Del 54
Förra delen:
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
________________________________________________________________________________________________
- Johanna.... viskade hon och la sin hand på mitt huvud och drog mig intill sig
- Jag vet hur det är att vara kär i tonåren, det är det mest underbara, vackraste och mest perfekta som finns, men också det jobbigaste och mest hjärtekrossande som finns. Jag vet för jag har med varit där, och jag förstår dig mer än vad du förstår. Du ser det att när jag va sjutton dejtade jag Donnie Whalberg, som under den tiden va frontman i New Kids on the Block. De reste precis som Justin runt i världen och tunrérade och det va svårt att hålla våran reltaion intakt. Jag älskade honom vilkårslöst och varje gång han åkte kändes det som mitt liv slutade där, mitt hjärta drogs i tusen olika små bitar.
Skojjade hon med mig? Hade hon dejtat Donnie? Eller sa hon bara det för att trösta mig? Jag torkade bort tårarna som tyst fortsatte att rinna ner för kinderna och jag försökte dölja snyftningarna för att höra vad det var hon sa, och när Sarah märkte att jag lyssnade igen fortsatte hon.
- Men ju längre tiden gick när han var borta, ju mer läkte jag innombors och tillslut kunde jag återgå till mitt vanliga liv igen, och när han sedan kom tillbaka kände jag mig som världens lyckligaste och mest bäst skattade tjej på jorden, men när han sen åkte igen revs alla gamla sår upp igen. Så jag bestämde mig att det bästa för mig var att göra slut på mitt lidande. Jag älskade honom som sagt, men det livet jag levde då tärde allt för mycket på mig och jag kunde akdrig riktigt leva det liv som jag ville. Så när han kom tillbaka igen hade vi en sista underbar dag tillsammans innan jag beslutade mig för att sluta på topp. Det var det svåratse jag gjort i mitt liv, men också det bästa beslutet jag någonsin gjort.
Jag satte mig upp och blängde på henne när jag förstod vad det var hon försöte säga, och nu började tårarna rinna allt mer våldsamt igen.
Sarah tittade på mig och torkade bort tårarna med tummen lutade på huvudet och log:
- Det kommer kännas kämpigt i början men du kommer inte ångra dig Johanna!
Jag kastade mig ur hennes grepp och kände mig äcklad vid den tanken. Hur vågade hon säga något sånt?
- DU SKA INTE TALA OM FÖR MIG VAD SOM ÄR FÖR MITT BÄSTA!!! JAG VET VAD SOM ÄR BÄST FÖR MIG OCH INGEN ANNAN! HUR VÅGAR DU ENS SÄGA SÅ TILL MIG?! JUSTIN ÄLSKAR MIG OCH JAG ÄLSKAR HONOM, JAG KLARAR MIG FINT! HAN FÖRSTÖR INTE ALLS MITT LIV! VI KLARAR OSS FINT SOM DET ÄR!
jag hade nog aldrig skrikit och gråtit så mycket på samma gång förut, jag var så upprörd över vad hon hade sagt att jag skakade. Jag klarade inte att vara kvar här längre, jag var tvungen att komma härifrån. Men i samma sekund som jag skulle rusa in i huset och hämta mina saker öppnades dörren och där stod en förvånad och chockad Kirsten, hon måste ha undrat varför jag hade skrikit så mycket på hennes mamma på trappen i mörkret.
Men jag brydde mig inte om henne, jag bara rusade förbi henne och sprang in på rummet och började slänga i alla mina saker i resväskan, här skulle jag inte stanna längre. Jag sprang in på toaletten och plockade upp smink och liknande och kastade ner det i väskan, och öppnade gardebroben och rev ner alla kläder och slängde dom i väskan med. Jag såg knappt nånting eftersom jag hade ögonen fyllda med tårar, men jag sket i allt nu. Jag skulle bara komma därifrån.
Jag gick och gick och gick, jag vet inte hur länge jag gick, men det kvittade. Jag kände mig som ett spöke som bara gled runt. Hade ingenstans att ta vägen. Jag drog upp telefonen ur väskan och kollade på klockan
När jag fått ner allt i väskan stängde jag den och slet åt mig min handväska och rusade ur rummet, på vägen ut mötte jag Kirsten igen som försökte stoppa mig och prata med mig:
- Hörrö, Johanna vad var det som hände där ute!
- SOM OM DU INGET VISSTE! JAG VILL ALDRIG MER SE ER! skrek jag och slängde en blick mot Kirstens föräldrar.
Sen rusade jag ut ur huset, jag hade fortfarande shorts och bikini, det va kolsvart ute och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men jag gick rakt ut i gatan, smög förbi poliserna som stod uppradade vid garaget och pratade, och nu planerade jag att följa den vägen till jag hittade nånstans att ta vägen.
Jag bara fortsatte att gå och gå och gå, jag vet inte hur länge jag gick eller vart jag gick. Jag kände mig som ett spöke som bara gled fram och inte hade nånstans att ta vägen.
Jag halade upp telefonen ur väskan och kollade på klockan och det stod 23:15 på displayen. Det förvånade mig lite att Sarah och Robert eller poliserna inte hade åkt ut och letat efter mig, eller så hade de gjort det men åkte en annan väg en den jag gått. Jag hade ju ingen aning om vart jag var. Men jag ville heller inte att de skulle hitta mig.
