dör jag hade sovit och plockade upp mobilen och tryckte på Justin konstakt, jag sprang ut i våningen igen och kunde höra att det ringde nånstans, det betydde att de inte hade åkt än, bra! Men vart va dom? Jag följde ljudet och hörde att det ringde bakom en dörr som jag hade missat. Jag tryckte bort samtalet och öppnade sakta dörren, och det jag fick se var något av det gulligaste någonsin.
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
Fortsättning kmr...
___________________________________________________________________________________
Förlåt att det har varit så dålig uppdetaring på sistone, som sagt jag hade ganska mycket i skolan o.s.v så det blir att man lägger ner mer tid på det, men här har ni iallafall Del 55, kommentera och ge feed back!
För ju mer kommentarer vi får ju roligare blir det att skriva och ju mer tid känner man att man vill lägga ner på bloggen ;)
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
________________________________________________________________________________________________
Jag kände regnet slå mot min kropp och smeka min hud när den rann ner för att möta den blöta marken, mina ögon stirrade rakt fram och jag kände ingenting, ingen sorg, ingen ilksa, absolut ingen glädje och ingen kärlek längre. Nu började det blåsa med och jag rös i hela kroppen, men hade ingen ork att ställa mig upp eller på något sätt hitta ett sätt att skydda mig från kylan, jag låg bara där på trappen och lät min kroppstemperatur sjunka mer och mer. Jag vet inte hur länge jag låg där, hur snabbt minuterna gick, men precis som jag skulle sluta mina ögonlock såg jag två starka ljus svänga förbi trappen och stanna precis nedanför. Jag rokade inte bry mig om vad det var, men jag kunde höra bildörrar smälla igen och raska steg uppför trappen, och när stegen blev allt tydligare kunde jag höra en välbekant röst ropa:
- DET ÄR HON! NI MÅSTE KOMMA OCH HJÄLPA MIG!
Precis som jag såg Justin falla ner på knä brevid mig och lägga sina armar om mig slöt jag mina ögonlock, men långt bort kunde jag fortfarande höra hans röst:
- Så ja Johanna, jag är här nu, allt blir bra! O herregud du är ju iskall.
Justin pussade mig på kinden och sen svimmade jag.
(Detta är vad som händer efter att Johanna hade svimmat:)
Justin slet av sig sin tjocktröja och lyfte upp Johannas överkropp för att kunna linda in hennes kalla blöta kropp i något för att kunna höja hennes kroppstemperatur igen. Ryan kom springande upp för trapporna och blev förskräckt över synen, han skakade bort tankarna om att det värsta kan ha insträffat, han började samla inhop alla dyblöta kläder som låg utspridda runt Johanna och Justin. Med jämna mellanrum sneglade han mot Johanna för att se om det fanns nått tecken på att fortfarande var med dom. Men hon rörde sig inte och Ryan tvingade tillbaka tårarna.
Justin kände hur pulsen ökade för varje selund som gick, han var så rädd, och han kunde inte hjälpa att några tårar tvingade sig fram, men han lät dom smälta in med regnet som rann ner för hans kinder. Han sneglade mot Ryan men sa inget, skulle de inte få Johanna härifrån snabbt skulle hon dö.
Justin ställde sig upp lite bättre och lyfte upp Johanna upp i sina armar samtidigt som Ryan stängde igen väskan och börja dra den ner för trappen. De gick tysta ner mot bilen igen, och vid de här laget var de lika blöta som Johanna.
De kom fram till bilen och Kenny öppnade dörren till baksätet.
- Sitt här bak med henne Justin, Ryan och jag sitter här fram, sa han och hjälpte Justin med att få in Johanna in i bilen.
När det va klart, skyndade de sig med att få in väskan i bagaget och hoppa in i bilen och komma iväg.
Justin kollade ner på Johannas bleka kalla ansikte, han smekte hennes lena hud med sin tumme. Hon såg bara för perfekt ut. Men hon rörde fortfarande inte på sig.
- Kenny, vi tar med henne till hotellet, sa Justin och skakade på rösten.
- Nej Justin det är bättre om vi kör henne till ett sjukhus!
- KENNY, vi tar med henne till hotellet, kör ni henne till ett sjukhus kommer ni tvinga mig att åka imorn bitti utan att veta hur hon mår, hon följer med oss! nu var Justin nära tårar och både Ryan och Kenny kunde höra hur upprörd han var. Så de sa inte emot.
Resten av färden satt de tysta och de svängde in bakom hotellet för att slippa fansen som stod utanför entrén till hotellet. Men de var ändå tvugna att skynda sig innan nån upptäckte dom här. Justin hoppade ur bilen och Kenny hjälpte honom att få ur Johanna ur bilen innan han skyndade sig mot hissen för att åka upp till översta våningen på hotellet där Justin bodde med Pattie, Ryan och Chaz.
Och så fort man klev ur hissen och kom in möttes han av en orolig Pattie och en upprörd Chaz som inte hade hunnit få veta mycket innan Ryan och Justin åkte iväg.
De hjälpte honom in med Johanna i det rummet Justin sov i och la henne på sängen.
(Tillbaka till Johanna:)
När jag vaknade till igen låg jag i en stor varm säng i ett enormt rum, jag kisade och rynkade pannan för ljuset från lampan som stod brevid sängen, jag kollade mig lite runt och insåg att jag låg inlindad i en stor vit badrock, och jag blev först lite förskräckt över vart jag var nånstans, jag började skaka men kände snart en varm hand på min. Jag slängde snabbt huvudet åt höger och såg det vackraste ansiktet i världen le mot mig.
Justin hoppade över från sin stol som han antagaligen ahde suttit på, till min säng och ha sin hand på min panna.
- Vad tänkte du med egentligen? frågade han dystert
Jag försökte komma ihåg vad det var som hade hänt, men jag mindes ingenting. Jag började frysa igen och jag kände att jag hade frossa.
Justin la sig brevid mig på kudden och la sin arm runt mig, och då mindes jag.
- Hon sa saker om oss, jag kunde inte stanna där!
Justin svarade inte, utan låg tyst brevid mig och jag kunde känna hans andetag mot mina.
- Huvudsaken är att du är här, och att du lever!
Vi låg tysta en stund till, men jag kände att feber blev allt högre och mitt huvud började snurra. Justin satte sig upp och tog min hand.
- Det blir bra snart Johanna, jag lovar!
Jag kunde höra steg i andra hörnet av rummet och in genom dörren kom Pattie, i handen höll hon ett glas vatten och en tablett. Hon satte ner vattnet på nattusbordet brevid min säng och la tablettet brevid.
- Det skulle va jättebra om du tog det här Johanna! Det får febern att gå ner och du känner dig lite piggare!
Hon log mot mig och, jag gjorde ett ganska kasst försök att le tillbaka, men hon såg att jag fösökte och nickade, hon log mot Justin med och klappade honom på kinden. Hennes son var verkligen en underbar människa och jag kunde se i hennes blick hur stolt hon var över honom.
Hon reste sig igen och lämnade rummet. Justin såg på mig och satte sin hand bakom mitt huvud för att hjälpa mig upp så jag kunde ta tabletten. Han hjälpte mig att balansera samtidigt som han sträckte sig efter vattenglaset och tabletten.
Jag svalde allt snabbt och la mig ner igen och somnade.
När jag vaknade igen, hade det börja ljusnat ute och jag var nu ensam i rummet. Och det där pillret måste ha varit en underpiller för nu kände jag mig nästan inte alls febrig och jag hade inte alls ont i huvudet. Jag satte mig upp i sängen och drog fingrarna genom håret, det var fortfarande lite fuktigt från natten. Jag reste mig från sängen och gick ur rummet, det var fortfrande ingen där, jag gick runt lite i våningen och kollade på det och det var hur stort och lyxigt som helst.
Men jag kunde fortfarande inte hitta Justin och Pattie, inte hade de redan åkt, och lämnat mig? Jag blev allt mer desperat att hitta dom och jag började småspringa runt i våningen och jag slet i dörrar och sprang upp och ner för små trappor, men jag kunde inte hitta dom nånstans. Jag började andas häftigare och jag sprang in i rummet dör jag hade sovit och plockade upp mobilen och tryckte på Justin konstakt, jag sprang ut i våningen igen och kunde höra att det ringde nånstans, det betydde att de inte hade åkt än, bra! Men vart va dom? Jag följde ljudet och hörde att det ringde bakom en dörr som jag hade missat. Jag tryckte bort samtalet och öppnade sakta dörren, och det jag fick se var något av det gulligaste någonsin.
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
Fortsättning kmr...
___________________________________________________________________________________
Förlåt att det har varit så dålig uppdetaring på sistone, som sagt jag hade ganska mycket i skolan o.s.v så det blir att man lägger ner mer tid på det, men här har ni iallafall Del 55, kommentera och ge feed back!
För ju mer kommentarer vi får ju roligare blir det att skriva och ju mer tid känner man att man vill lägga ner på bloggen ;)
Del 54
Förra delen:
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
________________________________________________________________________________________________
- Johanna.... viskade hon och la sin hand på mitt huvud och drog mig intill sig
- Jag vet hur det är att vara kär i tonåren, det är det mest underbara, vackraste och mest perfekta som finns, men också det jobbigaste och mest hjärtekrossande som finns. Jag vet för jag har med varit där, och jag förstår dig mer än vad du förstår. Du ser det att när jag va sjutton dejtade jag Donnie Whalberg, som under den tiden va frontman i New Kids on the Block. De reste precis som Justin runt i världen och tunrérade och det va svårt att hålla våran reltaion intakt. Jag älskade honom vilkårslöst och varje gång han åkte kändes det som mitt liv slutade där, mitt hjärta drogs i tusen olika små bitar.
Skojjade hon med mig? Hade hon dejtat Donnie? Eller sa hon bara det för att trösta mig? Jag torkade bort tårarna som tyst fortsatte att rinna ner för kinderna och jag försökte dölja snyftningarna för att höra vad det var hon sa, och när Sarah märkte att jag lyssnade igen fortsatte hon.
- Men ju längre tiden gick när han var borta, ju mer läkte jag innombors och tillslut kunde jag återgå till mitt vanliga liv igen, och när han sedan kom tillbaka kände jag mig som världens lyckligaste och mest bäst skattade tjej på jorden, men när han sen åkte igen revs alla gamla sår upp igen. Så jag bestämde mig att det bästa för mig var att göra slut på mitt lidande. Jag älskade honom som sagt, men det livet jag levde då tärde allt för mycket på mig och jag kunde akdrig riktigt leva det liv som jag ville. Så när han kom tillbaka igen hade vi en sista underbar dag tillsammans innan jag beslutade mig för att sluta på topp. Det var det svåratse jag gjort i mitt liv, men också det bästa beslutet jag någonsin gjort.
Jag satte mig upp och blängde på henne när jag förstod vad det var hon försöte säga, och nu började tårarna rinna allt mer våldsamt igen.
Sarah tittade på mig och torkade bort tårarna med tummen lutade på huvudet och log:
- Det kommer kännas kämpigt i början men du kommer inte ångra dig Johanna!
Jag kastade mig ur hennes grepp och kände mig äcklad vid den tanken. Hur vågade hon säga något sånt?
- DU SKA INTE TALA OM FÖR MIG VAD SOM ÄR FÖR MITT BÄSTA!!! JAG VET VAD SOM ÄR BÄST FÖR MIG OCH INGEN ANNAN! HUR VÅGAR DU ENS SÄGA SÅ TILL MIG?! JUSTIN ÄLSKAR MIG OCH JAG ÄLSKAR HONOM, JAG KLARAR MIG FINT! HAN FÖRSTÖR INTE ALLS MITT LIV! VI KLARAR OSS FINT SOM DET ÄR!
jag hade nog aldrig skrikit och gråtit så mycket på samma gång förut, jag var så upprörd över vad hon hade sagt att jag skakade. Jag klarade inte att vara kvar här längre, jag var tvungen att komma härifrån. Men i samma sekund som jag skulle rusa in i huset och hämta mina saker öppnades dörren och där stod en förvånad och chockad Kirsten, hon måste ha undrat varför jag hade skrikit så mycket på hennes mamma på trappen i mörkret.
Men jag brydde mig inte om henne, jag bara rusade förbi henne och sprang in på rummet och började slänga i alla mina saker i resväskan, här skulle jag inte stanna längre. Jag sprang in på toaletten och plockade upp smink och liknande och kastade ner det i väskan, och öppnade gardebroben och rev ner alla kläder och slängde dom i väskan med. Jag såg knappt nånting eftersom jag hade ögonen fyllda med tårar, men jag sket i allt nu. Jag skulle bara komma därifrån.
Jag gick och gick och gick, jag vet inte hur länge jag gick, men det kvittade. Jag kände mig som ett spöke som bara gled runt. Hade ingenstans att ta vägen. Jag drog upp telefonen ur väskan och kollade på klockan
När jag fått ner allt i väskan stängde jag den och slet åt mig min handväska och rusade ur rummet, på vägen ut mötte jag Kirsten igen som försökte stoppa mig och prata med mig:
- Hörrö, Johanna vad var det som hände där ute!
- SOM OM DU INGET VISSTE! JAG VILL ALDRIG MER SE ER! skrek jag och slängde en blick mot Kirstens föräldrar.
Sen rusade jag ut ur huset, jag hade fortfarande shorts och bikini, det va kolsvart ute och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men jag gick rakt ut i gatan, smög förbi poliserna som stod uppradade vid garaget och pratade, och nu planerade jag att följa den vägen till jag hittade nånstans att ta vägen.
Jag bara fortsatte att gå och gå och gå, jag vet inte hur länge jag gick eller vart jag gick. Jag kände mig som ett spöke som bara gled fram och inte hade nånstans att ta vägen.
Jag halade upp telefonen ur väskan och kollade på klockan och det stod 23:15 på displayen. Det förvånade mig lite att Sarah och Robert eller poliserna inte hade åkt ut och letat efter mig, eller så hade de gjort det men åkte en annan väg en den jag gått. Jag hade ju ingen aning om vart jag var. Men jag ville heller inte att de skulle hitta mig.
Jag började tänka på Justin igen och tårarna började rinna igen och jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå till hans hotell men jag visste ju inte vart det låg heller. Jag kom fram till en lång trappa samtidigt som jag försökte leta fram mobilen igen för att ringa till Justin. Men jag kunde inte hitta mobilen med ena handen, och med den andra handen försökte jag dra upp mig tunga väska för trappen. Men i samma sekund som jag fick upp mobilen och tryckte på Justins kontakt för att ringa honom tappade jag greppen om väskan och den vippade och gick upp så alla kläder och alla smycken och allt hamnade på marken. Jag släppte min lilla handväska och började gråta ännu mer, jag satte mig ner fortfarande med telefonen tryckt mot örat. Men när jag inte fick något mer än toner tjutande i örat la jag ner handen med mobilen i på stentrappan och lutade mig över mina utspridda kläder och skrek av förtvivlan, jag skrek och skrek och grät och grät. Så högt att jag inte hörde när Justin svarade på andra sidan luren.
Och precis som i film kunde jag känna att det började blåsa och kort efter kunde jag känna kalla vattendroppar nudda min nakna hud. Jag hade fortfarande inte lagt märke till telefonen, där Justin förgäves försökte få min kontakt genom att ropa mitt namn och skrika olika saker.
Mycket snart kunde man höra ett högt dunder från åskan, och sekunden efter öppnades sig himlen och regnet ösde ner. Alla mina kläder blev dyblöta och mitt hår slickades intill mitt huvud. Det var när jag lyfte på händerna för att få undan håret från ansiktet som jag upptävkte att jag fortfarande höll i telefonen. Jag såg att Justin hade svarat och jag tryckte telefonen mot örat igen.
- Justin....
viskade jag mellan tårarna.
- Johanna var är du?! ropade han i mitt öra!
- Jag vet inte..... jag vet inte.... fortsatte jag att viska och jag kunde känna att allting runt omkring mig började svartna
Justin märkte att jag höll på att svimma och han ropade till mig:
- Johanna det här är viktigt, kolla runt dig vad ser du?
- Jag sitter.... på en trappa..... skog....
jag reste mig sakta upp och stpplade fram till räcket av trappen och såg att det var ett stup rakt ner till havet.
- havet.... en fyr
Jag hade kollat upp mot änden av trappen och såg att det stod en stor fyr där. Jag satte nig ner igen och la huvudet mot en tunn tröja som nu var ännu tunnare tack vare regnet. Jag la ifrån mig telefonen låg var på marken och kände regnet slå mot min kropp. Var det nu jag skulle dö?
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
Fortsättning kmr...
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
________________________________________________________________________________________________
- Johanna.... viskade hon och la sin hand på mitt huvud och drog mig intill sig
- Jag vet hur det är att vara kär i tonåren, det är det mest underbara, vackraste och mest perfekta som finns, men också det jobbigaste och mest hjärtekrossande som finns. Jag vet för jag har med varit där, och jag förstår dig mer än vad du förstår. Du ser det att när jag va sjutton dejtade jag Donnie Whalberg, som under den tiden va frontman i New Kids on the Block. De reste precis som Justin runt i världen och tunrérade och det va svårt att hålla våran reltaion intakt. Jag älskade honom vilkårslöst och varje gång han åkte kändes det som mitt liv slutade där, mitt hjärta drogs i tusen olika små bitar.
Skojjade hon med mig? Hade hon dejtat Donnie? Eller sa hon bara det för att trösta mig? Jag torkade bort tårarna som tyst fortsatte att rinna ner för kinderna och jag försökte dölja snyftningarna för att höra vad det var hon sa, och när Sarah märkte att jag lyssnade igen fortsatte hon.
- Men ju längre tiden gick när han var borta, ju mer läkte jag innombors och tillslut kunde jag återgå till mitt vanliga liv igen, och när han sedan kom tillbaka kände jag mig som världens lyckligaste och mest bäst skattade tjej på jorden, men när han sen åkte igen revs alla gamla sår upp igen. Så jag bestämde mig att det bästa för mig var att göra slut på mitt lidande. Jag älskade honom som sagt, men det livet jag levde då tärde allt för mycket på mig och jag kunde akdrig riktigt leva det liv som jag ville. Så när han kom tillbaka igen hade vi en sista underbar dag tillsammans innan jag beslutade mig för att sluta på topp. Det var det svåratse jag gjort i mitt liv, men också det bästa beslutet jag någonsin gjort.
Jag satte mig upp och blängde på henne när jag förstod vad det var hon försöte säga, och nu började tårarna rinna allt mer våldsamt igen.
Sarah tittade på mig och torkade bort tårarna med tummen lutade på huvudet och log:
- Det kommer kännas kämpigt i början men du kommer inte ångra dig Johanna!
Jag kastade mig ur hennes grepp och kände mig äcklad vid den tanken. Hur vågade hon säga något sånt?
- DU SKA INTE TALA OM FÖR MIG VAD SOM ÄR FÖR MITT BÄSTA!!! JAG VET VAD SOM ÄR BÄST FÖR MIG OCH INGEN ANNAN! HUR VÅGAR DU ENS SÄGA SÅ TILL MIG?! JUSTIN ÄLSKAR MIG OCH JAG ÄLSKAR HONOM, JAG KLARAR MIG FINT! HAN FÖRSTÖR INTE ALLS MITT LIV! VI KLARAR OSS FINT SOM DET ÄR!
jag hade nog aldrig skrikit och gråtit så mycket på samma gång förut, jag var så upprörd över vad hon hade sagt att jag skakade. Jag klarade inte att vara kvar här längre, jag var tvungen att komma härifrån. Men i samma sekund som jag skulle rusa in i huset och hämta mina saker öppnades dörren och där stod en förvånad och chockad Kirsten, hon måste ha undrat varför jag hade skrikit så mycket på hennes mamma på trappen i mörkret.
Men jag brydde mig inte om henne, jag bara rusade förbi henne och sprang in på rummet och började slänga i alla mina saker i resväskan, här skulle jag inte stanna längre. Jag sprang in på toaletten och plockade upp smink och liknande och kastade ner det i väskan, och öppnade gardebroben och rev ner alla kläder och slängde dom i väskan med. Jag såg knappt nånting eftersom jag hade ögonen fyllda med tårar, men jag sket i allt nu. Jag skulle bara komma därifrån.
Jag gick och gick och gick, jag vet inte hur länge jag gick, men det kvittade. Jag kände mig som ett spöke som bara gled runt. Hade ingenstans att ta vägen. Jag drog upp telefonen ur väskan och kollade på klockan
När jag fått ner allt i väskan stängde jag den och slet åt mig min handväska och rusade ur rummet, på vägen ut mötte jag Kirsten igen som försökte stoppa mig och prata med mig:
- Hörrö, Johanna vad var det som hände där ute!
- SOM OM DU INGET VISSTE! JAG VILL ALDRIG MER SE ER! skrek jag och slängde en blick mot Kirstens föräldrar.
Sen rusade jag ut ur huset, jag hade fortfarande shorts och bikini, det va kolsvart ute och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men jag gick rakt ut i gatan, smög förbi poliserna som stod uppradade vid garaget och pratade, och nu planerade jag att följa den vägen till jag hittade nånstans att ta vägen.
Jag bara fortsatte att gå och gå och gå, jag vet inte hur länge jag gick eller vart jag gick. Jag kände mig som ett spöke som bara gled fram och inte hade nånstans att ta vägen.
Jag halade upp telefonen ur väskan och kollade på klockan och det stod 23:15 på displayen. Det förvånade mig lite att Sarah och Robert eller poliserna inte hade åkt ut och letat efter mig, eller så hade de gjort det men åkte en annan väg en den jag gått. Jag hade ju ingen aning om vart jag var. Men jag ville heller inte att de skulle hitta mig.
Jag började tänka på Justin igen och tårarna började rinna igen och jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå till hans hotell men jag visste ju inte vart det låg heller. Jag kom fram till en lång trappa samtidigt som jag försökte leta fram mobilen igen för att ringa till Justin. Men jag kunde inte hitta mobilen med ena handen, och med den andra handen försökte jag dra upp mig tunga väska för trappen. Men i samma sekund som jag fick upp mobilen och tryckte på Justins kontakt för att ringa honom tappade jag greppen om väskan och den vippade och gick upp så alla kläder och alla smycken och allt hamnade på marken. Jag släppte min lilla handväska och började gråta ännu mer, jag satte mig ner fortfarande med telefonen tryckt mot örat. Men när jag inte fick något mer än toner tjutande i örat la jag ner handen med mobilen i på stentrappan och lutade mig över mina utspridda kläder och skrek av förtvivlan, jag skrek och skrek och grät och grät. Så högt att jag inte hörde när Justin svarade på andra sidan luren.
Och precis som i film kunde jag känna att det började blåsa och kort efter kunde jag känna kalla vattendroppar nudda min nakna hud. Jag hade fortfarande inte lagt märke till telefonen, där Justin förgäves försökte få min kontakt genom att ropa mitt namn och skrika olika saker.
Mycket snart kunde man höra ett högt dunder från åskan, och sekunden efter öppnades sig himlen och regnet ösde ner. Alla mina kläder blev dyblöta och mitt hår slickades intill mitt huvud. Det var när jag lyfte på händerna för att få undan håret från ansiktet som jag upptävkte att jag fortfarande höll i telefonen. Jag såg att Justin hade svarat och jag tryckte telefonen mot örat igen.
- Justin....
viskade jag mellan tårarna.
- Johanna var är du?! ropade han i mitt öra!
- Jag vet inte..... jag vet inte.... fortsatte jag att viska och jag kunde känna att allting runt omkring mig började svartna
Justin märkte att jag höll på att svimma och han ropade till mig:
- Johanna det här är viktigt, kolla runt dig vad ser du?
- Jag sitter.... på en trappa..... skog....
jag reste mig sakta upp och stpplade fram till räcket av trappen och såg att det var ett stup rakt ner till havet.
- havet.... en fyr
Jag hade kollat upp mot änden av trappen och såg att det stod en stor fyr där. Jag satte nig ner igen och la huvudet mot en tunn tröja som nu var ännu tunnare tack vare regnet. Jag la ifrån mig telefonen låg var på marken och kände regnet slå mot min kropp. Var det nu jag skulle dö?
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
Fortsättning kmr...
Del 53
Förra delen:
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
________________________________________________________________________________________________
Jag kollade på klocka igen och såg sekund visaren ticka för var sekund som gick. Jag lyfte handen men sänkte den igen, jag kunde ju inte smälla till honom för att få honom att vakna. Men när minutvisaren plötsligt hoppade ett snäpp närmare 10an lyfte jag handen och avfyrade ett slag mot Justins kind. Jag drog snabbt tillbaka handen och kollade på den som om den hade gjort något hemsk mot min vilja.
Men detta gjorde undervärk, Justin satte sig upp och lyfte på ögonbrynen.
- vad håller du på med? frågade han lite vilset.
- förlåt! men vi måste verkligen åka hem nu!
- va?! klockan är ju bara.....
han kollade bort mot klockan
- snart tio i 9?
- precis!
- Jaha, och?
- Jag måste va hemma vid 9!
- Okej visst! Justin svarade lite ledset och misstroget
- Justin polisen har koll på mig, jag måste va hemma vid rätt tid!
- Johanna?! Vad har hänt?
Jag ångrade i samma sekund att jag hade sagt det där, men nu hade jga inget annat val än att berätta allt för Justin. Men först var jag tvungen att veta att vi skulle komma hem i tid.
- Jag ska berätta, men jag måste komma hem i tid!
Justin tog tag i min arm och drog med mig mot kaptenen, han förklarade att vi var tvugna att komma hem snabbt och att han skulle köra till den bryggan som låg närmast. Genast drog han igång motorerna. Vi gick ut och samlade ihop våra saker. Justin satte sig på en av solmadrasserna och la mjuk sin hand på min arm och kollade på mig med en både vädjande och orolig blick.
Jag satte mig mitt emot honom och tog hans händer och berättade vad som hade hänt. Allt från mannen utanför fönstret till polisen som skulle bevaka huset i två dygn. Justins anisktsuttryck ändrades ju mer jag berättade. Ena sekunden såg han skit förbannad ut och andra sekunden såg han ledsen ut och i nästa uppgiven.
När jag hade berättat allt för honom blev jag tyst, och Justins satt tyst en stund han med. Han höll fortfarande kvar sina händer i mina men han tittade ner på sina fötter, men sen tittade han upp på mig igen.
- Johanna, du skulle inte ha gått ut alls idag. Du skulle ha stannat hemma där du är trygg!
- Men Justin, jag är trygg med dig!
- Du förstår vad jag menar, det här är allvarligt. Jag hade förstått!
- Men jag ville ju komma?
- Har du berättat för dina föräldrar eller nån annan kompis?
Jag blev tyst en stund, jag ville inte berätta att jag sa nått till Ryan först. Tänk om Justin hade märkt nått? eller om Ryan hade sagt nått? Och nu ville jag inte riskera nått när vi äntligen hade hittat tillbaka till varandra!
- Nej du är den ända som vet!
Justin tittade på min med orolig blick, dock med en glimt glädje över att jag litade på honom så att han var den "ända" jag berätta det för.
Precis i rätt timing stannade båten till och kaptenen ropade att vi kunde gå iland på den här bryggan. Jag kollade mot land och kunde lätt se vårat hus härifrån. Det var inte långt alls.
Vi reste oss och gick ner till bryggan och då trodde jag att vi skulle skiljas åt, men Jutsin verkade inte ha några planer i att stanna. Han höll min hand och fortsatte gå längst bryggan, vilket ajg såklart inte hade något emot. Vi gick tysta upp hela vägen upp till huset. När vi nådde stentrappan kollade jag på klockan. Den va fem över 9. Jag kollade lite förskräckt på Justin och vi joggade upp för trappen, men som tur va såg vi ingen polis på baksidan eller i "mitt" rum. Så vi stannade till på terassen utanför.
Justin vände sig om och ställde sig mitt emot mig och tryckte sig nära nära.
- Du är hemma nu iallafall!
Han blinkade med ena ögat och lutade sig närmare och för kankse tusende gången idag nunnade våra läppar varandra.
Jag vet inte hur länge vi stod där men till slut drog Justin tillbaka huvudet och lutade det lite åt sidan och lutade sig tillbaka igen, men den här gången för att ge mig en kram. Jag la mitt huvud på hans axel när hans kropp var precis intill min. Jag blundade och kände hans värme gå igenom hela min kropp och jag rös av lycka.
Då hörde jag ett knak från en av buskarna vid stentrappan och jag spärrade upp ögonen. Justin värkde inte höra det för att stod kvar lixom ingte hade hänt. Jag stod kvar med, men jag kände hur hjärtat började slå och mina andetag blev kortare och häftigare. Jag kunde höra att någon kom gående uppför trappen.
Justin märkte nog att det var något märkligt med mig för han drog sig tillbaka och tog tag i mina armar och kollade konstigt på mig. Men jag hade fortfarande ögonen klistrade på stentrappen. Justin skulle precis öppna munnen och säga något, men jag skakade häftigt på huvudet och mimade "shhhyy" med munnen.
Han vände sig sakta mot stentrappen samtidigt som personen i trappen kom upp, och i samma sekund som man såg huvudet på personen kände jag att jag fick en liten minihjärtattck. Personen gick med huvudet neråt, och eftersom det va ganska mörkt kunde jag bara se ett svart hår. Men när personen lutade upp huvudet kunde jag andas ut igen. Det var en av poliserna som hade suttit i våran soffa i går, honom kände jag igen.
Jag tog ett djupt andetag och blev så glad att jag kunde slappna av att jag la huvudet mot JUstins axel igen.
Polisen såg oss och log, började gå fram till oss, och nu blev jag orolig över om han skulle säga nått om att jag inte va hemma i tid istället. Men han bara fortsatte att le.
- Du va ju hemma vid nio, eller hur? sa han och blinkade med ena ögat.
- Helt ärligt sir...
- Eller hur?! sa han igen och nickade övertydligt med huvudet.
Och då fattade jag vad han menade.
- Jaa det har vi! jag flinade mot Justin som log tillbaka.
- Gå in nu med er! han log mot oss och fick nog lite deja vú av detta verkade det som.
Vi vände oss om och tog ett par steg mot dörren in när polisen ropade bakom oss igen.
- ... och johnna förresten! Vi har fångat honom, tidigare på dagen när du va ute med din.... "vän"!
Jag log med hela ansiktet, var det verkligen sant?
- Är det sant?!
- Japp, och han erkände allt!
- Men vad gör ni kvar här då?
- Vi stannar tills imorgon bitti för att försäkra oss om att han inte har planterat nått dumt eler liknande här, men du kan va säker nu!
Jag blev så glad att jag släppte Justins hand och sprang fram och gav polisen en kram.
- Tack! så jätte mycket!
Polisen log mot mig och nickade, sen sneglade han mot Justin och viskade.
- Du borde nog gå bort till din pojkvän igen ;)
Han nickade bort mot Justin som stod och kollade på oss, jag skrattade till och nickade. Jagtackade en gång till innan jag sprang tillbaka till Justin och kramade honom med.
- Jag sa ju att allt skulle bli bra igen!
- Hahah, nej det sa du inte JUstin!
- Nej, men jag tänkte det!
Vi skrattade till och jag erbjöd Justin att följa med in.
- Nej, jag blir snart upphämtad av Ryan och sen åker vi till hotellet och imorn åker vi vidare till Florida.
- Okej...
Han pussade mig på pannan och log mot mig.
- Men jag kommer höra av mig varje dag, och det är bäst att du svarar då ;)
- jag lovar!
Jag log lite tveksamt men gjorde mitt bästa för att verka glad för Justins skull. Han kramade om mig igen när Sarah kom gående innomhus.
- Oh där är du Johanna!
Jag vände mig om, log och nickade mot henne samtidigt som en bil tutade på framsidan.
- Det är Ryan, sa Justin
Han pussade mig på pannan och började backa trots att jga fortfarande höll kvar i hans hand. Jag ville inte släppa honom, inte nu, när vi äntligen hade hittat varandra igen. Han fortsatte backa och vårat grepp blev lösare och lösare ända tills bara våra fingertoppar nuddade varandra.
Och när vi inte nuddade varandra längre släppta Justin sin hand längst sidan och vände sig om och gick mot framsidan. Jag kunde se hans rygg bli mer och mer otydlig i mörkret och precis innan han gick runt hörnet vände han sig om. Rummet innanför tändes och tack vare ljuset kunde jag se att det glänste på hans kind.
Jag kände att det blev tjockt i halsen och när Justin försvann bakom hörnet visste jag att jag inte skulle få se honm igen på väldigt länge. Jag slängde mig in genom dörren och sprang förbi Sarah som fortfarande stod kvar och väntade på mig. Jag sprang till framsidan, öppnade dörren i ett ryck och kunde precis se bilen åka iväg med JUstin och Ryan i. Och då sprack det, jag satte mig på trappen och stortjöt. Jag hulkade och skrek av sorg, jag la ansiktet i händerna och chippade efter andan. Jag skulle aldrig ha låtit honom åka.
Sarah kom ut genom dörren och satte sig brevid mig, men ajg lotsades inte om henne, jag bara grät och grät och grät och grät. Hon la sin arm rutn mig och la sitt huvud mot min axel.
- Vet du vad Johanna? frågade hon tyst
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
Fortsättning kmr...
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
________________________________________________________________________________________________
Jag kollade på klocka igen och såg sekund visaren ticka för var sekund som gick. Jag lyfte handen men sänkte den igen, jag kunde ju inte smälla till honom för att få honom att vakna. Men när minutvisaren plötsligt hoppade ett snäpp närmare 10an lyfte jag handen och avfyrade ett slag mot Justins kind. Jag drog snabbt tillbaka handen och kollade på den som om den hade gjort något hemsk mot min vilja.
Men detta gjorde undervärk, Justin satte sig upp och lyfte på ögonbrynen.
- vad håller du på med? frågade han lite vilset.
- förlåt! men vi måste verkligen åka hem nu!
- va?! klockan är ju bara.....
han kollade bort mot klockan
- snart tio i 9?
- precis!
- Jaha, och?
- Jag måste va hemma vid 9!
- Okej visst! Justin svarade lite ledset och misstroget
- Justin polisen har koll på mig, jag måste va hemma vid rätt tid!
- Johanna?! Vad har hänt?
Jag ångrade i samma sekund att jag hade sagt det där, men nu hade jga inget annat val än att berätta allt för Justin. Men först var jag tvungen att veta att vi skulle komma hem i tid.
- Jag ska berätta, men jag måste komma hem i tid!
Justin tog tag i min arm och drog med mig mot kaptenen, han förklarade att vi var tvugna att komma hem snabbt och att han skulle köra till den bryggan som låg närmast. Genast drog han igång motorerna. Vi gick ut och samlade ihop våra saker. Justin satte sig på en av solmadrasserna och la mjuk sin hand på min arm och kollade på mig med en både vädjande och orolig blick.
Jag satte mig mitt emot honom och tog hans händer och berättade vad som hade hänt. Allt från mannen utanför fönstret till polisen som skulle bevaka huset i två dygn. Justins anisktsuttryck ändrades ju mer jag berättade. Ena sekunden såg han skit förbannad ut och andra sekunden såg han ledsen ut och i nästa uppgiven.
När jag hade berättat allt för honom blev jag tyst, och Justins satt tyst en stund han med. Han höll fortfarande kvar sina händer i mina men han tittade ner på sina fötter, men sen tittade han upp på mig igen.
- Johanna, du skulle inte ha gått ut alls idag. Du skulle ha stannat hemma där du är trygg!
- Men Justin, jag är trygg med dig!
- Du förstår vad jag menar, det här är allvarligt. Jag hade förstått!
- Men jag ville ju komma?
- Har du berättat för dina föräldrar eller nån annan kompis?
Jag blev tyst en stund, jag ville inte berätta att jag sa nått till Ryan först. Tänk om Justin hade märkt nått? eller om Ryan hade sagt nått? Och nu ville jag inte riskera nått när vi äntligen hade hittat tillbaka till varandra!
- Nej du är den ända som vet!
Justin tittade på min med orolig blick, dock med en glimt glädje över att jag litade på honom så att han var den "ända" jag berätta det för.
Precis i rätt timing stannade båten till och kaptenen ropade att vi kunde gå iland på den här bryggan. Jag kollade mot land och kunde lätt se vårat hus härifrån. Det var inte långt alls.
Vi reste oss och gick ner till bryggan och då trodde jag att vi skulle skiljas åt, men Jutsin verkade inte ha några planer i att stanna. Han höll min hand och fortsatte gå längst bryggan, vilket ajg såklart inte hade något emot. Vi gick tysta upp hela vägen upp till huset. När vi nådde stentrappan kollade jag på klockan. Den va fem över 9. Jag kollade lite förskräckt på Justin och vi joggade upp för trappen, men som tur va såg vi ingen polis på baksidan eller i "mitt" rum. Så vi stannade till på terassen utanför.
Justin vände sig om och ställde sig mitt emot mig och tryckte sig nära nära.
- Du är hemma nu iallafall!
Han blinkade med ena ögat och lutade sig närmare och för kankse tusende gången idag nunnade våra läppar varandra.
Jag vet inte hur länge vi stod där men till slut drog Justin tillbaka huvudet och lutade det lite åt sidan och lutade sig tillbaka igen, men den här gången för att ge mig en kram. Jag la mitt huvud på hans axel när hans kropp var precis intill min. Jag blundade och kände hans värme gå igenom hela min kropp och jag rös av lycka.
Då hörde jag ett knak från en av buskarna vid stentrappan och jag spärrade upp ögonen. Justin värkde inte höra det för att stod kvar lixom ingte hade hänt. Jag stod kvar med, men jag kände hur hjärtat började slå och mina andetag blev kortare och häftigare. Jag kunde höra att någon kom gående uppför trappen.
Justin märkte nog att det var något märkligt med mig för han drog sig tillbaka och tog tag i mina armar och kollade konstigt på mig. Men jag hade fortfarande ögonen klistrade på stentrappen. Justin skulle precis öppna munnen och säga något, men jag skakade häftigt på huvudet och mimade "shhhyy" med munnen.
Han vände sig sakta mot stentrappen samtidigt som personen i trappen kom upp, och i samma sekund som man såg huvudet på personen kände jag att jag fick en liten minihjärtattck. Personen gick med huvudet neråt, och eftersom det va ganska mörkt kunde jag bara se ett svart hår. Men när personen lutade upp huvudet kunde jag andas ut igen. Det var en av poliserna som hade suttit i våran soffa i går, honom kände jag igen.
Jag tog ett djupt andetag och blev så glad att jag kunde slappna av att jag la huvudet mot JUstins axel igen.
Polisen såg oss och log, började gå fram till oss, och nu blev jag orolig över om han skulle säga nått om att jag inte va hemma i tid istället. Men han bara fortsatte att le.
- Du va ju hemma vid nio, eller hur? sa han och blinkade med ena ögat.
- Helt ärligt sir...
- Eller hur?! sa han igen och nickade övertydligt med huvudet.
Och då fattade jag vad han menade.
- Jaa det har vi! jag flinade mot Justin som log tillbaka.
- Gå in nu med er! han log mot oss och fick nog lite deja vú av detta verkade det som.
Vi vände oss om och tog ett par steg mot dörren in när polisen ropade bakom oss igen.
- ... och johnna förresten! Vi har fångat honom, tidigare på dagen när du va ute med din.... "vän"!
Jag log med hela ansiktet, var det verkligen sant?
- Är det sant?!
- Japp, och han erkände allt!
- Men vad gör ni kvar här då?
- Vi stannar tills imorgon bitti för att försäkra oss om att han inte har planterat nått dumt eler liknande här, men du kan va säker nu!
Jag blev så glad att jag släppte Justins hand och sprang fram och gav polisen en kram.
- Tack! så jätte mycket!
Polisen log mot mig och nickade, sen sneglade han mot Justin och viskade.
- Du borde nog gå bort till din pojkvän igen ;)
Han nickade bort mot Justin som stod och kollade på oss, jag skrattade till och nickade. Jagtackade en gång till innan jag sprang tillbaka till Justin och kramade honom med.
- Jag sa ju att allt skulle bli bra igen!
- Hahah, nej det sa du inte JUstin!
- Nej, men jag tänkte det!
Vi skrattade till och jag erbjöd Justin att följa med in.
- Nej, jag blir snart upphämtad av Ryan och sen åker vi till hotellet och imorn åker vi vidare till Florida.
- Okej...
Han pussade mig på pannan och log mot mig.
- Men jag kommer höra av mig varje dag, och det är bäst att du svarar då ;)
- jag lovar!
Jag log lite tveksamt men gjorde mitt bästa för att verka glad för Justins skull. Han kramade om mig igen när Sarah kom gående innomhus.
- Oh där är du Johanna!
Jag vände mig om, log och nickade mot henne samtidigt som en bil tutade på framsidan.
- Det är Ryan, sa Justin
Han pussade mig på pannan och började backa trots att jga fortfarande höll kvar i hans hand. Jag ville inte släppa honom, inte nu, när vi äntligen hade hittat varandra igen. Han fortsatte backa och vårat grepp blev lösare och lösare ända tills bara våra fingertoppar nuddade varandra.
Och när vi inte nuddade varandra längre släppta Justin sin hand längst sidan och vände sig om och gick mot framsidan. Jag kunde se hans rygg bli mer och mer otydlig i mörkret och precis innan han gick runt hörnet vände han sig om. Rummet innanför tändes och tack vare ljuset kunde jag se att det glänste på hans kind.
Jag kände att det blev tjockt i halsen och när Justin försvann bakom hörnet visste jag att jag inte skulle få se honm igen på väldigt länge. Jag slängde mig in genom dörren och sprang förbi Sarah som fortfarande stod kvar och väntade på mig. Jag sprang till framsidan, öppnade dörren i ett ryck och kunde precis se bilen åka iväg med JUstin och Ryan i. Och då sprack det, jag satte mig på trappen och stortjöt. Jag hulkade och skrek av sorg, jag la ansiktet i händerna och chippade efter andan. Jag skulle aldrig ha låtit honom åka.
Sarah kom ut genom dörren och satte sig brevid mig, men ajg lotsades inte om henne, jag bara grät och grät och grät och grät. Hon la sin arm rutn mig och la sitt huvud mot min axel.
- Vet du vad Johanna? frågade hon tyst
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
Fortsättning kmr...
Del 52
Förra delen:
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig
________________________________________________________________________________________________
Vi gled runt i luften ett bra tag, det var först när solen började gå ner som båten saktade ner och vi drogs in igen. När vi lnadade på motorbåten igen hoppade Justin snabbt ur sin sele och skyndade sig för att hjälpa mig loss. Jag hoppade ur mig sele med, med hjälp av Justin och sen satte vi oss på sofforna i båten samtidigt som killen som körde fixade så allt inte hängde efter oss när vi körde iväg. Det var rätt klumpigt att sitta och kramas med flytvästar på oss så Justin la sin arm runt om mina axlar och jag la mitt huvud mot hans arm. Killen hoppade fram och körde oss mot yatchen igen. Vi sa inte mycket på vägen tillbaka utan satt bara och kollade på solnedgången som nu började få en lite mer orange färg. Efter bara ca 5 minuter började motorbåten sakta in och la intill precis vid yatchen, vi hoppade av oss ställde oss på den lilla bryggan som vi hade hoppat ombord på jet-skin.
Justin utbytte några snabba ord med han som körde samtidigt som han tog av sig sin flytväst. Jag kände mig rätt patetisk som bara stod och tittade på dom med händerna knutna bakom ryggen. Men Justin vände sig snart om och kollade på mig. Han log ett snett, flirtigt leende sträckte fram händerna och tog ett fast tag med sina händer ärmhålen i min flytväst. Han drog mig intill honom och morrade samtidigt och försökte nog låta som ett lejon, eller ni vet som vissa killar kan låta när de ser någon de tycker är snygg. Men han misslyckades totalt och lät bara töntigt, jag rynkade ögonbrynen och började skratta åt honom.
Han lutade sig fram och pussade mig snabbt på munnen, sen fortsatte han att pussa mig på kinderna, pannan, haken och överallt i ansiktet samtidigt som han knöt upp knutarna på flytvästen. Jag fnissade och skrattade åt att det kittlades i ansiktet när han pussade mig överallt. Han pussade mig sen på näsan och lät läpparna glida ner mot mina, och när de nuddade varandra började han kyssa mig. Han lät sina händer glida från mina axlar (på flytvästen) ner för att dra ner dragkedjan på flytvästen. När den inte längre satt fast lät han den sakta glidan ner för mina armar och landa på golvet av bryggan. Han satte sin armar runt min midja och tryckte mig ännu lite närmare nu när det inte längre var någon flyväst mellan, jag slog mina armar runt hans hals.
Där stod vi en stund men plötsligt började Justins händer glida neråt på min rygg och landade snart på min rumpa.
Jag släppte armarna runt Justins hals och haffade snabbt tag i hans armbågar för att dra bort hans händer därifrån. Jag lutade bak huvudet lite.
- Justin?
Jag flinade lite åt honom och tog tag i hans händer så han inte skulle lägga tillbaka händerna där. Han böjde ner huvudet lite och kollade lite skamset på mig genom luggen, som droppade av vattnet som fortfarande inte riktigt hade torkat från turen på havet. Och han såg så ynklig ut att jag inte kunde hjälpa att skrattade åt honom. Jag såg att han försökte motstå ett leende och när jag bara log ännu större kunde man tydligt se att han ansträngde sig sitt yttersta för att kväva ett skratt. Och bara för att reta honom satte jag mina händer löst mot hans höfter, bara för att ajg visste att han var kittlig där. Han tog ett djupt andetag och bet sig i läppen för att inte börja skratta. Men då kom jag på ett ännu bättre sätt att retas. Jag släppte honom och vände mig om och tog några steg bort och satte mina händer långt ner på mina höfter. Jag vände lite på huvudet och sa flirtigt:
- Men kom då Justin!
Nu log han stort och jag såg precis vart han kollade men i samma sekund som han hoppade fram för att krama om mig började jag springa, Justin stannade i en hundradels sekund och antog utmaningen att försöka få tag i mig.
Jag sprang in i båten och öppnade olika dörrar för att hitta något bra ställe att gömma mig på, men antingen satt det någon i ett rum eller så var det fullt med saker som såg allt för dyrbara ut. Jag kunde höra Justin ropa mitt namn längst bort i korridoren, jag vände mig snabbt om och såg att han kom springade efter mig. Jag svängde vänster och slängde mig snabbt i det första rummet jag kom åt. Jag vände mig om och stängde dörren. Jag hörde Justins fotsteg springa förbi men när det blev tyst vände jag mig om och satte mig på golvet framför dörren. Då såg jag att jag hade kommit i ett sovrum, eller jag antog det eftersom det stog en stor säng i hörnet av rummet. Rummet i sig var inte så stort men det var mysigt och jättefint.
Jag reste mig sakta upp och gick fram till sängen, jag drog lätt med fingrarna över överdraget på sängen och jag hoppade högt när dörren helt plötsligt slogs upp bakom mig. Och där stod Justin.
- jag visste väl att du var här inne!
Han lyfte lite på ena ögonbrynet och kasta sig sen fram mot mig. Jag skrek högt, skrattade och slängde mig över sängen för att komma undan och drog med mig både kuddar och överkast. Och jag trasslade in mig och kom inte loss, jag hrde hur Justin kastade sig på sängen och jag kunde snart se hans ansikte kolla ner på mig från sängkanten. Jag gjorde allt jag kunde för att komma loss men ju mer jag slet ju mer satt jag fast. Och tillslut kollade Justin på mig med en hjälpande blick och jag hade inget annat val än att ligga still och låta honom hjälpa mig.
När jag tillslut kom loss hjälpte han mig upp i sängen och han la mig på en av de stora mjuka kuddarna. Han satte händerna vid mina axlar och stod lutade över mig. VI sa inget utan bara kollade på varandra, jag drog upp mina armar och la mina händer om hans axlar om drog honom sakta mot mig. Och precis innan hans läppar nuddade mina viskade jag:
- Du vinner!
Hans mjuka läppar pussade mig lätt först, men snart tryckte han sig lite hårdare mot mina läppar och han började kyssa mig. I den stunden försvann allt runt omkring, både tid och rum försvann och det var precis som om det alltid hade varit vi. Som om vi var två pusselbitar som äntligen hade hittat den som de passade ihop med.
Justin la sig ner brevid mig och vi låg länge tysta och stirrade i taket. Sen tog han tag i min hand och lekte lite med mina fingrar.
- Jag älskar dig Johanna!
Jag kände att han drog sitt ena finger mot mitt ringfinger, och jag stelnade till lite av tanken som for genom mitt huvud. Vad syftade han egentligen på? Men jag skakde av mig den tanken och vände på huvudet och log mot honom.
- Jag älskar dig med Justin!
Han la sin ena hand mot min kind och drog sitt huvud närmare och gav mig en lätt kyss. Jag hasade mig lite närmare och la mitt huvud på hans bröst. Han la armen om mig och jag blundade, och jag synkroniserade mina andetag med hans. När jag kollade upp igen kollade jag ut genom dom små runda fönstrena som satt på väggen i rummet, och till min förvåning så var det nästan helt mörkt ute. Jag satte mig upp och såg att klockan som satt på väggen på andra sidan av rummet, visade på kvart i tio. JAG SKULLE JU VARA HEMMA VID 22!
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
Fortsättning kmr...
ledsen att det tog så lång tid att få upp den nya delen! Kommentera och ge feedback! Kram!
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig
________________________________________________________________________________________________
Vi gled runt i luften ett bra tag, det var först när solen började gå ner som båten saktade ner och vi drogs in igen. När vi lnadade på motorbåten igen hoppade Justin snabbt ur sin sele och skyndade sig för att hjälpa mig loss. Jag hoppade ur mig sele med, med hjälp av Justin och sen satte vi oss på sofforna i båten samtidigt som killen som körde fixade så allt inte hängde efter oss när vi körde iväg. Det var rätt klumpigt att sitta och kramas med flytvästar på oss så Justin la sin arm runt om mina axlar och jag la mitt huvud mot hans arm. Killen hoppade fram och körde oss mot yatchen igen. Vi sa inte mycket på vägen tillbaka utan satt bara och kollade på solnedgången som nu började få en lite mer orange färg. Efter bara ca 5 minuter började motorbåten sakta in och la intill precis vid yatchen, vi hoppade av oss ställde oss på den lilla bryggan som vi hade hoppat ombord på jet-skin.
Justin utbytte några snabba ord med han som körde samtidigt som han tog av sig sin flytväst. Jag kände mig rätt patetisk som bara stod och tittade på dom med händerna knutna bakom ryggen. Men Justin vände sig snart om och kollade på mig. Han log ett snett, flirtigt leende sträckte fram händerna och tog ett fast tag med sina händer ärmhålen i min flytväst. Han drog mig intill honom och morrade samtidigt och försökte nog låta som ett lejon, eller ni vet som vissa killar kan låta när de ser någon de tycker är snygg. Men han misslyckades totalt och lät bara töntigt, jag rynkade ögonbrynen och började skratta åt honom.
Han lutade sig fram och pussade mig snabbt på munnen, sen fortsatte han att pussa mig på kinderna, pannan, haken och överallt i ansiktet samtidigt som han knöt upp knutarna på flytvästen. Jag fnissade och skrattade åt att det kittlades i ansiktet när han pussade mig överallt. Han pussade mig sen på näsan och lät läpparna glida ner mot mina, och när de nuddade varandra började han kyssa mig. Han lät sina händer glida från mina axlar (på flytvästen) ner för att dra ner dragkedjan på flytvästen. När den inte längre satt fast lät han den sakta glidan ner för mina armar och landa på golvet av bryggan. Han satte sin armar runt min midja och tryckte mig ännu lite närmare nu när det inte längre var någon flyväst mellan, jag slog mina armar runt hans hals.
Där stod vi en stund men plötsligt började Justins händer glida neråt på min rygg och landade snart på min rumpa.
Jag släppte armarna runt Justins hals och haffade snabbt tag i hans armbågar för att dra bort hans händer därifrån. Jag lutade bak huvudet lite.
- Justin?
Jag flinade lite åt honom och tog tag i hans händer så han inte skulle lägga tillbaka händerna där. Han böjde ner huvudet lite och kollade lite skamset på mig genom luggen, som droppade av vattnet som fortfarande inte riktigt hade torkat från turen på havet. Och han såg så ynklig ut att jag inte kunde hjälpa att skrattade åt honom. Jag såg att han försökte motstå ett leende och när jag bara log ännu större kunde man tydligt se att han ansträngde sig sitt yttersta för att kväva ett skratt. Och bara för att reta honom satte jag mina händer löst mot hans höfter, bara för att ajg visste att han var kittlig där. Han tog ett djupt andetag och bet sig i läppen för att inte börja skratta. Men då kom jag på ett ännu bättre sätt att retas. Jag släppte honom och vände mig om och tog några steg bort och satte mina händer långt ner på mina höfter. Jag vände lite på huvudet och sa flirtigt:
- Men kom då Justin!
Nu log han stort och jag såg precis vart han kollade men i samma sekund som han hoppade fram för att krama om mig började jag springa, Justin stannade i en hundradels sekund och antog utmaningen att försöka få tag i mig.
Jag sprang in i båten och öppnade olika dörrar för att hitta något bra ställe att gömma mig på, men antingen satt det någon i ett rum eller så var det fullt med saker som såg allt för dyrbara ut. Jag kunde höra Justin ropa mitt namn längst bort i korridoren, jag vände mig snabbt om och såg att han kom springade efter mig. Jag svängde vänster och slängde mig snabbt i det första rummet jag kom åt. Jag vände mig om och stängde dörren. Jag hörde Justins fotsteg springa förbi men när det blev tyst vände jag mig om och satte mig på golvet framför dörren. Då såg jag att jag hade kommit i ett sovrum, eller jag antog det eftersom det stog en stor säng i hörnet av rummet. Rummet i sig var inte så stort men det var mysigt och jättefint.
Jag reste mig sakta upp och gick fram till sängen, jag drog lätt med fingrarna över överdraget på sängen och jag hoppade högt när dörren helt plötsligt slogs upp bakom mig. Och där stod Justin.
- jag visste väl att du var här inne!
Han lyfte lite på ena ögonbrynet och kasta sig sen fram mot mig. Jag skrek högt, skrattade och slängde mig över sängen för att komma undan och drog med mig både kuddar och överkast. Och jag trasslade in mig och kom inte loss, jag hrde hur Justin kastade sig på sängen och jag kunde snart se hans ansikte kolla ner på mig från sängkanten. Jag gjorde allt jag kunde för att komma loss men ju mer jag slet ju mer satt jag fast. Och tillslut kollade Justin på mig med en hjälpande blick och jag hade inget annat val än att ligga still och låta honom hjälpa mig.
När jag tillslut kom loss hjälpte han mig upp i sängen och han la mig på en av de stora mjuka kuddarna. Han satte händerna vid mina axlar och stod lutade över mig. VI sa inget utan bara kollade på varandra, jag drog upp mina armar och la mina händer om hans axlar om drog honom sakta mot mig. Och precis innan hans läppar nuddade mina viskade jag:
- Du vinner!
Hans mjuka läppar pussade mig lätt först, men snart tryckte han sig lite hårdare mot mina läppar och han började kyssa mig. I den stunden försvann allt runt omkring, både tid och rum försvann och det var precis som om det alltid hade varit vi. Som om vi var två pusselbitar som äntligen hade hittat den som de passade ihop med.
Justin la sig ner brevid mig och vi låg länge tysta och stirrade i taket. Sen tog han tag i min hand och lekte lite med mina fingrar.
- Jag älskar dig Johanna!
Jag kände att han drog sitt ena finger mot mitt ringfinger, och jag stelnade till lite av tanken som for genom mitt huvud. Vad syftade han egentligen på? Men jag skakde av mig den tanken och vände på huvudet och log mot honom.
- Jag älskar dig med Justin!
Han la sin ena hand mot min kind och drog sitt huvud närmare och gav mig en lätt kyss. Jag hasade mig lite närmare och la mitt huvud på hans bröst. Han la armen om mig och jag blundade, och jag synkroniserade mina andetag med hans. När jag kollade upp igen kollade jag ut genom dom små runda fönstrena som satt på väggen i rummet, och till min förvåning så var det nästan helt mörkt ute. Jag satte mig upp och såg att klockan som satt på väggen på andra sidan av rummet, visade på kvart i tio. JAG SKULLE JU VARA HEMMA VID 22!
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
Fortsättning kmr...
ledsen att det tog så lång tid att få upp den nya delen! Kommentera och ge feedback! Kram!
Del 51
Förra delen:
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
________________________________________________________________________________________________
Han gav min en puss på handen, och jag himlade med ögonen och fnissade lite åt honom. Vi gick in genom den tjocka dörren igen och gick längst en lite korridor och kom fram till en större "brygga" på båten, och där stod det en jet-ski. Jag kollade på Justin med stora ögon. Skulle vi åka jet-ski? Jag hade alltid vela prova det! Han fnissade till och nickade på huvudet.
- Jajjemen!
Sa han för att få mig att förstå att vi skulle få åka på Jet-skin. En man som stod vid jet-skin förklarade lite hur man skulle köra, lite regler och säkerhetsåtgärder och liknande. Sen puttade han ner den i vattnet, men göll kavr den i ett rep som var fastbundet längts fram på den. Justin gick ner och satte sig längst fram och sen hjälpte mannen mig ner på jet-skin så jag kunde sätta mig tryggt bakom Justin. Jag slog armarna runt hans midja samtidigt som mannen drog bort repet från fordonet. Och när Justin gasade och åkte iväg kände jag nervositet men spänning hela kroppen. När han kommit en bit bort från båten, gasade han ännu mer och nu gick det undan. Han åkte rak ut, iväg från båten och vi hoppade högt över vågorna som slog mot oss. Jag skrattade och skrek varje gång vi flög upp i luften. Jag kunde höra Justin ropa och skratta han med. han svängde om och åkte i en stor cirkel runt båten, han gjorde tvära svängar så jag trodde jag skulle flyga i vattnet, och varje gång han gjorde det skrek jag ännu högre, men när han släppte ena handen och satte den på mitt låt blev jag lite lugnare och började skratta igen. Sen saktade han in och började köra mot båten igen. Var det reda slut på det roliga? Jag blev lite besviken när han stannade vid båten och reste sig och hoppade upp på bryggan igen. Men när jag reste mig upp pekade han bara på att jag skulle sätta mig framme vid styret.
- Justin jag kan inte köra? sa jag och kollade lite tvekande på honom.
- Klart du kan, det enda du behöver göra är att gasa, bromsa och svänga! han log ett säkert leende mot honom.
- Och jag kommer vara med dig hela tiden.
Han hoppade ner och satte sig bakom mig igen. Han la sina armar runt min midja och även fast jag tvekade så kändes det lite bättre.
- Och ha både händerna på styret, sa mannen bestämt och blängde på Justin.
- Jaa då! sa jag och jag kunde inte hjälpa att skratten trängde sig på.
Jag kunde höra att Justin gjorde allt han kunde för att hålla sig för skratt bakom mig. Och när jag la handen på styret och vred om gasen lite och vi drog iväg började vi båda asgarva. Vi åkte inte så snabbt, men det kunde vi inte heller för vi skrattade så myket. Men när vi hade samlat oss lite hade jag vunnit lite mod och nu var vi en bit bort från båten, så jag gasade ännu mer och nu gick det lite snabbare. Jag hörde hur Justin skrattade bakom mig, hans armar runt mig och jag kunde känna hur vattnet stänkte mot mitt ansikte och hur vinden tog tag i håret som vi drog fram över havet.
- JOHANNA!!!!
Justin skrek bakom mig, och jag kunde se en mega våg komma åt vårt håll, jag fick panik och drog in luft i lugnorna.
- Justin, vad ska jag göra?! skrek jag tillbaka!
Jag försökte bromsa, med det var försent, vi korsade precis vågen och vi hoppade högt upp i luften och landade hårt på ytan igen. Jag skrek av skräckblandad förtjusning och var glad att vi båda satt kvar på jet-skin. Jag andades häftigt och det kände som om jag hade hjärtat i halsgropen. Justin bara skrattade bakom mig, ett högt okontrollerat skratt som jag aldrig hört förut. Jag saktade in lite och stannade så bara motorn var igång.
Jag vände bak huvudet och kollade på honom, och han skrattade så mycket att han knappt fick nån luft.
- Justin ta det lugnt, så kul var det faktist inte! försökte jag säga allvarligt, men jag kunde inte behålla mitt poker face när han vra nära på att dö av skrattkrämpor eller nått.
Men han bara fortsatte att skratta och när han väl, efter mycket om och men hade samlat sig lite, kollade han på mig och log. Han skrattade till en gång till och sa sen:
- Johanna du är för underbar!
Han skakade på huvudet, skrattade lite tilloch kramade sen om mig lite hårdare runt midjan. Jag lutade bak huvudet och så kysste han mig.
Vi satt där en stund, mitt ute på det öppna havet kramades, kysstes och njöt av att vara med varandra igen. Så vi märkte inte när motorn la av. Det var först när jag kände att min nacke skulle gå av, och jag var tvungen att lute
upp mig igen, som jag märkete att motorn inte var på. Jag försökte gasa men det gick inte.
- Justin, det är någåt fel på jet-skin?
- Nee då! sa han och lutade sig fram för att trycka på knappen som skulle starta motorn. Men inget hände.
Jag försökte gasa igen, han tryckte på knappen, men inget gensvar kom det från motorn. Jag kollade bort mot båten, men den var så långt bort att de inte hade en chans att höra om vi skrek till dom. Vraför hade vi åkt så långt bort för? Justin reste sig upp och började veva med armarna, och jag gjorde likadant fast sittande. Men ingen respons från yatchen heller. Jag kände att hjärtat börja slå snabbare och jag bröjade andas häftigare och tyngre. Hur länge vi få sitta här då? När skulle de upptäcka att det var något fel på jet-skin. När skulle de upptäcka att vi varit borta förlänge? Och vart hade vattenströmmarna fört oss då?
Jag börja gripas av panik och alla möjliga hemska saker började dyka upp i huvudet på mig. Men kollade upp på Justin och när han såg att jag kollade oroligt på honom satte han sig ner och kramade om mig, han la huvudet mot min axel och sa lugnt:
- Det kommer ordna sig Johanna, ta det bara lugnt!
Jag log lite osäkert med det skulle snart försvinna:
- Annars är det bara att någon hoppar i och knuffar oss hela vägen tillbaka till båten.
Jag vände mig om at slog till honom på armen.
- Hur kan du skojja om det här nu? sa jag med vredes blandad nervositet.
Men i nästa sekund hörde jag en motor långt bort. Jag vände mig om och såg en mindre motorbåt komma körande åt vårt håll.
- Jag sa ju det! sa Justin självsäkert. Och jag älskade att han alltid hade rätt om sånna här saker men jag hatade att han blev så stöddig när han hade rätt. Men jag valde att inte säga något utan bara vänta tills båten nådde fram till oss.
Vi satt tysta en stund, jag torkade bort lite av de vattendroppar som hade landat på mitt ansikte när vi kört runt. Ända tills båten nådde våran jet-ski. Och den "mindre motorbåten" var visst mcyekt större an vad jag trodde. De fällde ner en liten stege så vi kunde klättra upp. Justin höll tag i min midja samtidigt som jag reste mig upp och försökte hoppa upp på stegen. Strax efter att jga hade kommit ombord kollade JUstin huvud upp över kanten och snart vra han tryggt ombord på båten med. Mannen som hade snackat med oss samtidigt som vi skulle åka iväg med jet-skin hoppade snabbt ner på den, fixade lite vid ratten. Drog lite här och där, tryckte på "starta"- knappen och såklart så funkade den då.
Jag suckade uppgivet, men kände att jag var nog med jet-skiing för den här gången. Jag satte mig på en av de röda läder sofforna som var längst båten. Justin gick fram och viskade lite med mannen som körde och han viskade tillbaka. Till slut nickade de till varandra och Justin kom och satte sig brevid mig.
- vad var dt där om?
- Det får du se snart! han log finurligt mot mig igen, och jag kände att dte inte avr någon mening med att fråga han skulle ju inte säga vad det var om ändå. Så jag lutade mig bakåt och la huvudet på hans axel. Vi satt tysta en stund till, fram till han stannade båten och gick upp bakom oss och öppnade en stor lucka. Och nu förstod jag varför den här båten inte var så liten. Under allt låg det en stor skärm, en lång lång lång lina och två selar. Han tryckte på en knapp och snart hade allt hamnat på båten och inte i, och var på ovansidan av båten. Han bad oss sätta oss i och knäppa på oss de bälten som fanns där.
Jag kollade undrande på Justin som bara log mot mig. Vi satte oss och knäppte oss samtidigt som mannen drog upp skärmen och linan, sen gick det rätt snabbt plötsligt gick mannen tillbaka och drog på motorn på båten igen, han vände sig mot oss och ropade glatt:
- Är ni beredda?!
Justin nickade och gjorde tummen upp.
- Justin, reda för vaa...? sen fattade jag, vi skulle "flyga". Jag drog in ett djupt andetag, tog snabbt tag i Justins hand och sen drog båten iväg. Och vi flög upp i luften, först inte så högt, men ju längre tiden gick, ju längre upp kom vi. Jag vågade inte kolla ner, eller rättare sagt jag vågade inte kolla alls. Jag satt och knep ihop ögonen hårt för att inte se vad vi just nu var med om. Jag kände Justin krama lite hårare om min hand och genom vindsuset kunde jga höra hans röst.
- kolla vad vackert det är! Näst bästa utsikten!
- Jaha, vad är den bästa utsikten då, frågade jag med ögonen fortfarande stängda. Men han svarade, så jag öppnade ena ögat för att snegla lite, och när jag såg att han satt och tittade på mig öppnade jag ögonen.
- Vad är den bästa utsikten då? frågade jag igen, men ögonen fästa på honom.
- jag tittar på henne nu, kunde jag svagt höra honom säga.
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig.
Fortsättning kmr...
Kommentera och säg gärn avad ni tyckte om den här delen?
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
________________________________________________________________________________________________
Han gav min en puss på handen, och jag himlade med ögonen och fnissade lite åt honom. Vi gick in genom den tjocka dörren igen och gick längst en lite korridor och kom fram till en större "brygga" på båten, och där stod det en jet-ski. Jag kollade på Justin med stora ögon. Skulle vi åka jet-ski? Jag hade alltid vela prova det! Han fnissade till och nickade på huvudet.
- Jajjemen!
Sa han för att få mig att förstå att vi skulle få åka på Jet-skin. En man som stod vid jet-skin förklarade lite hur man skulle köra, lite regler och säkerhetsåtgärder och liknande. Sen puttade han ner den i vattnet, men göll kavr den i ett rep som var fastbundet längts fram på den. Justin gick ner och satte sig längst fram och sen hjälpte mannen mig ner på jet-skin så jag kunde sätta mig tryggt bakom Justin. Jag slog armarna runt hans midja samtidigt som mannen drog bort repet från fordonet. Och när Justin gasade och åkte iväg kände jag nervositet men spänning hela kroppen. När han kommit en bit bort från båten, gasade han ännu mer och nu gick det undan. Han åkte rak ut, iväg från båten och vi hoppade högt över vågorna som slog mot oss. Jag skrattade och skrek varje gång vi flög upp i luften. Jag kunde höra Justin ropa och skratta han med. han svängde om och åkte i en stor cirkel runt båten, han gjorde tvära svängar så jag trodde jag skulle flyga i vattnet, och varje gång han gjorde det skrek jag ännu högre, men när han släppte ena handen och satte den på mitt låt blev jag lite lugnare och började skratta igen. Sen saktade han in och började köra mot båten igen. Var det reda slut på det roliga? Jag blev lite besviken när han stannade vid båten och reste sig och hoppade upp på bryggan igen. Men när jag reste mig upp pekade han bara på att jag skulle sätta mig framme vid styret.
- Justin jag kan inte köra? sa jag och kollade lite tvekande på honom.
- Klart du kan, det enda du behöver göra är att gasa, bromsa och svänga! han log ett säkert leende mot honom.
- Och jag kommer vara med dig hela tiden.
Han hoppade ner och satte sig bakom mig igen. Han la sina armar runt min midja och även fast jag tvekade så kändes det lite bättre.
- Och ha både händerna på styret, sa mannen bestämt och blängde på Justin.
- Jaa då! sa jag och jag kunde inte hjälpa att skratten trängde sig på.
Jag kunde höra att Justin gjorde allt han kunde för att hålla sig för skratt bakom mig. Och när jag la handen på styret och vred om gasen lite och vi drog iväg började vi båda asgarva. Vi åkte inte så snabbt, men det kunde vi inte heller för vi skrattade så myket. Men när vi hade samlat oss lite hade jag vunnit lite mod och nu var vi en bit bort från båten, så jag gasade ännu mer och nu gick det lite snabbare. Jag hörde hur Justin skrattade bakom mig, hans armar runt mig och jag kunde känna hur vattnet stänkte mot mitt ansikte och hur vinden tog tag i håret som vi drog fram över havet.
- JOHANNA!!!!
Justin skrek bakom mig, och jag kunde se en mega våg komma åt vårt håll, jag fick panik och drog in luft i lugnorna.
- Justin, vad ska jag göra?! skrek jag tillbaka!
Jag försökte bromsa, med det var försent, vi korsade precis vågen och vi hoppade högt upp i luften och landade hårt på ytan igen. Jag skrek av skräckblandad förtjusning och var glad att vi båda satt kvar på jet-skin. Jag andades häftigt och det kände som om jag hade hjärtat i halsgropen. Justin bara skrattade bakom mig, ett högt okontrollerat skratt som jag aldrig hört förut. Jag saktade in lite och stannade så bara motorn var igång.
Jag vände bak huvudet och kollade på honom, och han skrattade så mycket att han knappt fick nån luft.
- Justin ta det lugnt, så kul var det faktist inte! försökte jag säga allvarligt, men jag kunde inte behålla mitt poker face när han vra nära på att dö av skrattkrämpor eller nått.
Men han bara fortsatte att skratta och när han väl, efter mycket om och men hade samlat sig lite, kollade han på mig och log. Han skrattade till en gång till och sa sen:
- Johanna du är för underbar!
Han skakade på huvudet, skrattade lite tilloch kramade sen om mig lite hårdare runt midjan. Jag lutade bak huvudet och så kysste han mig.
Vi satt där en stund, mitt ute på det öppna havet kramades, kysstes och njöt av att vara med varandra igen. Så vi märkte inte när motorn la av. Det var först när jag kände att min nacke skulle gå av, och jag var tvungen att lute
upp mig igen, som jag märkete att motorn inte var på. Jag försökte gasa men det gick inte.
- Justin, det är någåt fel på jet-skin?
- Nee då! sa han och lutade sig fram för att trycka på knappen som skulle starta motorn. Men inget hände.
Jag försökte gasa igen, han tryckte på knappen, men inget gensvar kom det från motorn. Jag kollade bort mot båten, men den var så långt bort att de inte hade en chans att höra om vi skrek till dom. Vraför hade vi åkt så långt bort för? Justin reste sig upp och började veva med armarna, och jag gjorde likadant fast sittande. Men ingen respons från yatchen heller. Jag kände att hjärtat börja slå snabbare och jag bröjade andas häftigare och tyngre. Hur länge vi få sitta här då? När skulle de upptäcka att det var något fel på jet-skin. När skulle de upptäcka att vi varit borta förlänge? Och vart hade vattenströmmarna fört oss då?
Jag börja gripas av panik och alla möjliga hemska saker började dyka upp i huvudet på mig. Men kollade upp på Justin och när han såg att jag kollade oroligt på honom satte han sig ner och kramade om mig, han la huvudet mot min axel och sa lugnt:
- Det kommer ordna sig Johanna, ta det bara lugnt!
Jag log lite osäkert med det skulle snart försvinna:
- Annars är det bara att någon hoppar i och knuffar oss hela vägen tillbaka till båten.
Jag vände mig om at slog till honom på armen.
- Hur kan du skojja om det här nu? sa jag med vredes blandad nervositet.
Men i nästa sekund hörde jag en motor långt bort. Jag vände mig om och såg en mindre motorbåt komma körande åt vårt håll.
- Jag sa ju det! sa Justin självsäkert. Och jag älskade att han alltid hade rätt om sånna här saker men jag hatade att han blev så stöddig när han hade rätt. Men jag valde att inte säga något utan bara vänta tills båten nådde fram till oss.
Vi satt tysta en stund, jag torkade bort lite av de vattendroppar som hade landat på mitt ansikte när vi kört runt. Ända tills båten nådde våran jet-ski. Och den "mindre motorbåten" var visst mcyekt större an vad jag trodde. De fällde ner en liten stege så vi kunde klättra upp. Justin höll tag i min midja samtidigt som jag reste mig upp och försökte hoppa upp på stegen. Strax efter att jga hade kommit ombord kollade JUstin huvud upp över kanten och snart vra han tryggt ombord på båten med. Mannen som hade snackat med oss samtidigt som vi skulle åka iväg med jet-skin hoppade snabbt ner på den, fixade lite vid ratten. Drog lite här och där, tryckte på "starta"- knappen och såklart så funkade den då.
Jag suckade uppgivet, men kände att jag var nog med jet-skiing för den här gången. Jag satte mig på en av de röda läder sofforna som var längst båten. Justin gick fram och viskade lite med mannen som körde och han viskade tillbaka. Till slut nickade de till varandra och Justin kom och satte sig brevid mig.
- vad var dt där om?
- Det får du se snart! han log finurligt mot mig igen, och jag kände att dte inte avr någon mening med att fråga han skulle ju inte säga vad det var om ändå. Så jag lutade mig bakåt och la huvudet på hans axel. Vi satt tysta en stund till, fram till han stannade båten och gick upp bakom oss och öppnade en stor lucka. Och nu förstod jag varför den här båten inte var så liten. Under allt låg det en stor skärm, en lång lång lång lina och två selar. Han tryckte på en knapp och snart hade allt hamnat på båten och inte i, och var på ovansidan av båten. Han bad oss sätta oss i och knäppa på oss de bälten som fanns där.
Jag kollade undrande på Justin som bara log mot mig. Vi satte oss och knäppte oss samtidigt som mannen drog upp skärmen och linan, sen gick det rätt snabbt plötsligt gick mannen tillbaka och drog på motorn på båten igen, han vände sig mot oss och ropade glatt:
- Är ni beredda?!
Justin nickade och gjorde tummen upp.
- Justin, reda för vaa...? sen fattade jag, vi skulle "flyga". Jag drog in ett djupt andetag, tog snabbt tag i Justins hand och sen drog båten iväg. Och vi flög upp i luften, först inte så högt, men ju längre tiden gick, ju längre upp kom vi. Jag vågade inte kolla ner, eller rättare sagt jag vågade inte kolla alls. Jag satt och knep ihop ögonen hårt för att inte se vad vi just nu var med om. Jag kände Justin krama lite hårare om min hand och genom vindsuset kunde jga höra hans röst.
- kolla vad vackert det är! Näst bästa utsikten!
- Jaha, vad är den bästa utsikten då, frågade jag med ögonen fortfarande stängda. Men han svarade, så jag öppnade ena ögat för att snegla lite, och när jag såg att han satt och tittade på mig öppnade jag ögonen.
- Vad är den bästa utsikten då? frågade jag igen, men ögonen fästa på honom.
- jag tittar på henne nu, kunde jag svagt höra honom säga.
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig.
Fortsättning kmr...
Kommentera och säg gärn avad ni tyckte om den här delen?
Del 50
Förra delen:
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
________________________________________________________________________________________________
Jag försökte vrida på huvudet, men han höll fast mig i ett stadigt grepp och han höll mig där ända tills jag insåg att det inte var någon idé att försöka kämpa emot, det var ju egentligen det här jag ville. Så jag slappnade av, la mina händer om hans midja och kysstes tillbaka. När Justin märkte det, tog han ett stge närmare och kysste mig ännu mer passionerat. Och där stod vi en stund, kramades och kysstes precis som om det aldrig hade hänt något mellan oss. Ända tills Justin tog ett steg tillbaka, han höll kvar händerna på mina kinder och kollade mig djupt in i ögonen, och det vardå jag såg att han var tårögd. Men han log. Så jag log tillbaka, rynkade ögonbrynen och skakade lite lätt på huvudet, för att visa för Justin att jag undrade vad det handlade om.
Han tog ett djupt andetag och sa:
- Jag älskar dig!
Nu blevjag med lite tårögd, även fast vi var såhär enkelt klädda, vi stod på en helt random plats mitt på en trottoar, så kändes den här stunden mer speciell än någon annan stund vi haft innan. Jag stirrade rakt in i hans vackra, tårögda, bruna ögon, nickade och svarade:
- Jag älskar dig med!
Han släppte ena handen om mitt ansikte för att torka bort en tår som hade letat sig lite längre ut än vad Justin nog hade förväntat sig.
Han la tillbaka handen på mig, men den här gången på axel, så han kunde dra mig intill honom. Han kramade mig hårt och länge och avslutade på att ge mig en puss på munnen. Vi log mot varandra och började gå igen. Men den här gången hand i hand. Vi fortsatte att gå i samma riktning ner mot Stranden. Men på vägen ner gick vi förbi en kiosk och det var svårt att undgå vad som var den stora nyheten nu. På alla första sidor var det bilder på Justin från konserten igår, men det var inte hans uppträdande de hade intresserat sig för. Det var någonting helt annat:
Jag stannade till och kollade vad det stod på Peoples Magazine. Men Justin brydde sig inte uatn fortsatte bara att gå, han ville inte lotsas om att jag stannade. Men när jag ryckte i hans hand och pekade på framsidan på Peoples, stannade han, slängde ett snabbt öga på framsidan och ryckte på axlarna.
- Vi ska inte bry oss så mycket om vad tidningarna skriver.
Jag vred runt hans arm och såg mycket väl att det stod Johanna på hans handled. Och nu såg jag det lite mer roande.
- Varför Justin?
- Jag kände väl att jag ville ha med dig upp på scenen!
Nu var det min tur att dra honom intill mig och krama honom. Han skrattade till lite men utbrast plötsligt:
- Vi måste kynda oss om vi ska hinna i tid?
- I tid för vaddå?
- Du får se!
Han drog med mig och började småspringa, men han sprang inte ner mot stranden som jag trodde, utan vi passerade volleyboll-planen och fortsatte på strandpromenaden. Bort mot en liten hamn.
- Justin?!
- Skynda dig Johanna!
Jag började skratta åt honom men följde efter honom så gott jag kunde. Och det var inte förän vi nådde en av bryggorna som han saktade ner.
- Precis i tid! sa han och blinkade med ena ögat, kramade om mina axlar och pussade mig på kinden.
- I tid för....
längre än så hann jag inte innan en lyxig yatch körde in och la sig precis vid oss.
- Du skojjar va?
Jag tappade rent av hakan, skulle vi åka ut med den här? Var det verkligen möjligt? Men Justin bara log och och hade den där finurliga glimten i ögat.
Han tog min hand visade mig ombord med hela sin andra arm. Det kom fram två andra personen och fällde ut en landgång så vi kunde hoppa ombord. Jag gick upp på landgången med Justin tätt efter mig. Vi gick ombord och gick upp och satte oss på "soldäck" där det fanns två solmadrasser man kunde lägga sig på. Båten startade och vi började puttra iväg lite. Men så fort vi hade kommit ut ur hamnen tog det fart i båten och vi drog iväg i en jäkla fart. Det var så härligt att känna vinden i håret, se ut över ett stort hav och känna sig fri. Jga kunde inget annat än att skratta och skrika av lycka. Satta mig upp lite rakare, släppte ut håret och lutade huvudet bakåt så att vinden kunde ta tag i mitt hår ordentligt, jag kände att Justin satt och kollade på mig och snart kände jag hans han på min. Jag kollade på honom och log mitt bredaste leende. NU var jag lycklig.
Han vände sig om och gjorde ett tecken till han som körde båten och han saktade ner lite. Han ställde sig upp och sträckte ut händerna för att hjälpa mig upp.
- Ställ dig upp jag ska visa dig en sak!
Jag sträckte fram händerna och lät honom hjälpa mig upp.
- "I need you to close your eyes for me"
Haha, Justin drog en klassisk film replik och släppte ena handen. Jag kollade på honom och skrattade åt honom.
- Stäng ögonen då! sa han retsamt
Jag ryckte på axlarna och stängde ögonen. Och jag kunde känna att Justin ställde sig bakom mig och satte den handen han inte höll i min hand på min midja. Hans ansikte kom nära mitt öra och jag kunde höra honom viska:
- nu måste du lita på mig!
Jag skrattade lite igen och nickade. Han börja leda mig framåt, och det var svårt att gå, men tanke på att båten fortfarande gick ganska snabbt, det var ojämt eftersom vi var ute på havet och jag blundade. Men jag litade på justin. Han skulle inte göra något för att riskera att jag blev skadad. Vi tog ett par steg framåt igen innan han sa till mig att ta ett kliv upp. Och jag steg upp på ett litet trappsteg. Jag kunde nästan förstå vart det här skulle leda men jag spelade med. Och sen kom det:
- "Hold on to the reeling, kee your eyes closed don't peek" och nu kunde jga inte låta bli, nu skulle jag verkligen spela med
- "I'm not"
- "Step up on to the reeling, HOLD ON! Keep your eyes closed, Do you trust me?
- "I trust you"
Jag kände honom tätt bakom mig och han la sina händer på mina, och sakta sakta böjade han lyfta dom. Ut mot sidorna ända tills jag stod men armarna rakt ut åt sidorna.
- "Alright, open your eyes"
Jag öppnade ögonen, och det var mycket vackrare, häftigare och underbarare än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig. Justin satte sina händer på min midja och nästa replik kom nästan av sig självt, utan att jag tänkte på hur det var i filmen.
- "I'm flying, Justin I'm flying!
Jag kunde känna Justin lägga sitt huvud på min axel och jag kunde känna hur han andades mot min hals. Jag stod kvar i en bråkdels sekund för att njuta av stunden. Men vände mig sen om sakta sakta, så att vi skulle kunna klivka ner från relingen och få ett stadigt grepp på decket. Sen lutade vi oss mot varandra och kysstes, och just då kändes det som om vi var en. Som om vi aldrig mer skulle vara ifrån varandra.
Men vi blev störda när båten plötsligt saktade ner och stannade helt. Han lutade sitt ansikte tillbaka och log.
- Nog med Titanic för idag?
Vi skrattade och jag nickade. Och plötsligt ropade kaptenen från båten:
- Ursäkta Mr. Bieber, det är dags... här en en perfekt plats!
- Tack så mycket! ropade han tillbaka
- plats för vad? undrade jag och kollade lite busigt på honom
- Du ska få se, sa han och undvek min blick
- Justin, inga mer överraskningar, skrattade jag samtidigt som han börja dra iväg med mig igen.
In i båten, ner för en trapp, igenom ett par korridorer och ett par dörrar, ner för en tarpp till, ut genom en tjock dörr. Och sen kom vi ut på en liten brygga längst bak på båten.
- Justin vad ska vi göra? undrade jag glatt
- Du kankse inte vill ha på dig kläderna nu? Justin blinkade mot mig och slängde iväg t-shirten som fortfarande höngde runt han axel.
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
Fortsättning kmr...
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
________________________________________________________________________________________________
Jag försökte vrida på huvudet, men han höll fast mig i ett stadigt grepp och han höll mig där ända tills jag insåg att det inte var någon idé att försöka kämpa emot, det var ju egentligen det här jag ville. Så jag slappnade av, la mina händer om hans midja och kysstes tillbaka. När Justin märkte det, tog han ett stge närmare och kysste mig ännu mer passionerat. Och där stod vi en stund, kramades och kysstes precis som om det aldrig hade hänt något mellan oss. Ända tills Justin tog ett steg tillbaka, han höll kvar händerna på mina kinder och kollade mig djupt in i ögonen, och det vardå jag såg att han var tårögd. Men han log. Så jag log tillbaka, rynkade ögonbrynen och skakade lite lätt på huvudet, för att visa för Justin att jag undrade vad det handlade om.
Han tog ett djupt andetag och sa:
- Jag älskar dig!
Nu blevjag med lite tårögd, även fast vi var såhär enkelt klädda, vi stod på en helt random plats mitt på en trottoar, så kändes den här stunden mer speciell än någon annan stund vi haft innan. Jag stirrade rakt in i hans vackra, tårögda, bruna ögon, nickade och svarade:
- Jag älskar dig med!
Han släppte ena handen om mitt ansikte för att torka bort en tår som hade letat sig lite längre ut än vad Justin nog hade förväntat sig.
Han la tillbaka handen på mig, men den här gången på axel, så han kunde dra mig intill honom. Han kramade mig hårt och länge och avslutade på att ge mig en puss på munnen. Vi log mot varandra och började gå igen. Men den här gången hand i hand. Vi fortsatte att gå i samma riktning ner mot Stranden. Men på vägen ner gick vi förbi en kiosk och det var svårt att undgå vad som var den stora nyheten nu. På alla första sidor var det bilder på Justin från konserten igår, men det var inte hans uppträdande de hade intresserat sig för. Det var någonting helt annat:
Jag stannade till och kollade vad det stod på Peoples Magazine. Men Justin brydde sig inte uatn fortsatte bara att gå, han ville inte lotsas om att jag stannade. Men när jag ryckte i hans hand och pekade på framsidan på Peoples, stannade han, slängde ett snabbt öga på framsidan och ryckte på axlarna.
- Vi ska inte bry oss så mycket om vad tidningarna skriver.
Jag vred runt hans arm och såg mycket väl att det stod Johanna på hans handled. Och nu såg jag det lite mer roande.
- Varför Justin?
- Jag kände väl att jag ville ha med dig upp på scenen!
Nu var det min tur att dra honom intill mig och krama honom. Han skrattade till lite men utbrast plötsligt:
- Vi måste kynda oss om vi ska hinna i tid?
- I tid för vaddå?
- Du får se!
Han drog med mig och började småspringa, men han sprang inte ner mot stranden som jag trodde, utan vi passerade volleyboll-planen och fortsatte på strandpromenaden. Bort mot en liten hamn.
- Justin?!
- Skynda dig Johanna!
Jag började skratta åt honom men följde efter honom så gott jag kunde. Och det var inte förän vi nådde en av bryggorna som han saktade ner.
- Precis i tid! sa han och blinkade med ena ögat, kramade om mina axlar och pussade mig på kinden.
- I tid för....
längre än så hann jag inte innan en lyxig yatch körde in och la sig precis vid oss.
- Du skojjar va?
Jag tappade rent av hakan, skulle vi åka ut med den här? Var det verkligen möjligt? Men Justin bara log och och hade den där finurliga glimten i ögat.
Han tog min hand visade mig ombord med hela sin andra arm. Det kom fram två andra personen och fällde ut en landgång så vi kunde hoppa ombord. Jag gick upp på landgången med Justin tätt efter mig. Vi gick ombord och gick upp och satte oss på "soldäck" där det fanns två solmadrasser man kunde lägga sig på. Båten startade och vi började puttra iväg lite. Men så fort vi hade kommit ut ur hamnen tog det fart i båten och vi drog iväg i en jäkla fart. Det var så härligt att känna vinden i håret, se ut över ett stort hav och känna sig fri. Jga kunde inget annat än att skratta och skrika av lycka. Satta mig upp lite rakare, släppte ut håret och lutade huvudet bakåt så att vinden kunde ta tag i mitt hår ordentligt, jag kände att Justin satt och kollade på mig och snart kände jag hans han på min. Jag kollade på honom och log mitt bredaste leende. NU var jag lycklig.
Han vände sig om och gjorde ett tecken till han som körde båten och han saktade ner lite. Han ställde sig upp och sträckte ut händerna för att hjälpa mig upp.
- Ställ dig upp jag ska visa dig en sak!
Jag sträckte fram händerna och lät honom hjälpa mig upp.
- "I need you to close your eyes for me"
Haha, Justin drog en klassisk film replik och släppte ena handen. Jag kollade på honom och skrattade åt honom.
- Stäng ögonen då! sa han retsamt
Jag ryckte på axlarna och stängde ögonen. Och jag kunde känna att Justin ställde sig bakom mig och satte den handen han inte höll i min hand på min midja. Hans ansikte kom nära mitt öra och jag kunde höra honom viska:
- nu måste du lita på mig!
Jag skrattade lite igen och nickade. Han börja leda mig framåt, och det var svårt att gå, men tanke på att båten fortfarande gick ganska snabbt, det var ojämt eftersom vi var ute på havet och jag blundade. Men jag litade på justin. Han skulle inte göra något för att riskera att jag blev skadad. Vi tog ett par steg framåt igen innan han sa till mig att ta ett kliv upp. Och jag steg upp på ett litet trappsteg. Jag kunde nästan förstå vart det här skulle leda men jag spelade med. Och sen kom det:
- "Hold on to the reeling, kee your eyes closed don't peek" och nu kunde jga inte låta bli, nu skulle jag verkligen spela med
- "I'm not"
- "Step up on to the reeling, HOLD ON! Keep your eyes closed, Do you trust me?
- "I trust you"
Jag kände honom tätt bakom mig och han la sina händer på mina, och sakta sakta böjade han lyfta dom. Ut mot sidorna ända tills jag stod men armarna rakt ut åt sidorna.
- "Alright, open your eyes"
Jag öppnade ögonen, och det var mycket vackrare, häftigare och underbarare än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig. Justin satte sina händer på min midja och nästa replik kom nästan av sig självt, utan att jag tänkte på hur det var i filmen.
- "I'm flying, Justin I'm flying!
Jag kunde känna Justin lägga sitt huvud på min axel och jag kunde känna hur han andades mot min hals. Jag stod kvar i en bråkdels sekund för att njuta av stunden. Men vände mig sen om sakta sakta, så att vi skulle kunna klivka ner från relingen och få ett stadigt grepp på decket. Sen lutade vi oss mot varandra och kysstes, och just då kändes det som om vi var en. Som om vi aldrig mer skulle vara ifrån varandra.
Men vi blev störda när båten plötsligt saktade ner och stannade helt. Han lutade sitt ansikte tillbaka och log.
- Nog med Titanic för idag?
Vi skrattade och jag nickade. Och plötsligt ropade kaptenen från båten:
- Ursäkta Mr. Bieber, det är dags... här en en perfekt plats!
- Tack så mycket! ropade han tillbaka
- plats för vad? undrade jag och kollade lite busigt på honom
- Du ska få se, sa han och undvek min blick
- Justin, inga mer överraskningar, skrattade jag samtidigt som han börja dra iväg med mig igen.
In i båten, ner för en trapp, igenom ett par korridorer och ett par dörrar, ner för en tarpp till, ut genom en tjock dörr. Och sen kom vi ut på en liten brygga längst bak på båten.
- Justin vad ska vi göra? undrade jag glatt
- Du kankse inte vill ha på dig kläderna nu? Justin blinkade mot mig och slängde iväg t-shirten som fortfarande höngde runt han axel.
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
Fortsättning kmr...
Del 49
Förra delen:
Jag märke hur jag fick tunnelseende och polisernas röster försvann längre och längre bort.
- Vi vill ha bevakning av det här huset i 48 timmar, och helst vill vi att du är hemma här senast klockan 21 på kvällarna, och lämna helst inte huset förän 10 på förmiddagen.
Jag nickade och kände att allting försvann längre och längre bort, och till slut blev allt svart.
________________________________________________________________________________________________
Jag vaknade upp i min säng igen, och nu var det ljust ute. Jag vände på huvudet för att se vad klockan visade som hängde på väggen. Och när jag såg vad den var reste jag mig upp snabbt men det skulle jag ångra snart. Jag kände trycket över pannan igen som jag hade gjort som när jag svimmade i skolan. Jag la handen över pannan och grimaserade lite. I nästa sekund kom Sarah in genom med en bricka i händerna.
- Tyckte väl att det var dags att vakna nu!
Klockan var tjugo i ett.
- Varför har ni inte väckt mig?
- Vi tänkte att du skulle få sova tills du vakna med tanke på vad som hände igår! Du svimmade när poliserna var här, men du vaknade sen av dig själv och gick in och la dig.
- Gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg?
- Inte? Har du några planer för idag annars?
- Jaa faktist, jag ska träffa en kompis nere på stranden vid fyra.
- Du har varit här i en dag och du har redan skaffat vänner och varit med om otäckheter!
Sarah skrattade till lite och satte ner brickan vid fotänden av sängen, log mot mig och gick ut. Jag drog brickan intill mig och tog upp en av mackorna som låg på en tallrik. Skulle jag verkligen orka äta upp allt det här?
Men det såg så jäkla gott ut så jag åt så mycket jag orkade, och det var mycket godare än vad det såg ut, så då kan ni ju tänka er hur gott dt var! Robert var kock, och visste verkligen vad han gjorde. På sidan av brickan låg en huvudvärkstablett och jag tog en klunk av oboyen som jag fått och svalde tabletten efter. Sen gick jag ut med brickan i köket, tackade så jättemycket för frukosten och gick in i rummet för att ta på mig något, men kom på att jag kankse skulle bry mig lite mer om vad jag skulle ha på mig när jag träffade Justin, med tanke på att jag skulle träffa honom nere på stranden om 2½ timme.
Jag gick bort mot garderoben och slängde ett öga på mobilen på vägen bort och såg att jag hade 7 missae samtal från Ryan. Juste han skulle ju ringa imorse, shit jag måste ha sovit när han ringt. Jag plockade upp mobilen och ringde honom:
- Johanna äntligen svarar du!
- jaa, jag har sovit fram till nu typ! sa jag lite generat
- Hah, okej.. men är du okej?
- Jaa det känns bra nu...
jag berättade allt som poliserna hade sagt,som jag hörde, igår.
- Du måste vara försiktig!
- Jaa jag vet, dte är därför jag har utegångsförbud mellan vissa tider -.-
- Det är för ditt eget bästa!
- jag vet, men ajg måste gå nu! Vi hörs Ryan!
- okej hejdå!
Jag la på och jag va glad över att det inte alls var någon spänning mellan oss längre.
Då hörde jag ett plask i poolen utanför och snart ett rop:
- KOM UT HIT OCH BADA JOJO!!
Jag vände mig om och såg att Kirsten simmade åt mitt håll, när hon såg att jag kollade på henne vinkade hon med hela armen, och jag flinade åt henne lite. Det var en solig dag och det såg rätt varmt ut så jag tog på mig min lila/vinröda bikini utan axelband och sprang ut och hoppade i poolen med. Vi lekte, skvätta vatten på varandra och hade jättekul ända tills Kirsten fick för sig att gå upp och sola. Hon drog fram två solstolar och satte sig och börja sola. Och hur kul är det att bada själv, så jag gick upp jag med. Jag gick in i mitt rum och drog på mig ett par ljusa jeansshort och ett tunt strandlinne över. Jag gick ut och satte mig i solstolen med min ipod och somnade nog antagligen. För när jag slog up ögonen kom Kirsten hoppande och slängde mobilen på mig mage.
JUSTIN BIEBER, stod det på displayen.
Jag slet ut plopparna ur öronen och svarade snabbt.
- hej Justin!
- Sitter du fast nånstans eller?
- Vad menar du?
- Klockan är kvart i 5?
- Jag är påväg! sa jag och slängde på luren i örat på honom
Jag kollade på klockan på ipoden och slängde mig ur solstolen och sprang in i rummet, slet ihop en långärmad tunntröja, en mindre handduk och mobilen och ipoden i en leopardfärgad väska. Hoppade i ett par flip-flop, tog på mig mina svarta ray-bands och börade springa mot stranden.
När jag kunde se honom lite längre fram, saktade jag ner, tog ett par djupa andetag så att jag inte skulle va lika andfådd när jag kom fram. Han satt på en bänk med armbågarna på knäna och kollade ner i marken, han hade på sig ett par vita badbyxor med ett mönster, han hade en turkos t-shirt hängande över axeln, och ett par svarta ray-bands. Han var egentligen sjukt snygg, speciellt när han inte försökte, utan det bara kom naturligt.
Det var först då jag kom på vad jag hade på mig och jag ville inte veta hur mitt hår såg ut, jag började riva i väskan och hoppades på att jag hade glömt en snodd där innan. Och idag måste ha varit min turdag, för där låg en svart snodd och väntade. Jag plockade upp den coh satte upp håret i en lös knut i nacken, och hann precis innan Justin kollade upp och såg mig. När han såg mig log han stort och reste på sig och började gå mot mig. Jag vinkade till honom och log lite snett.
- Förlåt att jag är sen! ropade jag
Han kom fram till mig och kramade om mig.
- Det är lugnt, jag var ändå 40 minuter sen! han log mot mig och jag var glad över att han inte tog det så allvraligt, utan kunde skämta om det.
Jag skrattade till och knuffade till honom, han la sin arm runt mina axlar, och flinade lite finurligt.
- Justin vart ska vi?
- Du ska få se!
Vi gick en stund och pratade om allt mellan himmel och jord, men när vi kom in på hans familj i Kanada blev jag tyst och kom på att han hade svikit mig. Han stannade och kollade på mig när jag inte svarade på hans frågor.
- Johanna?!
- Stanna!
Jag stannade ca 3 steg framför honom och blängde på honom.
- Du vet att jag inte ville göra det jag gjorde!
- Men varför gjorde du det då?!
- Jag vte inte, jag trodde du skulle få dte bättre om det blev så!
- Justin, du må se bra ut, men ibland undrar vart du har gömt din hjärna?
- Johanna?
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
(bortse från att det är Selena)
Fortsättning kmr...
Jag märke hur jag fick tunnelseende och polisernas röster försvann längre och längre bort.
- Vi vill ha bevakning av det här huset i 48 timmar, och helst vill vi att du är hemma här senast klockan 21 på kvällarna, och lämna helst inte huset förän 10 på förmiddagen.
Jag nickade och kände att allting försvann längre och längre bort, och till slut blev allt svart.
________________________________________________________________________________________________
Jag vaknade upp i min säng igen, och nu var det ljust ute. Jag vände på huvudet för att se vad klockan visade som hängde på väggen. Och när jag såg vad den var reste jag mig upp snabbt men det skulle jag ångra snart. Jag kände trycket över pannan igen som jag hade gjort som när jag svimmade i skolan. Jag la handen över pannan och grimaserade lite. I nästa sekund kom Sarah in genom med en bricka i händerna.
- Tyckte väl att det var dags att vakna nu!
Klockan var tjugo i ett.
- Varför har ni inte väckt mig?
- Vi tänkte att du skulle få sova tills du vakna med tanke på vad som hände igår! Du svimmade när poliserna var här, men du vaknade sen av dig själv och gick in och la dig.
- Gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg?
- Inte? Har du några planer för idag annars?
- Jaa faktist, jag ska träffa en kompis nere på stranden vid fyra.
- Du har varit här i en dag och du har redan skaffat vänner och varit med om otäckheter!
Sarah skrattade till lite och satte ner brickan vid fotänden av sängen, log mot mig och gick ut. Jag drog brickan intill mig och tog upp en av mackorna som låg på en tallrik. Skulle jag verkligen orka äta upp allt det här?
Men det såg så jäkla gott ut så jag åt så mycket jag orkade, och det var mycket godare än vad det såg ut, så då kan ni ju tänka er hur gott dt var! Robert var kock, och visste verkligen vad han gjorde. På sidan av brickan låg en huvudvärkstablett och jag tog en klunk av oboyen som jag fått och svalde tabletten efter. Sen gick jag ut med brickan i köket, tackade så jättemycket för frukosten och gick in i rummet för att ta på mig något, men kom på att jag kankse skulle bry mig lite mer om vad jag skulle ha på mig när jag träffade Justin, med tanke på att jag skulle träffa honom nere på stranden om 2½ timme.
Jag gick bort mot garderoben och slängde ett öga på mobilen på vägen bort och såg att jag hade 7 missae samtal från Ryan. Juste han skulle ju ringa imorse, shit jag måste ha sovit när han ringt. Jag plockade upp mobilen och ringde honom:
- Johanna äntligen svarar du!
- jaa, jag har sovit fram till nu typ! sa jag lite generat
- Hah, okej.. men är du okej?
- Jaa det känns bra nu...
jag berättade allt som poliserna hade sagt,som jag hörde, igår.
- Du måste vara försiktig!
- Jaa jag vet, dte är därför jag har utegångsförbud mellan vissa tider -.-
- Det är för ditt eget bästa!
- jag vet, men ajg måste gå nu! Vi hörs Ryan!
- okej hejdå!
Jag la på och jag va glad över att det inte alls var någon spänning mellan oss längre.
Då hörde jag ett plask i poolen utanför och snart ett rop:
- KOM UT HIT OCH BADA JOJO!!
Jag vände mig om och såg att Kirsten simmade åt mitt håll, när hon såg att jag kollade på henne vinkade hon med hela armen, och jag flinade åt henne lite. Det var en solig dag och det såg rätt varmt ut så jag tog på mig min lila/vinröda bikini utan axelband och sprang ut och hoppade i poolen med. Vi lekte, skvätta vatten på varandra och hade jättekul ända tills Kirsten fick för sig att gå upp och sola. Hon drog fram två solstolar och satte sig och börja sola. Och hur kul är det att bada själv, så jag gick upp jag med. Jag gick in i mitt rum och drog på mig ett par ljusa jeansshort och ett tunt strandlinne över. Jag gick ut och satte mig i solstolen med min ipod och somnade nog antagligen. För när jag slog up ögonen kom Kirsten hoppande och slängde mobilen på mig mage.
JUSTIN BIEBER, stod det på displayen.
Jag slet ut plopparna ur öronen och svarade snabbt.
- hej Justin!
- Sitter du fast nånstans eller?
- Vad menar du?
- Klockan är kvart i 5?
- Jag är påväg! sa jag och slängde på luren i örat på honom
Jag kollade på klockan på ipoden och slängde mig ur solstolen och sprang in i rummet, slet ihop en långärmad tunntröja, en mindre handduk och mobilen och ipoden i en leopardfärgad väska. Hoppade i ett par flip-flop, tog på mig mina svarta ray-bands och börade springa mot stranden.
När jag kunde se honom lite längre fram, saktade jag ner, tog ett par djupa andetag så att jag inte skulle va lika andfådd när jag kom fram. Han satt på en bänk med armbågarna på knäna och kollade ner i marken, han hade på sig ett par vita badbyxor med ett mönster, han hade en turkos t-shirt hängande över axeln, och ett par svarta ray-bands. Han var egentligen sjukt snygg, speciellt när han inte försökte, utan det bara kom naturligt.
Det var först då jag kom på vad jag hade på mig och jag ville inte veta hur mitt hår såg ut, jag började riva i väskan och hoppades på att jag hade glömt en snodd där innan. Och idag måste ha varit min turdag, för där låg en svart snodd och väntade. Jag plockade upp den coh satte upp håret i en lös knut i nacken, och hann precis innan Justin kollade upp och såg mig. När han såg mig log han stort och reste på sig och började gå mot mig. Jag vinkade till honom och log lite snett.
- Förlåt att jag är sen! ropade jag
Han kom fram till mig och kramade om mig.
- Det är lugnt, jag var ändå 40 minuter sen! han log mot mig och jag var glad över att han inte tog det så allvraligt, utan kunde skämta om det.
Jag skrattade till och knuffade till honom, han la sin arm runt mina axlar, och flinade lite finurligt.
- Justin vart ska vi?
- Du ska få se!
Vi gick en stund och pratade om allt mellan himmel och jord, men när vi kom in på hans familj i Kanada blev jag tyst och kom på att han hade svikit mig. Han stannade och kollade på mig när jag inte svarade på hans frågor.
- Johanna?!
- Stanna!
Jag stannade ca 3 steg framför honom och blängde på honom.
- Du vet att jag inte ville göra det jag gjorde!
- Men varför gjorde du det då?!
- Jag vte inte, jag trodde du skulle få dte bättre om det blev så!
- Justin, du må se bra ut, men ibland undrar vart du har gömt din hjärna?
- Johanna?
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
(bortse från att det är Selena)
Fortsättning kmr...
Del 48
Förra delen:
Plötsligt tändes det i Kirstens föräldrars rum och snart i hallen utanför, och snart tändes hallen utanför mitt rum med. In i rummet for Sarah, Kirsten och hennes pappa och de blev nästan lika förskräckta som mig. Utanför mitt fönster, precis nedanför avsängen stod det en man, han var helt klädd i svart och hade en tjock luva nerdragen ned över huvudet han bara stod där utanför, helt blixt stilla och stirrade rakt på oss.
________________________________________________________________________________________________
Robert, som hennes pappa ropade argt mot mannen att han skulle försvinna och viftade med armarna, men när han inte brydde sig, utan bara stod och stirrade på mig blev han rikigt förbannad. Han gick ut i stora vardagrummet och tog en eldgaffel och öppnade bakdörren och gick ut mot mannen. När han hörde at dörren öppnades kastade han en snabb blick mot det håller Robert gick ut. Han satte sina handflator mot glaset och skrek allt han kunde, rakt ut, inga ord, han bara skrek rakt mot mig.
Rädlsan gick igenom min kropp och en ond våg som sköljde över allt sin väg. Jag skakade och var rädd att han skulle ta sönder rutan och komma in. Men Sarah tryckte mig intill hennes kropp, men jag kunde känna att hon vra nästan liak rädd som mig. Och snart började hon med gråta.
Precis som Robert han fram till honom, släppte mannen händerna från rutan och sprang iväg utan att Robert fick tag i honom. Och direkt när hans sprungit iväg sprang Kirsetn igenom hela huset för att se till att alla dörrar och att alla fönsert avr stängda. Vilket de var, sen hämtade hon telefonen och gav den till Sarah, som nu hade fått mig att flytta mig till sängen.
Hon tog telefonen och tryckte in 911.
- 911 emergancy calls!
- Det stod precis en man utanför vårt hus, vi har aldrig sett honom förut och han stod bara och glodde på min dotters kompis som är här på besök!
- Kan du beskriva hur mannen såg ut?
- Han var ganska lång, såg rätt blek ut, medelålders kanske, helsvarta kläder och en hood med luvan uppdragen över huvudet.
Jag var rätt imponerad över hur många delatjer Sarah ahde lagt märkt till, trots att hon hade varit så rädd.
- Gjorde han någonting som verkade hotfullt?
- Jag tyckte att det var tillräckligt hotfullt att dyka upp i natten och stirra länge och intensivt på våran gäst. Men vid ett tilfälle skrek han mot oss.
- Genom fönstret? och vad skrek han?
- Jaa genom fönstret, inga ord.. han bara skrek!
- Vi kan skjutsa över en polisbil nu direkt om ni vill?
- Det skulle kännas trygt!
Då slutade jag lyssna, de gick igenom adressen och personen i telefonen förklarade nog olika säker för att vi skulle känna oss mer tryga och grejer.
Jag lutade mig för att plocka upp telefonen och tryckte fram Justins kontakt.
Jag funderade på om jag skulle ringa honom och säga vad som just hänt, men han var säkert trött. Sov säkert nu och jag kände att ajg inte vlle väcka honom och oroa honom. Han skulle säkert vela komma hit om jag berätta. Så jag valde att skicka ett sms till Ryan.
Jag skickade iväg smset samtidigt som jag hörde en bil svänga in på grusgården utanför. MItt hjärta börja dunka igen, och jag fick det nog i halsgropen när det ringde på dörren. Robert gick och öppnade dörren med eldgaffeln i handen men kom snart in i rummet igen, tätt följd av två stora polismän.
DE presenterade sig och var jättetrevliga och frågade om de kunde få prata lite snabbt med Sarah och Robert i enrum, Sarah kollade på mig med en frågande blick, men n kändes det lite bättre, och lite tryggare när det var två poliser i huset. De gick iväg och Kirsetn satte sig brevid mig i sängen.
- Vilken psykopat! Undra vad han ville?
Vi satt båda och kollade rakt fram mot fönstret, och både flög i taket när min mobil börja vibrera. Jag plockade upp den och såg att det stod RYan på displayen.
- Vad är det som har hänt Johanna?
Jag förklarade allting igen och Ryan blev tyst en stund.
- Har du sagt nått till Justin?
- Nej, du är den första, förutom poliserna, som vet om det som inte var med om det.
- Johanna, det blir bra! Det var säkert bara nått fyllo osm gått vilse.
- Skulle man beté sig så då Ryan?
Jag förstod ju att ahn sa så bara för att försöka lugna ner mig, men det funkade inte riktigt.
- Han kanske råkade ta fel hus, han kanske trodde att han bodde där och glömde nycklarna eller något in, och gick runt för att få kontakt med någon för att bli insläppt. Och fick en chock när han såg att det var någon i "hans" hus.
Det lät faktist lite mer rimligt, men det förklarade inte varför han bara glodde på mig hela tiden.
- Jaa, tack Ryan!
- Jag kan komma om du vill? Jag vet ju vart du bor nu?
- Nej det är lugnt, jag har Kirsten, Sarah och Robert och två poliser. Jag klarar mig!
Då ropade Sarah ifrån vardagsrummet där de satt med poliserna, så jag var tvungen att lägga på, men innan jag la på lovade RYan att ringa imorn bitti och kolla hur det va med mig då. Han var så jäkla söt egentligen, och han var inte ful. Men jag var ju kär i Justin.
Jag satte mig på sängkanten och tog ett djupt andetag innan jag reste mig, tog på mig en oversize tröja, eftersom jag fram tills nu bara hade haft underkläder på mig. Sen gick jag ut till Kirsten föräldrar och polisen.
De frågade lite om vad som hade hänt och hur jag hade upplevt det och lite om mannen, men jag hade inte alls registerat lika mycket som Sarah hade. Men jag försökte minnas så mycket jag kunde och försökte berätta så deltaljerat jag kunde på vraje fråga de fråagde mig. Efter att vi suttit och pratat ungefär 15 minuter ursäktade sig poliserna för att gå ut i bilen och snacka med några andra på centralen och kolla lite i deras dator om det hade varit några liknande händelser som detta.
Jag vände mig åt Sarah och Roberts och kollade lite missstroget på dom.
- Jag är verkligen ledsen.. för det här!
- Lugn gumman, det är inte ditt fel!
- Men det hände ju tack vare att jag var här!
- Vem säger att dte inte hade hänt ändå?
- Jag ville verkligen inte dra in er i något sånt här!
- Lilla gumman då!
Sarah lutade sig fram och gav mig en kram och pussade mig på huvudet, och försökrade mig om att det var lugnt, och att jag inte behövde oroa mig för något. I nästa sekund kom poliserna in igenom men en lite mer allvarlig blick.
- Vi måste varna er för vad ni kommer höra nu!
Nu kände jag hur det börja vända sig i magen på mig igen. Och jag tog ett hårt tag om Sarahs hand.
- Vi vet inte mo du är berädd att höra det här Johanna, så vi kan bara berätta det för Sarah och Robert här så kan ni ta det lite senare när du har samlat dig från chocken.
- Nej jag vill höra! Jag klarar det!
-Johanna, vi vill bara ditt bästa!
- Snälla, jag måste få veta vad, vem det var utanför fönstret!
Poliserna kollade på varandra och den ena ryckte på ena axlen. De tittade sen väldigt allvarligt på oss och plockade fram ett papper som en av dom hade haft bakom ryggen.
- Såg han ut såhär ungefär?
De vände på pappret och där var en bild på exakt den mannen som hade stått utanför mitt fönster. Jag kände hur det vred sig ännu mer i min mage och jag var tvungen att resa på mig och springa in i badrummet. Jag ställde mig vid handfatet, tog ett djupt andetag och kollade mig i spegeln, och jag var likblek. Det var nästan läskigt att se sig själv såhär. Jag böjde på mig och skvätte lite vatten i ansiktet innan jag gick tillbaka in i rummet och sate mig is soffan. Poliserna kollade orat på mig mig jag kollade på dom och bad dom fortsätta.
- Den här mannen, är efterlyst och har varit det i ca 7 månader. Han har under flera tillfällen fögripits sig på minderåriga tjejer, brutit sig in i andras hem på natten och stulit allt utav värde.
Jag märke hur jag fick tunnelseende och polisernas röster försvann längre och längre bort.
- Vi vill ha bevakning av det här huset i 48 timmar, och helst vill vi att du är hemma här senast klockan 21 på kvällarna, och lämna helst inte huset förän 10 på förmiddagen.
Jag nickade och kände att allting försvann längre och längre bort, och till slut blev allt svart.
Fortsänning kmr...
Plötsligt tändes det i Kirstens föräldrars rum och snart i hallen utanför, och snart tändes hallen utanför mitt rum med. In i rummet for Sarah, Kirsten och hennes pappa och de blev nästan lika förskräckta som mig. Utanför mitt fönster, precis nedanför avsängen stod det en man, han var helt klädd i svart och hade en tjock luva nerdragen ned över huvudet han bara stod där utanför, helt blixt stilla och stirrade rakt på oss.
________________________________________________________________________________________________
Robert, som hennes pappa ropade argt mot mannen att han skulle försvinna och viftade med armarna, men när han inte brydde sig, utan bara stod och stirrade på mig blev han rikigt förbannad. Han gick ut i stora vardagrummet och tog en eldgaffel och öppnade bakdörren och gick ut mot mannen. När han hörde at dörren öppnades kastade han en snabb blick mot det håller Robert gick ut. Han satte sina handflator mot glaset och skrek allt han kunde, rakt ut, inga ord, han bara skrek rakt mot mig.
Rädlsan gick igenom min kropp och en ond våg som sköljde över allt sin väg. Jag skakade och var rädd att han skulle ta sönder rutan och komma in. Men Sarah tryckte mig intill hennes kropp, men jag kunde känna att hon vra nästan liak rädd som mig. Och snart började hon med gråta.
Precis som Robert han fram till honom, släppte mannen händerna från rutan och sprang iväg utan att Robert fick tag i honom. Och direkt när hans sprungit iväg sprang Kirsetn igenom hela huset för att se till att alla dörrar och att alla fönsert avr stängda. Vilket de var, sen hämtade hon telefonen och gav den till Sarah, som nu hade fått mig att flytta mig till sängen.
Hon tog telefonen och tryckte in 911.
- 911 emergancy calls!
- Det stod precis en man utanför vårt hus, vi har aldrig sett honom förut och han stod bara och glodde på min dotters kompis som är här på besök!
- Kan du beskriva hur mannen såg ut?
- Han var ganska lång, såg rätt blek ut, medelålders kanske, helsvarta kläder och en hood med luvan uppdragen över huvudet.
Jag var rätt imponerad över hur många delatjer Sarah ahde lagt märkt till, trots att hon hade varit så rädd.
- Gjorde han någonting som verkade hotfullt?
- Jag tyckte att det var tillräckligt hotfullt att dyka upp i natten och stirra länge och intensivt på våran gäst. Men vid ett tilfälle skrek han mot oss.
- Genom fönstret? och vad skrek han?
- Jaa genom fönstret, inga ord.. han bara skrek!
- Vi kan skjutsa över en polisbil nu direkt om ni vill?
- Det skulle kännas trygt!
Då slutade jag lyssna, de gick igenom adressen och personen i telefonen förklarade nog olika säker för att vi skulle känna oss mer tryga och grejer.
Jag lutade mig för att plocka upp telefonen och tryckte fram Justins kontakt.
Jag funderade på om jag skulle ringa honom och säga vad som just hänt, men han var säkert trött. Sov säkert nu och jag kände att ajg inte vlle väcka honom och oroa honom. Han skulle säkert vela komma hit om jag berätta. Så jag valde att skicka ett sms till Ryan.
Jag skickade iväg smset samtidigt som jag hörde en bil svänga in på grusgården utanför. MItt hjärta börja dunka igen, och jag fick det nog i halsgropen när det ringde på dörren. Robert gick och öppnade dörren med eldgaffeln i handen men kom snart in i rummet igen, tätt följd av två stora polismän.
DE presenterade sig och var jättetrevliga och frågade om de kunde få prata lite snabbt med Sarah och Robert i enrum, Sarah kollade på mig med en frågande blick, men n kändes det lite bättre, och lite tryggare när det var två poliser i huset. De gick iväg och Kirsetn satte sig brevid mig i sängen.
- Vilken psykopat! Undra vad han ville?
Vi satt båda och kollade rakt fram mot fönstret, och både flög i taket när min mobil börja vibrera. Jag plockade upp den och såg att det stod RYan på displayen.
- Vad är det som har hänt Johanna?
Jag förklarade allting igen och Ryan blev tyst en stund.
- Har du sagt nått till Justin?
- Nej, du är den första, förutom poliserna, som vet om det som inte var med om det.
- Johanna, det blir bra! Det var säkert bara nått fyllo osm gått vilse.
- Skulle man beté sig så då Ryan?
Jag förstod ju att ahn sa så bara för att försöka lugna ner mig, men det funkade inte riktigt.
- Han kanske råkade ta fel hus, han kanske trodde att han bodde där och glömde nycklarna eller något in, och gick runt för att få kontakt med någon för att bli insläppt. Och fick en chock när han såg att det var någon i "hans" hus.
Det lät faktist lite mer rimligt, men det förklarade inte varför han bara glodde på mig hela tiden.
- Jaa, tack Ryan!
- Jag kan komma om du vill? Jag vet ju vart du bor nu?
- Nej det är lugnt, jag har Kirsten, Sarah och Robert och två poliser. Jag klarar mig!
Då ropade Sarah ifrån vardagsrummet där de satt med poliserna, så jag var tvungen att lägga på, men innan jag la på lovade RYan att ringa imorn bitti och kolla hur det va med mig då. Han var så jäkla söt egentligen, och han var inte ful. Men jag var ju kär i Justin.
Jag satte mig på sängkanten och tog ett djupt andetag innan jag reste mig, tog på mig en oversize tröja, eftersom jag fram tills nu bara hade haft underkläder på mig. Sen gick jag ut till Kirsten föräldrar och polisen.
De frågade lite om vad som hade hänt och hur jag hade upplevt det och lite om mannen, men jag hade inte alls registerat lika mycket som Sarah hade. Men jag försökte minnas så mycket jag kunde och försökte berätta så deltaljerat jag kunde på vraje fråga de fråagde mig. Efter att vi suttit och pratat ungefär 15 minuter ursäktade sig poliserna för att gå ut i bilen och snacka med några andra på centralen och kolla lite i deras dator om det hade varit några liknande händelser som detta.
Jag vände mig åt Sarah och Roberts och kollade lite missstroget på dom.
- Jag är verkligen ledsen.. för det här!
- Lugn gumman, det är inte ditt fel!
- Men det hände ju tack vare att jag var här!
- Vem säger att dte inte hade hänt ändå?
- Jag ville verkligen inte dra in er i något sånt här!
- Lilla gumman då!
Sarah lutade sig fram och gav mig en kram och pussade mig på huvudet, och försökrade mig om att det var lugnt, och att jag inte behövde oroa mig för något. I nästa sekund kom poliserna in igenom men en lite mer allvarlig blick.
- Vi måste varna er för vad ni kommer höra nu!
Nu kände jag hur det börja vända sig i magen på mig igen. Och jag tog ett hårt tag om Sarahs hand.
- Vi vet inte mo du är berädd att höra det här Johanna, så vi kan bara berätta det för Sarah och Robert här så kan ni ta det lite senare när du har samlat dig från chocken.
- Nej jag vill höra! Jag klarar det!
-Johanna, vi vill bara ditt bästa!
- Snälla, jag måste få veta vad, vem det var utanför fönstret!
Poliserna kollade på varandra och den ena ryckte på ena axlen. De tittade sen väldigt allvarligt på oss och plockade fram ett papper som en av dom hade haft bakom ryggen.
- Såg han ut såhär ungefär?
De vände på pappret och där var en bild på exakt den mannen som hade stått utanför mitt fönster. Jag kände hur det vred sig ännu mer i min mage och jag var tvungen att resa på mig och springa in i badrummet. Jag ställde mig vid handfatet, tog ett djupt andetag och kollade mig i spegeln, och jag var likblek. Det var nästan läskigt att se sig själv såhär. Jag böjde på mig och skvätte lite vatten i ansiktet innan jag gick tillbaka in i rummet och sate mig is soffan. Poliserna kollade orat på mig mig jag kollade på dom och bad dom fortsätta.
- Den här mannen, är efterlyst och har varit det i ca 7 månader. Han har under flera tillfällen fögripits sig på minderåriga tjejer, brutit sig in i andras hem på natten och stulit allt utav värde.
Jag märke hur jag fick tunnelseende och polisernas röster försvann längre och längre bort.
- Vi vill ha bevakning av det här huset i 48 timmar, och helst vill vi att du är hemma här senast klockan 21 på kvällarna, och lämna helst inte huset förän 10 på förmiddagen.
Jag nickade och kände att allting försvann längre och längre bort, och till slut blev allt svart.
Fortsänning kmr...
Del 47
Förra delen:
Hade han verkligen sjungit mitt namn? Visserligen viskade han det nästan, men hörde jag verkligen rätt, jag satte mig spikrak och stirrade på honom, när låten tog slut och han stog och gjorde ett hjärta med händerna mot publiken.
Kirste lutade sig fram och la sin hand på min axel.
- Hörde du med det där Johanna? frågade hon
________________________________________________________________________________________________
Jag bara nickade och då insåg jag att jag faktist hade hört rätt, han ångrade sig verkligen? Jag kände hur dt börja bubbla i kroppen och jag kunde bara inte hålla tillbaka det leende som bubblade upp och satte sig på läpparna. Och innan han sprang in bakom ställningen igen vände han sig mot vårat håll och gjorde en slängkyss, och den här gången behövde jag inte undra vem den var menad för.
Jag kunde känna Ryans avundsjuka ända härifrån men jag försökte att ignorera honom, men snart reste han sig upp och gick iväg den vägen vi kom ifrån. Stämningen blev genast lite bättre och jag kände att jag kunde slappna av lite mer nu.
Kirsten hoppa ner och satte sig brevid mig igen.
- Visst är du glad att du följde med nu?
Hon log hånfullt mot mig men visst var jag det, jag var OERHÖRT glad för att jag följde med, och innesrst inne kände jag att jag höll på att förlåta Justin, även fast jag egentligen inte ville.
Resten av konserten var också helt underbar, han flög upp i ett hjärta, upp i en korg över publiken, hoppade dansade och var helt galen. Men jag kunde se att det lyste om honom, han var så glad över att få stå där uppe på scenen. Det hände inga fler oväntade överraskningar, men dt gjorde nog bara att jag kunde njuta av konserten mer. Och Ryan kom inte upp igen så jag, Kirsetn och Chaz hade vårat eget lilla party på våran läktare.
När Justin för sista gången sagt godnatt till publiken och för sista gången gick in genom ställningen reste vi oss snabbt och sprang ner för att möta honom. Och mcyket riktigt, när vi kom ner för alla trappor och dörrar coh allt vi skulle igenom möttes vi av en väldigt svettig, trött men glad Justin. Ryan stod redan där och skrattade och pratade med honom, men när han fick syn på oss blev han tyst och kolla ner på sina skor. Justin o andra sidan sken upp som en sol och kom springande emot oss.
- Så vad tyckte ni?
- DET VA DET FETASTE JAG NÅGONSIN VARIT MED OM!!!!!!! utropade Kirsten och hoppade på stället
- Ah dig vet jag redan att du älskar mig oavsett, sa han till Chaz, och boxade till honom lite på axeln och både bröt ut i skratt. Se kollade han på mig.
- Du då Johanna?! han såg både osäker och glad ut på samma gång.
- Det var jättebra Justin!
Jag kunde se att en sten släppte från hans bröst och han tog ett snabbt steg fram och kramade hårt om mig. Och eftersom han var längre än mig hamnade min näsa precis i höjd med hans hals och helt ofrivilligt drog jag in han lukt i mina näsborrar och kände fjärillarna i magen och kramade honom tillbaka. Nu kvittade dte att han var svettig, det var helt sjukt vad jag saknade honom och ändå hade vi inte varit ifrån varandra särskilt länge.
Jag ville egentligen inte släppa, så lika ofrivilligt som jag hade känt hans doft släppte jag taget om honom och han log mot mig.
- Hur ska ni ta er hem nu då? frågade Chaz och kollade frågande på Kirsten
- Det var en bra fråga? Jag antar att mamma inte är så pigg på att hämta oss nu!
- Jag kan skjutsa hem er!
Ryan hade nu fått luft och kollade intensivt på mig och Kirsten. Jag kände ett stygn av tvivel men innan jag hann säga nått utbrast Kirsten:
- Gärna, tack Ryan!
Han log lite, men leendet försvann lika snabbt som det dök upp.
Han höll upp hela armen och pekade med handen at vi skulle gå, och Kirsetn ryckte på axlarna och nickade. Hon kramade om Justin och bad återigen för en grym konsert. Sen hängde hon sig om halsen på Chaz och kramade honom länge. Under tiden log jag mot Justin coh han tog ett par steg fram mot mig igen för att ge mig en sista kram innan jag åkte. Han kramade om mig och viskade i mitt öra innan han släppte.
- Glöm inte imorn!
Jag skakade på huvudet och log mot honom, sen vände jga mig mot Kirsten och drog loss henne ur Chaz famn, hon gjorde en telefon av handen om mimade, Ring mig!
Vi började gå bortåt den vägen vi kom och jag kunde höra Ryans steg bakom mig. Vi sa inte så mycket på vägen ut, utan gick och satte oss i en bil, som jag egentligen inte vet vart Ryan fått tag i den. Men jag orkade inte bry mig så mkt, jag var rätt trött nu. Och även fast det bara var 10 minuter med bil ungefär hem så lyckades jag somna på den lilla stunden.
Och Kirsten hoppade ut ur bilen utan att direkt tänk på mig, utan det var Ryans hand jag kände på mitt lår. Han rystade om lite försiktigt och log mot mig när jag öppnade ögonen.
- Trött?
Han log fortfarande sitt varma rätt mysiga leende som bara han kunde. Jag skrattade till och skämdes lite över att jag hade somnat.
- Jaa förlåt!
- Ha, den dagen man måste be om förlåtelse för att va trött, den dagen ska jag döpa om mig till Greta!
Jag skrattade åt honom igen, och böjde mig fram för att krama honom innan jag hoppade ur bilen, för nu, av någon konstig anledning kändes allt lite bättre. Jag la mina armar om honom och kramade honom. Jag kände att han log och kramade tillbaka. Men innan jag lutade mig tillbaka för att hoppa ur bilen vände han sitt anikte emot mig och pussade mig på kinden. Jag stelnade till och släppte honom direkt.
- Det är lugnt Johanna, det va en vänskapskyss... jag ser hur du och Justin kollar på varandra, och ajg vill inte vara ivägen. Det kommer ta en stund för mig att vänja mig se er ihop...
- Vi är inte ihop längre Ryan!
- Men jag ser att ni är exakt lika kära i varandra nu, som ni var precis när ni blev ihop. Jag vill inte stoppa er eller vara ivägen.
- Ryan?
- Jag kommer komma över dig Johanna, det är lugnt! Vi kan väl fortfarande vara vänner iallafall?
Jag nickade och kände både lättnad och lite ångest över att han sa dte här. Så jag samlade snabt ihop mig, sa hejdå och hoppade ur bilen.
Jag gick runt huset för att ta dörren närmast mitt rum, ändå smög jag in för att jag såg att det var släckt i alla rum föruom Kirstens. Jag tog av mig skorna och ksatade dom på sängen gick in i badrummet, tog av mig klänningen, tog bort sminket, släppte ut håret och tvättade ansiktet. När jag sen skulle gå ut till sovrummet igen och hämta tandborsten. vred det sig i magen på mig och det gick kalla kårar längst ryggen, och på bara några hundradels sekunder kände jag hur rädslan tog över min kropp och jag ramlade ihop på golvet där jag stod och skrek det högsta jag kunda av rädsla.
Plötsligt tändes det i Kirstens föräldrars rum och snart i hallen utanför, och snart tändes hallen utanför mitt rum med. In i rummet for Sarah, Kirsten och hennes pappa och de blev nästan lika förskräckta som mig. Utanför mitt fönster, precis nedanför av sängen stod det en man, han var helt klädd i svart och hade en tjock luva nerdragen ned över huvudetan bara stod där utanför, helt blixt stilla och stirrade rakt på oss.
Fortsättning kmr...
Hade han verkligen sjungit mitt namn? Visserligen viskade han det nästan, men hörde jag verkligen rätt, jag satte mig spikrak och stirrade på honom, när låten tog slut och han stog och gjorde ett hjärta med händerna mot publiken.
Kirste lutade sig fram och la sin hand på min axel.
- Hörde du med det där Johanna? frågade hon
________________________________________________________________________________________________
Jag bara nickade och då insåg jag att jag faktist hade hört rätt, han ångrade sig verkligen? Jag kände hur dt börja bubbla i kroppen och jag kunde bara inte hålla tillbaka det leende som bubblade upp och satte sig på läpparna. Och innan han sprang in bakom ställningen igen vände han sig mot vårat håll och gjorde en slängkyss, och den här gången behövde jag inte undra vem den var menad för.
Jag kunde känna Ryans avundsjuka ända härifrån men jag försökte att ignorera honom, men snart reste han sig upp och gick iväg den vägen vi kom ifrån. Stämningen blev genast lite bättre och jag kände att jag kunde slappna av lite mer nu.
Kirsten hoppa ner och satte sig brevid mig igen.
- Visst är du glad att du följde med nu?
Hon log hånfullt mot mig men visst var jag det, jag var OERHÖRT glad för att jag följde med, och innesrst inne kände jag att jag höll på att förlåta Justin, även fast jag egentligen inte ville.
Resten av konserten var också helt underbar, han flög upp i ett hjärta, upp i en korg över publiken, hoppade dansade och var helt galen. Men jag kunde se att det lyste om honom, han var så glad över att få stå där uppe på scenen. Det hände inga fler oväntade överraskningar, men dt gjorde nog bara att jag kunde njuta av konserten mer. Och Ryan kom inte upp igen så jag, Kirsetn och Chaz hade vårat eget lilla party på våran läktare.
När Justin för sista gången sagt godnatt till publiken och för sista gången gick in genom ställningen reste vi oss snabbt och sprang ner för att möta honom. Och mcyket riktigt, när vi kom ner för alla trappor och dörrar coh allt vi skulle igenom möttes vi av en väldigt svettig, trött men glad Justin. Ryan stod redan där och skrattade och pratade med honom, men när han fick syn på oss blev han tyst och kolla ner på sina skor. Justin o andra sidan sken upp som en sol och kom springande emot oss.
- Så vad tyckte ni?
- DET VA DET FETASTE JAG NÅGONSIN VARIT MED OM!!!!!!! utropade Kirsten och hoppade på stället
- Ah dig vet jag redan att du älskar mig oavsett, sa han till Chaz, och boxade till honom lite på axeln och både bröt ut i skratt. Se kollade han på mig.
- Du då Johanna?! han såg både osäker och glad ut på samma gång.
- Det var jättebra Justin!
Jag kunde se att en sten släppte från hans bröst och han tog ett snabbt steg fram och kramade hårt om mig. Och eftersom han var längre än mig hamnade min näsa precis i höjd med hans hals och helt ofrivilligt drog jag in han lukt i mina näsborrar och kände fjärillarna i magen och kramade honom tillbaka. Nu kvittade dte att han var svettig, det var helt sjukt vad jag saknade honom och ändå hade vi inte varit ifrån varandra särskilt länge.
Jag ville egentligen inte släppa, så lika ofrivilligt som jag hade känt hans doft släppte jag taget om honom och han log mot mig.
- Hur ska ni ta er hem nu då? frågade Chaz och kollade frågande på Kirsten
- Det var en bra fråga? Jag antar att mamma inte är så pigg på att hämta oss nu!
- Jag kan skjutsa hem er!
Ryan hade nu fått luft och kollade intensivt på mig och Kirsten. Jag kände ett stygn av tvivel men innan jag hann säga nått utbrast Kirsten:
- Gärna, tack Ryan!
Han log lite, men leendet försvann lika snabbt som det dök upp.
Han höll upp hela armen och pekade med handen at vi skulle gå, och Kirsetn ryckte på axlarna och nickade. Hon kramade om Justin och bad återigen för en grym konsert. Sen hängde hon sig om halsen på Chaz och kramade honom länge. Under tiden log jag mot Justin coh han tog ett par steg fram mot mig igen för att ge mig en sista kram innan jag åkte. Han kramade om mig och viskade i mitt öra innan han släppte.
- Glöm inte imorn!
Jag skakade på huvudet och log mot honom, sen vände jga mig mot Kirsten och drog loss henne ur Chaz famn, hon gjorde en telefon av handen om mimade, Ring mig!
Vi började gå bortåt den vägen vi kom och jag kunde höra Ryans steg bakom mig. Vi sa inte så mycket på vägen ut, utan gick och satte oss i en bil, som jag egentligen inte vet vart Ryan fått tag i den. Men jag orkade inte bry mig så mkt, jag var rätt trött nu. Och även fast det bara var 10 minuter med bil ungefär hem så lyckades jag somna på den lilla stunden.
Och Kirsten hoppade ut ur bilen utan att direkt tänk på mig, utan det var Ryans hand jag kände på mitt lår. Han rystade om lite försiktigt och log mot mig när jag öppnade ögonen.
- Trött?
Han log fortfarande sitt varma rätt mysiga leende som bara han kunde. Jag skrattade till och skämdes lite över att jag hade somnat.
- Jaa förlåt!
- Ha, den dagen man måste be om förlåtelse för att va trött, den dagen ska jag döpa om mig till Greta!
Jag skrattade åt honom igen, och böjde mig fram för att krama honom innan jag hoppade ur bilen, för nu, av någon konstig anledning kändes allt lite bättre. Jag la mina armar om honom och kramade honom. Jag kände att han log och kramade tillbaka. Men innan jag lutade mig tillbaka för att hoppa ur bilen vände han sitt anikte emot mig och pussade mig på kinden. Jag stelnade till och släppte honom direkt.
- Det är lugnt Johanna, det va en vänskapskyss... jag ser hur du och Justin kollar på varandra, och ajg vill inte vara ivägen. Det kommer ta en stund för mig att vänja mig se er ihop...
- Vi är inte ihop längre Ryan!
- Men jag ser att ni är exakt lika kära i varandra nu, som ni var precis när ni blev ihop. Jag vill inte stoppa er eller vara ivägen.
- Ryan?
- Jag kommer komma över dig Johanna, det är lugnt! Vi kan väl fortfarande vara vänner iallafall?
Jag nickade och kände både lättnad och lite ångest över att han sa dte här. Så jag samlade snabt ihop mig, sa hejdå och hoppade ur bilen.
Jag gick runt huset för att ta dörren närmast mitt rum, ändå smög jag in för att jag såg att det var släckt i alla rum föruom Kirstens. Jag tog av mig skorna och ksatade dom på sängen gick in i badrummet, tog av mig klänningen, tog bort sminket, släppte ut håret och tvättade ansiktet. När jag sen skulle gå ut till sovrummet igen och hämta tandborsten. vred det sig i magen på mig och det gick kalla kårar längst ryggen, och på bara några hundradels sekunder kände jag hur rädslan tog över min kropp och jag ramlade ihop på golvet där jag stod och skrek det högsta jag kunda av rädsla.
Plötsligt tändes det i Kirstens föräldrars rum och snart i hallen utanför, och snart tändes hallen utanför mitt rum med. In i rummet for Sarah, Kirsten och hennes pappa och de blev nästan lika förskräckta som mig. Utanför mitt fönster, precis nedanför av sängen stod det en man, han var helt klädd i svart och hade en tjock luva nerdragen ned över huvudetan bara stod där utanför, helt blixt stilla och stirrade rakt på oss.
Fortsättning kmr...
Del 46
Förra delen:
Vi gick förbi alla sladdar och allt och gick ner för en trapp och in i en korridor och där kom nästa chock, längst bort i korridoren stod Justin, Chaz och vem? om inte Ryan Butler... fan!
________________________________________________________________________________________________
Jag stannade upp sneglade på Kirsten som inte förstod vad det här hanldade om, Kenny gick fram till killarna och hälsade på dom med Kirsten hack i häl. Hon hälsade glatt på Justin, kramade om honom och sen skakade hon hand med Chaz och Ryan, hon vände isg lite åt sidan för att säga något till mig, eftersom hon trodde jag hade varit brevid henne hela tiden. Men när jag inte stod där vände hon sig om och ropade på mig:
- Johanna vad står du där borta för?! Kom hit!
Jag kollade ner på mina skor och tog ett djupt andetag, jag ville inte veta hur Ryan skulle reagera... om Justin visste nått eller hur jag skulle beté mig överhuvudtaget.
Jag kom fram till dom och hälsade på Chaz, och även fast jag ine träffat honom förut kramade han om mig som om vi hade varit kompisar sen vi var små. Jag vände mig lite försiktigt mot Ryan och han älsade med ett tyst hej, och ryckte på ögonbrynen med händerna bakom ryggen.
Jag kände JUstins blick i nacken och dt var nog svårt att missa att dt hade hänt "något" mellan oss. Jag backade ett steg och hälsade på Justin med, men han kastade sig om halsen på mig och gav mig en stor kram, dt kändes helt fel, och ajg kramade inte rikigt tillbaka lika hårt, utan la bara en lös arm runt hans midja. Men precis när jag trodde han skulle släppa la han sin kind mot min och viskade i mitt öra.
- Fick du lappen?
Jag nickade lite försiktigt och jag kände att han log, och den här gången var det Ryans blick jag kände bränna, jag försökte undvika den och kolla ner men dt gjorde den bara ännu värre att motstå, så jag tittade upp gav honom ett snabbt leende och drog med Kirsten längrre bort i korridoren.
- Vad äre Johanna? Du betér dig jättekonstigt?
- Jag klarar inte det här Kirsten, kan vi inte åka härifrån?
- Är du dum eller? Jag tänker inte missa det här!
- Vad som än har hänt mellan er, lägg det åt sidan och njut bara av konserten nu, dt kan ju knappast bli värre än såhär! Du fixar det!
Hon log och kramade om mig och tog tag i min hand och gick bort till killarna igen.
Det kom fram en lång kille med headset som sa att det var dags för Justin att göra sig beredd för att gå upp på scen. Han log mot oss, blinkade med ena ögat mot mig och sprang sen iväg. Samma man som hade sagt till Justin att göra sig redo sa nu till oss att följa med honom in genom en dörr och upp för en trapp och in genom en annan dörr som ledde oss till en liten avskilld läktare precis på sidan av scenen. Här ifrån såg man både publiken, scnenen och skärmen jättebra.
Jag satte mig raden längst brevid Kirsten och Chaz satte sig precis bakom mig, men Ryan satte sig själv på andra sidan av den raden vi satt på. Okej, nu var han bara larvig, tänkte jag och himlade med ögonen.
(jag tog en live-version med flit)
Det tog inte lång tid innan arenan släcktes ner och publiken började skrika som galningar. Det började pysa upp rök på scenen och ner från taket hissades en stor nätboll i metall. Och det skjöts ut massa gröna laser stålar från mitten av scenen ut över hela arenan. När bollen nuddade scenen öppnades et hål precis under och upp kom Justin, och i samma sekund som man kunde skymta hans huvud genom röken lät det som om hela stället skulle sprängas, publiken blev helt galen och jag kunde se flera tjejer stå och hoppa, skrika och gråta på samma gång på marken precis vid scenen! Eftersom jag inte kunde han låtar så bra så visste jag inte vilken låt det var som han började med, men mitt i introt stannar musiken upp och hans säger:
- It's JB
Och trodde jag att stället skulle sprängas förut, och nog hela Hawaii flugit i luften nu, det var det värsta men mest mäktiga jag varit med om i hela mitt liv. Bollen hissades upp och han började sjunga och dansa med nåra killar som kom ut från ställningen som stod bakom honom på scenen. Och jag upptäckte mig själv med att sitta och digga med i låten, den var ju sjukt bra och Justin var enormt duktig på scenen. Hur kunde jag ha missat det här innan? Varför hade jag inte fått följa med och se honom uppträda nån gång? Men det skulle jag inte tänka på nu, nu var jag här och nu skulle jag njuta av nuet. Jag sneglade bort mot Ryan som satt och kollade som dt inte var något märkvärdigt, antingen tyckte han det inte var bra, vilket i stort sett var omöjligt, eller så hade han sett det så många gånger förut atthan börja kunna det här nu. Men i samma sekund som jag vände upp huvudet mot honom vände han sig mot mig och hans aniskte sken upp när han såg att jag kollade på honom. Jag log mot honom och nickade på huvudet, och då började han plötsligt le ännu mer! I nästa sekund ställde sig Kirsten upp och börja hoppa och dansa hon med och jag kunde inget annat än att skratta åt henne. Chaz tog tag i hennes hand och pekade på hennes stol, men då hoppade hon upp till hans rad och drog upp honom ur hans stol och fick honom att dansa också. Det såg så kul ut att jag var tvunegn att lägga mig dubbelvikt på min stol av skratt, och Ryan han skrattade han med. Kirsten ryckte lite lätt i min tofs tog tag i min arm och försökte få med mig med i sitt dansande, men ajg satte upp händerna och skakade på huvudet.
Men hon fortsatte att hoppa ändå och lyfte upp händerna i luften och tryckte dom upp mot taket samtdigt som DJ:n ropade Jump Jump Jump i takt med musiken. Och sen började hon och Chaz sjunga med i låten.
"♪Love me Love me, say that you Love me
♪Fool me Fool me oh how you do me♪
♪Kiss me Kiss me, say that you miss me♪"
Men sen blev de tysta och när jag vände mig om såg jag hur Kirsten lutade sig fram och kysste Chaz mitt på munnen. Han såg först chockad ut, men kysste sedan tillbaka. Jäklar, nu vågade jag inte kolla på Ryan, ifall hans kulle få för sig nått, och mycket riktigt han flyttade fram till stolen precis brevid mig.
- Vad tycker du då?
- Än så länge är det sjukt bra!
- Har du varit på någon va hans konserter förut?
- Nej, först gången, jag vågade fortfarande inte titta på honom utan satt och kollade rakt fram mot scenen.
- Inte för mig
- Neeej, juste... ´jag nickade på huvudet och kände hur situationen bara blev mer och mer pinsam.
Nu började Kirsten och Chaz sjunga med igen:
♪"And everytime I hold you near, I never wanna let you go ohohoh"♪
Vi satt tysta och kollade när mellan spelet på låten kom och Justin gjorde några karate rörelser och lotsades sparka ner sina bakgrundsdansare. De sprang in bakom scenen och han blev ensam på scenen igen. Han studdade runt och dansade lite innan han börja röra sig mot den enorma ställningen som stod i bakgrunden. Han hoppade smidigt upp för varje steg och dansade sig hela vägen fram till mitten av den och där gjorde han några snygga moves innan låten tog slut och lyset släcktes igen. Publiken blev helt vild och sen lystes allt upp igen och en annan låt börja, men då börja min mobil att ringa, och när jag kollade på displayen stod det "Amelia". Jag fick en liten klump i magen, reste mig upp och gick tillbaka den vägen vi kom för att komma ner i korridoren för att kunna svara. '
- Hej Ame...
- Vafan är det du håller på med?!
- Vad mena du?
- Du vet vad jag menar! Du kysste honom på hans fest och nu kan han inte tänka på nån annan än dig!
- Det var inte med flit Amelia, allt var så komplicerat!
- Allt var så komplicerat? För dig?
Jag hörde att hon grät och att hon vra upprörd.
- Han var mitt allt, fatta du aldrig det eller?
- Joo men...
- Inga men, jag vill aldrig mer se dig!
- Hoppas du och den där vidriga svikaren får ett bra liv tillsammans! HEJ DÅ!
Hon kasta påluren i örat på mig och nu fick ajg dåligt samvete, jag gillade ju Amelia som en vän och jag ville inte förlora hennes för en sån här sak, men jag antar att jag får skylla n liten del.. okej en stor del av det här på mig själv. Jag stod kvar en stund andades lite och gick sen upp igen.
Nu hade jag missat den låten som började när jag gick ner för nu stod Justin längst fram på scenen med uträckta armar och med ansiktet neråt.
- Welcome to My World, does anyone want to have some fun tonight? well, that's good because tonight I'm planning on making EVERBODY smile, because when You Smile...!
- I SMILE!!!! publiken blev återigen helt galna
- Baceuase when you smile...! sa Justin igen
-I SMILE!!!!!! skrek alla i publiken igen
- That's right, sa han och log
Sen backade han och började sjunga på en lite lugnare låt. Och i den här låten var hans röt enormt vacker, jag kunde bara le när jag lyssnade på honom. Och när han plötsligt kollade upp mot oss blev jag alldeles varm i kroppen, han pekade upp på oss och sjöng:
" Your lips ma biggest weakness, shouldn't have let you know, I'm always gonna do what they say"
Då blev jag plötsligt ännu varmare i kroppen, för jag bara kände på mig att han sjöng till mig. Och Ryan också antagligen, för när han såg det enormt stora och fåniga leendet jag hade på läpparna flyttadehan bort till den platsen han hade suttit på innan.
Justin sjöng hela låten och jag lyssnade noga på texten, men det var inte förän i slutet av kåten när alla intrsument tonas ner och man mest bara hör Justin som jag märkte något konstigt.
"U Smile, I Smile.... Johanna... when U Smile I Smiiilee"
Hade han verkligen sjungit mitt namn? Visserligen viskade han det nästan, men hörde jag verkligen rätt, jag satte mig spikrak och stirrade på honom, när låten tog slut och han stog och gjorde ett hjärta med händerna mot publiken.
Kirste lutade sig fram och la sin hand på min axel.
- Hörde du med det där Johanna? frågade hon
Fortsättning kmr...
Vi gick förbi alla sladdar och allt och gick ner för en trapp och in i en korridor och där kom nästa chock, längst bort i korridoren stod Justin, Chaz och vem? om inte Ryan Butler... fan!
________________________________________________________________________________________________
Jag stannade upp sneglade på Kirsten som inte förstod vad det här hanldade om, Kenny gick fram till killarna och hälsade på dom med Kirsten hack i häl. Hon hälsade glatt på Justin, kramade om honom och sen skakade hon hand med Chaz och Ryan, hon vände isg lite åt sidan för att säga något till mig, eftersom hon trodde jag hade varit brevid henne hela tiden. Men när jag inte stod där vände hon sig om och ropade på mig:
- Johanna vad står du där borta för?! Kom hit!
Jag kollade ner på mina skor och tog ett djupt andetag, jag ville inte veta hur Ryan skulle reagera... om Justin visste nått eller hur jag skulle beté mig överhuvudtaget.
Jag kom fram till dom och hälsade på Chaz, och även fast jag ine träffat honom förut kramade han om mig som om vi hade varit kompisar sen vi var små. Jag vände mig lite försiktigt mot Ryan och han älsade med ett tyst hej, och ryckte på ögonbrynen med händerna bakom ryggen.
Jag kände JUstins blick i nacken och dt var nog svårt att missa att dt hade hänt "något" mellan oss. Jag backade ett steg och hälsade på Justin med, men han kastade sig om halsen på mig och gav mig en stor kram, dt kändes helt fel, och ajg kramade inte rikigt tillbaka lika hårt, utan la bara en lös arm runt hans midja. Men precis när jag trodde han skulle släppa la han sin kind mot min och viskade i mitt öra.
- Fick du lappen?
Jag nickade lite försiktigt och jag kände att han log, och den här gången var det Ryans blick jag kände bränna, jag försökte undvika den och kolla ner men dt gjorde den bara ännu värre att motstå, så jag tittade upp gav honom ett snabbt leende och drog med Kirsten längrre bort i korridoren.
- Vad äre Johanna? Du betér dig jättekonstigt?
- Jag klarar inte det här Kirsten, kan vi inte åka härifrån?
- Är du dum eller? Jag tänker inte missa det här!
- Vad som än har hänt mellan er, lägg det åt sidan och njut bara av konserten nu, dt kan ju knappast bli värre än såhär! Du fixar det!
Hon log och kramade om mig och tog tag i min hand och gick bort till killarna igen.
Det kom fram en lång kille med headset som sa att det var dags för Justin att göra sig beredd för att gå upp på scen. Han log mot oss, blinkade med ena ögat mot mig och sprang sen iväg. Samma man som hade sagt till Justin att göra sig redo sa nu till oss att följa med honom in genom en dörr och upp för en trapp och in genom en annan dörr som ledde oss till en liten avskilld läktare precis på sidan av scenen. Här ifrån såg man både publiken, scnenen och skärmen jättebra.
Jag satte mig raden längst brevid Kirsten och Chaz satte sig precis bakom mig, men Ryan satte sig själv på andra sidan av den raden vi satt på. Okej, nu var han bara larvig, tänkte jag och himlade med ögonen.
(jag tog en live-version med flit)
Det tog inte lång tid innan arenan släcktes ner och publiken började skrika som galningar. Det började pysa upp rök på scenen och ner från taket hissades en stor nätboll i metall. Och det skjöts ut massa gröna laser stålar från mitten av scenen ut över hela arenan. När bollen nuddade scenen öppnades et hål precis under och upp kom Justin, och i samma sekund som man kunde skymta hans huvud genom röken lät det som om hela stället skulle sprängas, publiken blev helt galen och jag kunde se flera tjejer stå och hoppa, skrika och gråta på samma gång på marken precis vid scenen! Eftersom jag inte kunde han låtar så bra så visste jag inte vilken låt det var som han började med, men mitt i introt stannar musiken upp och hans säger:
- It's JB
Och trodde jag att stället skulle sprängas förut, och nog hela Hawaii flugit i luften nu, det var det värsta men mest mäktiga jag varit med om i hela mitt liv. Bollen hissades upp och han började sjunga och dansa med nåra killar som kom ut från ställningen som stod bakom honom på scenen. Och jag upptäckte mig själv med att sitta och digga med i låten, den var ju sjukt bra och Justin var enormt duktig på scenen. Hur kunde jag ha missat det här innan? Varför hade jag inte fått följa med och se honom uppträda nån gång? Men det skulle jag inte tänka på nu, nu var jag här och nu skulle jag njuta av nuet. Jag sneglade bort mot Ryan som satt och kollade som dt inte var något märkvärdigt, antingen tyckte han det inte var bra, vilket i stort sett var omöjligt, eller så hade han sett det så många gånger förut atthan börja kunna det här nu. Men i samma sekund som jag vände upp huvudet mot honom vände han sig mot mig och hans aniskte sken upp när han såg att jag kollade på honom. Jag log mot honom och nickade på huvudet, och då började han plötsligt le ännu mer! I nästa sekund ställde sig Kirsten upp och börja hoppa och dansa hon med och jag kunde inget annat än att skratta åt henne. Chaz tog tag i hennes hand och pekade på hennes stol, men då hoppade hon upp till hans rad och drog upp honom ur hans stol och fick honom att dansa också. Det såg så kul ut att jag var tvunegn att lägga mig dubbelvikt på min stol av skratt, och Ryan han skrattade han med. Kirsten ryckte lite lätt i min tofs tog tag i min arm och försökte få med mig med i sitt dansande, men ajg satte upp händerna och skakade på huvudet.
Men hon fortsatte att hoppa ändå och lyfte upp händerna i luften och tryckte dom upp mot taket samtdigt som DJ:n ropade Jump Jump Jump i takt med musiken. Och sen började hon och Chaz sjunga med i låten.
"♪Love me Love me, say that you Love me
♪Fool me Fool me oh how you do me♪
♪Kiss me Kiss me, say that you miss me♪"
Men sen blev de tysta och när jag vände mig om såg jag hur Kirsten lutade sig fram och kysste Chaz mitt på munnen. Han såg först chockad ut, men kysste sedan tillbaka. Jäklar, nu vågade jag inte kolla på Ryan, ifall hans kulle få för sig nått, och mycket riktigt han flyttade fram till stolen precis brevid mig.
- Vad tycker du då?
- Än så länge är det sjukt bra!
- Har du varit på någon va hans konserter förut?
- Nej, först gången, jag vågade fortfarande inte titta på honom utan satt och kollade rakt fram mot scenen.
- Inte för mig
- Neeej, juste... ´jag nickade på huvudet och kände hur situationen bara blev mer och mer pinsam.
Nu började Kirsten och Chaz sjunga med igen:
♪"And everytime I hold you near, I never wanna let you go ohohoh"♪
Vi satt tysta och kollade när mellan spelet på låten kom och Justin gjorde några karate rörelser och lotsades sparka ner sina bakgrundsdansare. De sprang in bakom scenen och han blev ensam på scenen igen. Han studdade runt och dansade lite innan han börja röra sig mot den enorma ställningen som stod i bakgrunden. Han hoppade smidigt upp för varje steg och dansade sig hela vägen fram till mitten av den och där gjorde han några snygga moves innan låten tog slut och lyset släcktes igen. Publiken blev helt vild och sen lystes allt upp igen och en annan låt börja, men då börja min mobil att ringa, och när jag kollade på displayen stod det "Amelia". Jag fick en liten klump i magen, reste mig upp och gick tillbaka den vägen vi kom för att komma ner i korridoren för att kunna svara. '
- Hej Ame...
- Vafan är det du håller på med?!
- Vad mena du?
- Du vet vad jag menar! Du kysste honom på hans fest och nu kan han inte tänka på nån annan än dig!
- Det var inte med flit Amelia, allt var så komplicerat!
- Allt var så komplicerat? För dig?
Jag hörde att hon grät och att hon vra upprörd.
- Han var mitt allt, fatta du aldrig det eller?
- Joo men...
- Inga men, jag vill aldrig mer se dig!
- Hoppas du och den där vidriga svikaren får ett bra liv tillsammans! HEJ DÅ!
Hon kasta påluren i örat på mig och nu fick ajg dåligt samvete, jag gillade ju Amelia som en vän och jag ville inte förlora hennes för en sån här sak, men jag antar att jag får skylla n liten del.. okej en stor del av det här på mig själv. Jag stod kvar en stund andades lite och gick sen upp igen.
Nu hade jag missat den låten som började när jag gick ner för nu stod Justin längst fram på scenen med uträckta armar och med ansiktet neråt.
- Welcome to My World, does anyone want to have some fun tonight? well, that's good because tonight I'm planning on making EVERBODY smile, because when You Smile...!
- I SMILE!!!! publiken blev återigen helt galna
- Baceuase when you smile...! sa Justin igen
-I SMILE!!!!!! skrek alla i publiken igen
- That's right, sa han och log
Sen backade han och började sjunga på en lite lugnare låt. Och i den här låten var hans röt enormt vacker, jag kunde bara le när jag lyssnade på honom. Och när han plötsligt kollade upp mot oss blev jag alldeles varm i kroppen, han pekade upp på oss och sjöng:
" Your lips ma biggest weakness, shouldn't have let you know, I'm always gonna do what they say"
Då blev jag plötsligt ännu varmare i kroppen, för jag bara kände på mig att han sjöng till mig. Och Ryan också antagligen, för när han såg det enormt stora och fåniga leendet jag hade på läpparna flyttadehan bort till den platsen han hade suttit på innan.
Justin sjöng hela låten och jag lyssnade noga på texten, men det var inte förän i slutet av kåten när alla intrsument tonas ner och man mest bara hör Justin som jag märkte något konstigt.
"U Smile, I Smile.... Johanna... when U Smile I Smiiilee"
Hade han verkligen sjungit mitt namn? Visserligen viskade han det nästan, men hörde jag verkligen rätt, jag satte mig spikrak och stirrade på honom, när låten tog slut och han stog och gjorde ett hjärta med händerna mot publiken.
Kirste lutade sig fram och la sin hand på min axel.
- Hörde du med det där Johanna? frågade hon
Fortsättning kmr...
Del 45
Förra delen:
Jaa vad skulle göra under tiden då? Jag satt ju här helt ensam på en enorm strand på Hawaii. och precis som om gud kunde höra mina tankar så ringde det på mobilen. Jag plockade upp den och såg att dt va Ryan, jag tvekade en sekund men svarade sen.
- Hej..
- Åh Johanna vad bra at du svara...
Antingen hade han gråtit eller sprungit eller både och för han var väldigt andfådd, och innan jag hann få fram något mer så utbrister han:
- Jag vet att du är på Hawaii, men du måste få veta att jag älskar dig!
________________________________________________________________________________________________
Han andades häftigt och fortsatte:
- Du hatar mig säkert, men du måste få veta... jag och amelia har gjort slut, hon såg oss på min fest och gjorde slut morgonen efter, dt va därför jag kanske verka lite nere! Men jag vill vara med dig!
- Ryan? Du... jag.... vi.... nej!
- Jag vet att du säkert är chockad men jag ska försöka hitta en flygbiljett och komma ner så fort jag kan!
- NEJ GÖR INTE DET!!!
- Johanna?
-Eller jag menar, gör inte det... slösa inte mer pengar på det, vi får prata när jag kommer hem!
Jag tryckte snabbt på röd lur och kasta iväg mobilen en väg i sanden, jag satte händerna för huvudet och satte armbågarna på mina knän. Herregud, nu har 2 killar sagt att de älskar mig på mindre än en kvart. Frågan var hur jag skulle tolka och smälta allt. Justin hade gjort dt värsta man kan göra och gjort slut på sms, men jag älskade ju fortfarande honom? Och Ryan hade varit gullig mot mig hela tiden, men han hade ju haft en flickvän under tiden... hur vet jag att han inte skule göra det igen?
Jag kravla bort tog upp mobilen och blockade Ryans kontakt så han inte skulle kunna ringa eller skicka sms igen under hela tiden jag var här.
Jag plockade ihop mina grejer, reste mig upp och började gå bort mot volleyboll planen.
- Kirsten, jag går nog hem nu... plockar upp lite grejer och duchar och så efter resan.
- Gör det jag kommer hem om en halvtimme, ropade hon utan att slita blicken från bollen som precis passades över nätet till deras sida.
Justin kastade sig och räddade den precis innan den nudda sanden, men reste sig snabbt och kom bort till mig.
- Vi ses snart Johanna, jag ska gottgöra dig! sa han igen och log. Sen sprang han bort till lagte igen.
Jag började gå upp mot strand promenaden för att sedan följa den och komma hem till deras strandhus som låg precis vid stranden lite längre bort. Det va en skitdint vitt hus med pool och allt, riktigt lyxigt! Jag gick upp för stentrappen som ledde till huset och tog ett kort när jag kom upp.¨
Jag följde poolkanten och gick in genom bakdörren och gick in till gästrummet som låg en bit längre ner vid korridoren.
Jag gick in kastade väskan på sängen och gick in i badrummet för att hänga av mig badkjolen jag hade haft på mig. Och gick ut till rummet igen och såg att en liten ihopskrynklad lapp hade ramlat ur väskan och hamnat på golvet, jag plcokade upp den väcklade ut den och la den på sängen.
"Möt mig här imorgon klockan 4! Kärlek Justin!"
När hade han lyckats stoppa ner den här i väskan? Och vart är här? Jag blev så frustrerad att jag skrynkla ihop lappen igen och kasta den i soppkorgen, gick in i badrummet och tog en lång varm dusch, som jag nu kände var rätt välbehövlig efter resan ner hit.
När jag var klar gick jag ut i rummet igen och smörje in kroppen men after sun, och fönade håret. Sen kom Kirsten inrusande:
- Börjar du bli klar?!
- Jag ska bara sminka mig och ta på mig något så är jag klar.
Jag flinade åt hennes enorma smile men gick sedan in i badrummet för att sminka mig, jag körde på en rätt naturell look och satte upp håret i en slarvig tofs. Jag gick ut för att välja några kläder och även fast jag egentlien bara skulle gå på en konsertså kände jag att jag ville vare lite uppklädd. Så jag körde på en kombo:
Jag plockade upp mobilen, och gick och mötte Kirsten som redan hade sprungit ut och satt sig i bilen, hennes mamma Sarah, hade lovat oss att skjutsa oss dit.
Det var inte så långt egentligen, dt tog bara en kavrt med bil, men med klackar är det inte så roligt att gå så långt. När vi kom fram var klockan halv 7 och förbandet skulle gå på klockan 7 så nu var nog Justin redan här. Men vi hade ju ingen aning om vart vi skulle åka någonstans, så motvilligt tvingades jag plocka upp telefonen och ringa till Justin som snabbt glatt svarade:
- HEJ JOHANNA!!!
- Hej Justin, vi är utanför arenan nu? vart ska vi komma någonstans? jag sneglade lite arg på Kirsten som satt i framsätet med ett ännu större smile än förut.
- Åk dit det står ingång 7, Kenny kommer och möter er där!
Jag la på och sa till Sarah vart vi skulle åka, vi tackade för skjutsen och gick fram till ingång 7, till min stora förvåning så var det inget folk alls vid den här ingången, vid alla andra hade det varit smockat med tjejer som skrkit, sjungit och några hade till och med gråtit av lycka för att få se sin stora idol.
Vi gick fram till dörren och kände på den men den var stängd, och precis som Kirsten höll på att få painik över att vi inte skulle få komma in öppnades dörren coh en stor, lång man kom ut och bad oss följa med.
VI gick in i arenan och tog en dörr som skulle leda oss runt alla platser med skrikande fans, till bakom scenen. "backstage"!
Kenny öppnade en ny dörr och vi klev in i ett, jag kan nog inte kalla det rum, utan det var högt i tak och det låg sladdar och ställningar och saker överallt och överallt sprang folk med headsets och ropa och höll på. Kenny pekade ut genom en av ställningarna och då lystes scenen upp. Vi stod precis bakom scenen och nu gick förbandet på. När stårlkastarna lyste upp publiken höll jag på att tappa andan. Det var så jäkla mäktigt, nu kunde jag verkligen förstå vf Justin älskade det han gjorde. Tänk att få stå och sjunga inför tusentals med fans som är där bara för din skull. Jag blev mållös.
Vi gick förbi alla sladdar och allt och gick ner för en trapp och in i en korridor och där kom nästa chock, längst bort i korridoren stod Justin, Chaz och vem? om inte Ryan Butler... fan!
Fortsättning kmr...
Jaa vad skulle göra under tiden då? Jag satt ju här helt ensam på en enorm strand på Hawaii. och precis som om gud kunde höra mina tankar så ringde det på mobilen. Jag plockade upp den och såg att dt va Ryan, jag tvekade en sekund men svarade sen.
- Hej..
- Åh Johanna vad bra at du svara...
Antingen hade han gråtit eller sprungit eller både och för han var väldigt andfådd, och innan jag hann få fram något mer så utbrister han:
- Jag vet att du är på Hawaii, men du måste få veta att jag älskar dig!
________________________________________________________________________________________________
Han andades häftigt och fortsatte:
- Du hatar mig säkert, men du måste få veta... jag och amelia har gjort slut, hon såg oss på min fest och gjorde slut morgonen efter, dt va därför jag kanske verka lite nere! Men jag vill vara med dig!
- Ryan? Du... jag.... vi.... nej!
- Jag vet att du säkert är chockad men jag ska försöka hitta en flygbiljett och komma ner så fort jag kan!
- NEJ GÖR INTE DET!!!
- Johanna?
-Eller jag menar, gör inte det... slösa inte mer pengar på det, vi får prata när jag kommer hem!
Jag tryckte snabbt på röd lur och kasta iväg mobilen en väg i sanden, jag satte händerna för huvudet och satte armbågarna på mina knän. Herregud, nu har 2 killar sagt att de älskar mig på mindre än en kvart. Frågan var hur jag skulle tolka och smälta allt. Justin hade gjort dt värsta man kan göra och gjort slut på sms, men jag älskade ju fortfarande honom? Och Ryan hade varit gullig mot mig hela tiden, men han hade ju haft en flickvän under tiden... hur vet jag att han inte skule göra det igen?
Jag kravla bort tog upp mobilen och blockade Ryans kontakt så han inte skulle kunna ringa eller skicka sms igen under hela tiden jag var här.
Jag plockade ihop mina grejer, reste mig upp och började gå bort mot volleyboll planen.
- Kirsten, jag går nog hem nu... plockar upp lite grejer och duchar och så efter resan.
- Gör det jag kommer hem om en halvtimme, ropade hon utan att slita blicken från bollen som precis passades över nätet till deras sida.
Justin kastade sig och räddade den precis innan den nudda sanden, men reste sig snabbt och kom bort till mig.
- Vi ses snart Johanna, jag ska gottgöra dig! sa han igen och log. Sen sprang han bort till lagte igen.
Jag började gå upp mot strand promenaden för att sedan följa den och komma hem till deras strandhus som låg precis vid stranden lite längre bort. Det va en skitdint vitt hus med pool och allt, riktigt lyxigt! Jag gick upp för stentrappen som ledde till huset och tog ett kort när jag kom upp.¨
Jag följde poolkanten och gick in genom bakdörren och gick in till gästrummet som låg en bit längre ner vid korridoren.
Jag gick in kastade väskan på sängen och gick in i badrummet för att hänga av mig badkjolen jag hade haft på mig. Och gick ut till rummet igen och såg att en liten ihopskrynklad lapp hade ramlat ur väskan och hamnat på golvet, jag plcokade upp den väcklade ut den och la den på sängen.
"Möt mig här imorgon klockan 4! Kärlek Justin!"
När hade han lyckats stoppa ner den här i väskan? Och vart är här? Jag blev så frustrerad att jag skrynkla ihop lappen igen och kasta den i soppkorgen, gick in i badrummet och tog en lång varm dusch, som jag nu kände var rätt välbehövlig efter resan ner hit.
När jag var klar gick jag ut i rummet igen och smörje in kroppen men after sun, och fönade håret. Sen kom Kirsten inrusande:
- Börjar du bli klar?!
- Jag ska bara sminka mig och ta på mig något så är jag klar.
Jag flinade åt hennes enorma smile men gick sedan in i badrummet för att sminka mig, jag körde på en rätt naturell look och satte upp håret i en slarvig tofs. Jag gick ut för att välja några kläder och även fast jag egentlien bara skulle gå på en konsertså kände jag att jag ville vare lite uppklädd. Så jag körde på en kombo:
Jag plockade upp mobilen, och gick och mötte Kirsten som redan hade sprungit ut och satt sig i bilen, hennes mamma Sarah, hade lovat oss att skjutsa oss dit.
Det var inte så långt egentligen, dt tog bara en kavrt med bil, men med klackar är det inte så roligt att gå så långt. När vi kom fram var klockan halv 7 och förbandet skulle gå på klockan 7 så nu var nog Justin redan här. Men vi hade ju ingen aning om vart vi skulle åka någonstans, så motvilligt tvingades jag plocka upp telefonen och ringa till Justin som snabbt glatt svarade:
- HEJ JOHANNA!!!
- Hej Justin, vi är utanför arenan nu? vart ska vi komma någonstans? jag sneglade lite arg på Kirsten som satt i framsätet med ett ännu större smile än förut.
- Åk dit det står ingång 7, Kenny kommer och möter er där!
Jag la på och sa till Sarah vart vi skulle åka, vi tackade för skjutsen och gick fram till ingång 7, till min stora förvåning så var det inget folk alls vid den här ingången, vid alla andra hade det varit smockat med tjejer som skrkit, sjungit och några hade till och med gråtit av lycka för att få se sin stora idol.
Vi gick fram till dörren och kände på den men den var stängd, och precis som Kirsten höll på att få painik över att vi inte skulle få komma in öppnades dörren coh en stor, lång man kom ut och bad oss följa med.
VI gick in i arenan och tog en dörr som skulle leda oss runt alla platser med skrikande fans, till bakom scenen. "backstage"!
Kenny öppnade en ny dörr och vi klev in i ett, jag kan nog inte kalla det rum, utan det var högt i tak och det låg sladdar och ställningar och saker överallt och överallt sprang folk med headsets och ropa och höll på. Kenny pekade ut genom en av ställningarna och då lystes scenen upp. Vi stod precis bakom scenen och nu gick förbandet på. När stårlkastarna lyste upp publiken höll jag på att tappa andan. Det var så jäkla mäktigt, nu kunde jag verkligen förstå vf Justin älskade det han gjorde. Tänk att få stå och sjunga inför tusentals med fans som är där bara för din skull. Jag blev mållös.
Vi gick förbi alla sladdar och allt och gick ner för en trapp och in i en korridor och där kom nästa chock, längst bort i korridoren stod Justin, Chaz och vem? om inte Ryan Butler... fan!
Fortsättning kmr...
Del 44
Förra delen:
Klockan var 12 i Hawaii, och det var sent på natten i USA, men jag hade sovit hela flygturen så jag hade turen att slippa jetlag. Det första Kirsten och jag gjorde var att dra ner till stranden, vi badade direkt när vi kom ner dit, medans vi badade fick jag plötsligt en volleyboll i huvet, jag vände mig om för att kasta tillbaka bollen och gissa vem som jag fick se.. Justin Bieber..
________________________________________________________________________________________________
Fan också, jag vände mig om igen och hoppades på att han inte hade sett mig, men det avr försent!
- Johanna?! ropade han bakom mig och så hörde jag att han kom springade mot oss i Sanden.
Jag sneglade lite på Kirsten och hon såg ut att tappa luften, hon satt och kippade efter anadan jättehäftigt och fick inte fram ett ord. Hon pekade på mig och pekade på JUstin som kom allt närmare.
- Det är ju.... ju... ju.... Justin..... Bieber..... JUTIN BIEBER!!!
Jag ryckte lite på ögonbrynen och satt och gjorde en åtta med fingret i sanden, då kände jag en hand på mig axel och Justin hälsade glatt på oss.
- Hej tjejer! Vad gör du här Johanna?
- Jag tänkte precis fråga dig det samma? Du var ju i Kanada nyss?
- Jaa men jag ska ha en konsert här ikväll.. och när man ändå är här kan man väl ha lite kul på stranden?
- Ahopp...
- Vill ni vara med på Volleyboll?
Kirsten som suttit tyst sken nu upp som en sol och skrek "JA JA DET VILL VI!!!"
- men bra kom då!
Justin hjälpte henne upp och hon presenterade sig för honom, sen kollade han på mig och sträckte fram handen...
Jag kollade på honom och kollade ner i sanden och skakde på huvudet. Han sa till Kirsten att han ville va lite ensam med mig och att hon kunde gå bort till de andra så länge, han satte sig brevid mig och kastade upp bollen till henne.
Först satt han bara tyst, men valde sen att hoppa lite närmare, och nu kunde jga känna hans lukt igen... det var en blandning av svett, sololja och bara den nuderbara Justin-lukten. Detta gjorde att det börja bränna lite under ögonlocken, vem försökte jag lura? Jag saknade honom mer än jag någonsin skulle förstå, och han hade svikit mig! Jag vände bort huvudet åt det andra hållet och la det mot min axel.
- Johanna, vad är det?
- Jaa vad tror du det är? frågade jag argt utan att vända tillbaka huvudet
- Du vet att jag bara vill ditt eget bästa!
Nu vände jag sakta tillbaka huvudet till honom och sa tyst:
- Justin, du var dt bästa för mig, hade du velat mitt eget bästa hade du stannat!
Han svarade inte, utan satt bara med händerna i sanden med en tom blick och stirrade.
- Jag älskade dig Justin, eller va fan säger jag? Jag ÄLSKAR dig... och du gjorde slut på sms?
- Jag vet det var fegt, men jag ville inte göra slut.. jag ville bara att du skulle vara med nån som du förtjänade! Dt är svårt att ha ett förhållande när man är borta 3/4 av året!
- Men då blir den fjärdedelen som är över desto bättre, vi hade kunnat få det att funka, för att vi hade velat att dt skulle gjort dt! Hade aldrig trott att du var en som som gav upp så lätt?!
Justin tittade djupt in i mina ögon med sin ledsna nästan förtvivlade blick
- Jag älskar dig med Johanna!
- Så varför stack du?
- Jag har ju sagt...
- Jag vill inte höra mer! Gå och spela boll med dina kompisar du... jag klarar mig!
Han satt tyst en stund innan han ställde sig upp och gick ett par steg inna han vände sig om och sa:
- Jag ska gottgöra dig, Johanna!
Sen sprang han bort till planen igen och highfivade alla i sitt lag, inklusive Kirsten som tydligen hade hamnat där.
Jag plockade upp kameran som jag självklart hade tagit med mig ner, tog ett kort på en kille som var på väg in mot stranden på sin surfingbräda. På ett par barn som lekte i sanden och på en blomma som låg precis vid vatten kanten.
Dt va så vackert här på Hawaii, alla bilder såg ut som ett vykort.
Då hörde jag ett glatt vrål ifrån volleyboll planen och Kirsten hade tydligen gjort nånting bra, för nu skrattade hon hysteriskt och alla killar highfivade henne och Justin kom fram och kramade om henne, lyfte upp henne och ruskade om henne i luften. Jag flinade lite för mig själv när han satte ner henne och det såg ut som om hon skulle svimma. Jag riktade kameran mot dom och tog ett kort på dom när dom började spela igen.
Jag plockade upp mig iphone och ställde in den på självutlösare och tog ett kort på mig när jag solade. Och laddade upp den på bloggen och skrev ett litet snabbt inlägg om att jag var på Hawaii och att dt skulle bli minimal uppdatering.
Jag la mig ner en stund och försökte njuta av solen och av att vraa på lite semester, men då kom Kirsten springande och kastade sig brevid mig i sanden och ropade i mitt öra:
- Vet du vet du vet du vet du vet du vet du vetdu ?!!!!!!!!!!!!
- Nej jag vet inte, ta dt lite lugnt K...
- Justin har bjudit oss till hans konsert ikväll! Och vi ska få gå in backstage!!!!
- vill du gå?
- ÄRU DUM ELLER?!! HUR KAN DU ENS FRÅGA?! KLART JAG VILL!!!! JOHANNA VI SKA DIT!!!!
- Jaa okej, dt kan vi väl!
Hon reste sig upp igen och börja springa bort mot killarna igen men vände sig om och skrek:
- Vi ska vara hemma vid 5 se till att va klar då!
Jaa vad skulle göra under tiden då? Jag satt ju här helt ensam på en enorm strand på Hawaii. och precis som om gud kunde höra mina tankar så ringde det på mobilen. Jag plockade upp den och såg att dt va Ryan, jag tvekade en sekund men svarade sen.
- Hej..
- Åh Johanna vad bra at du svara...
Antingen hade han gråtit eller sprungit eller både och för han var väldigt andfådd, och innan jag hann få fram något mer så utbrister han:
- Jag vet att du är på Hawaii, men du måste få veta att jag älskar dig!
____________________________________________________________________________________________
Fortsättning kmr...
Klockan var 12 i Hawaii, och det var sent på natten i USA, men jag hade sovit hela flygturen så jag hade turen att slippa jetlag. Det första Kirsten och jag gjorde var att dra ner till stranden, vi badade direkt när vi kom ner dit, medans vi badade fick jag plötsligt en volleyboll i huvet, jag vände mig om för att kasta tillbaka bollen och gissa vem som jag fick se.. Justin Bieber..
________________________________________________________________________________________________
Fan också, jag vände mig om igen och hoppades på att han inte hade sett mig, men det avr försent!
- Johanna?! ropade han bakom mig och så hörde jag att han kom springade mot oss i Sanden.
Jag sneglade lite på Kirsten och hon såg ut att tappa luften, hon satt och kippade efter anadan jättehäftigt och fick inte fram ett ord. Hon pekade på mig och pekade på JUstin som kom allt närmare.
- Det är ju.... ju... ju.... Justin..... Bieber..... JUTIN BIEBER!!!
Jag ryckte lite på ögonbrynen och satt och gjorde en åtta med fingret i sanden, då kände jag en hand på mig axel och Justin hälsade glatt på oss.
- Hej tjejer! Vad gör du här Johanna?
- Jag tänkte precis fråga dig det samma? Du var ju i Kanada nyss?
- Jaa men jag ska ha en konsert här ikväll.. och när man ändå är här kan man väl ha lite kul på stranden?
- Ahopp...
- Vill ni vara med på Volleyboll?
Kirsten som suttit tyst sken nu upp som en sol och skrek "JA JA DET VILL VI!!!"
- men bra kom då!
Justin hjälpte henne upp och hon presenterade sig för honom, sen kollade han på mig och sträckte fram handen...
Jag kollade på honom och kollade ner i sanden och skakde på huvudet. Han sa till Kirsten att han ville va lite ensam med mig och att hon kunde gå bort till de andra så länge, han satte sig brevid mig och kastade upp bollen till henne.
Först satt han bara tyst, men valde sen att hoppa lite närmare, och nu kunde jga känna hans lukt igen... det var en blandning av svett, sololja och bara den nuderbara Justin-lukten. Detta gjorde att det börja bränna lite under ögonlocken, vem försökte jag lura? Jag saknade honom mer än jag någonsin skulle förstå, och han hade svikit mig! Jag vände bort huvudet åt det andra hållet och la det mot min axel.
- Johanna, vad är det?
- Jaa vad tror du det är? frågade jag argt utan att vända tillbaka huvudet
- Du vet att jag bara vill ditt eget bästa!
Nu vände jag sakta tillbaka huvudet till honom och sa tyst:
- Justin, du var dt bästa för mig, hade du velat mitt eget bästa hade du stannat!
Han svarade inte, utan satt bara med händerna i sanden med en tom blick och stirrade.
- Jag älskade dig Justin, eller va fan säger jag? Jag ÄLSKAR dig... och du gjorde slut på sms?
- Jag vet det var fegt, men jag ville inte göra slut.. jag ville bara att du skulle vara med nån som du förtjänade! Dt är svårt att ha ett förhållande när man är borta 3/4 av året!
- Men då blir den fjärdedelen som är över desto bättre, vi hade kunnat få det att funka, för att vi hade velat att dt skulle gjort dt! Hade aldrig trott att du var en som som gav upp så lätt?!
Justin tittade djupt in i mina ögon med sin ledsna nästan förtvivlade blick
- Jag älskar dig med Johanna!
- Så varför stack du?
- Jag har ju sagt...
- Jag vill inte höra mer! Gå och spela boll med dina kompisar du... jag klarar mig!
Han satt tyst en stund innan han ställde sig upp och gick ett par steg inna han vände sig om och sa:
- Jag ska gottgöra dig, Johanna!
Sen sprang han bort till planen igen och highfivade alla i sitt lag, inklusive Kirsten som tydligen hade hamnat där.
Jag plockade upp kameran som jag självklart hade tagit med mig ner, tog ett kort på en kille som var på väg in mot stranden på sin surfingbräda. På ett par barn som lekte i sanden och på en blomma som låg precis vid vatten kanten.
Dt va så vackert här på Hawaii, alla bilder såg ut som ett vykort.
Då hörde jag ett glatt vrål ifrån volleyboll planen och Kirsten hade tydligen gjort nånting bra, för nu skrattade hon hysteriskt och alla killar highfivade henne och Justin kom fram och kramade om henne, lyfte upp henne och ruskade om henne i luften. Jag flinade lite för mig själv när han satte ner henne och det såg ut som om hon skulle svimma. Jag riktade kameran mot dom och tog ett kort på dom när dom började spela igen.
Jag plockade upp mig iphone och ställde in den på självutlösare och tog ett kort på mig när jag solade. Och laddade upp den på bloggen och skrev ett litet snabbt inlägg om att jag var på Hawaii och att dt skulle bli minimal uppdatering.
Jag la mig ner en stund och försökte njuta av solen och av att vraa på lite semester, men då kom Kirsten springande och kastade sig brevid mig i sanden och ropade i mitt öra:
- Vet du vet du vet du vet du vet du vet du vetdu ?!!!!!!!!!!!!
- Nej jag vet inte, ta dt lite lugnt K...
- Justin har bjudit oss till hans konsert ikväll! Och vi ska få gå in backstage!!!!
- vill du gå?
- ÄRU DUM ELLER?!! HUR KAN DU ENS FRÅGA?! KLART JAG VILL!!!! JOHANNA VI SKA DIT!!!!
- Jaa okej, dt kan vi väl!
Hon reste sig upp igen och börja springa bort mot killarna igen men vände sig om och skrek:
- Vi ska vara hemma vid 5 se till att va klar då!
Jaa vad skulle göra under tiden då? Jag satt ju här helt ensam på en enorm strand på Hawaii. och precis som om gud kunde höra mina tankar så ringde det på mobilen. Jag plockade upp den och såg att dt va Ryan, jag tvekade en sekund men svarade sen.
- Hej..
- Åh Johanna vad bra at du svara...
Antingen hade han gråtit eller sprungit eller både och för han var väldigt andfådd, och innan jag hann få fram något mer så utbrister han:
- Jag vet att du är på Hawaii, men du måste få veta att jag älskar dig!
____________________________________________________________________________________________
Fortsättning kmr...