Jag började tänka på Justin igen och tårarna började rinna igen och jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå till hans hotell men jag visste ju inte vart det låg heller. Jag kom fram till en lång trappa samtidigt som jag försökte leta fram mobilen igen för att ringa till Justin. Men jag kunde inte hitta mobilen med ena handen, och med den andra handen försökte jag dra upp mig tunga väska för trappen. Men i samma sekund som jag fick upp mobilen och tryckte på Justins kontakt för att ringa honom tappade jag greppen om väskan och den vippade och gick upp så alla kläder och alla smycken och allt hamnade på marken. Jag släppte min lilla handväska och började gråta ännu mer, jag satte mig ner fortfarande med telefonen tryckt mot örat. Men när jag inte fick något mer än toner tjutande i örat la jag ner handen med mobilen i på stentrappan och lutade mig över mina utspridda kläder och skrek av förtvivlan, jag skrek och skrek och grät och grät. Så högt att jag inte hörde när Justin svarade på andra sidan luren.
Och precis som i film kunde jag känna att det började blåsa och kort efter kunde jag känna kalla vattendroppar nudda min nakna hud. Jag hade fortfarande inte lagt märke till telefonen, där Justin förgäves försökte få min kontakt genom att ropa mitt namn och skrika olika saker.
Mycket snart kunde man höra ett högt dunder från åskan, och sekunden efter öppnades sig himlen och regnet ösde ner. Alla mina kläder blev dyblöta och mitt hår slickades intill mitt huvud. Det var när jag lyfte på händerna för att få undan håret från ansiktet som jag upptävkte att jag fortfarande höll i telefonen. Jag såg att Justin hade svarat och jag tryckte telefonen mot örat igen.
- Justin....
viskade jag mellan tårarna.
- Johanna var är du?! ropade han i mitt öra!
- Jag vet inte..... jag vet inte.... fortsatte jag att viska och jag kunde känna att allting runt omkring mig började svartna
Justin märkte att jag höll på att svimma och han ropade till mig:
- Johanna det här är viktigt, kolla runt dig vad ser du?
- Jag sitter.... på en trappa..... skog....
jag reste mig sakta upp och stpplade fram till räcket av trappen och såg att det var ett stup rakt ner till havet.
- havet.... en fyr
Jag hade kollat upp mot änden av trappen och såg att det stod en stor fyr där. Jag satte nig ner igen och la huvudet mot en tunn tröja som nu var ännu tunnare tack vare regnet. Jag la ifrån mig telefonen låg var på marken och kände regnet slå mot min kropp. Var det nu jag skulle dö?
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
Fortsättning kmr...
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
________________________________________________________________________________________________
- Johanna.... viskade hon och la sin hand på mitt huvud och drog mig intill sig
- Jag vet hur det är att vara kär i tonåren, det är det mest underbara, vackraste och mest perfekta som finns, men också det jobbigaste och mest hjärtekrossande som finns. Jag vet för jag har med varit där, och jag förstår dig mer än vad du förstår. Du ser det att när jag va sjutton dejtade jag Donnie Whalberg, som under den tiden va frontman i New Kids on the Block. De reste precis som Justin runt i världen och tunrérade och det va svårt att hålla våran reltaion intakt. Jag älskade honom vilkårslöst och varje gång han åkte kändes det som mitt liv slutade där, mitt hjärta drogs i tusen olika små bitar.
Skojjade hon med mig? Hade hon dejtat Donnie? Eller sa hon bara det för att trösta mig? Jag torkade bort tårarna som tyst fortsatte att rinna ner för kinderna och jag försökte dölja snyftningarna för att höra vad det var hon sa, och när Sarah märkte att jag lyssnade igen fortsatte hon.
- Men ju längre tiden gick när han var borta, ju mer läkte jag innombors och tillslut kunde jag återgå till mitt vanliga liv igen, och när han sedan kom tillbaka kände jag mig som världens lyckligaste och mest bäst skattade tjej på jorden, men när han sen åkte igen revs alla gamla sår upp igen. Så jag bestämde mig att det bästa för mig var att göra slut på mitt lidande. Jag älskade honom som sagt, men det livet jag levde då tärde allt för mycket på mig och jag kunde akdrig riktigt leva det liv som jag ville. Så när han kom tillbaka igen hade vi en sista underbar dag tillsammans innan jag beslutade mig för att sluta på topp. Det var det svåratse jag gjort i mitt liv, men också det bästa beslutet jag någonsin gjort.
Jag satte mig upp och blängde på henne när jag förstod vad det var hon försöte säga, och nu började tårarna rinna allt mer våldsamt igen.
Sarah tittade på mig och torkade bort tårarna med tummen lutade på huvudet och log:
- Det kommer kännas kämpigt i början men du kommer inte ångra dig Johanna!
Jag kastade mig ur hennes grepp och kände mig äcklad vid den tanken. Hur vågade hon säga något sånt?
- DU SKA INTE TALA OM FÖR MIG VAD SOM ÄR FÖR MITT BÄSTA!!! JAG VET VAD SOM ÄR BÄST FÖR MIG OCH INGEN ANNAN! HUR VÅGAR DU ENS SÄGA SÅ TILL MIG?! JUSTIN ÄLSKAR MIG OCH JAG ÄLSKAR HONOM, JAG KLARAR MIG FINT! HAN FÖRSTÖR INTE ALLS MITT LIV! VI KLARAR OSS FINT SOM DET ÄR!
jag hade nog aldrig skrikit och gråtit så mycket på samma gång förut, jag var så upprörd över vad hon hade sagt att jag skakade. Jag klarade inte att vara kvar här längre, jag var tvungen att komma härifrån. Men i samma sekund som jag skulle rusa in i huset och hämta mina saker öppnades dörren och där stod en förvånad och chockad Kirsten, hon måste ha undrat varför jag hade skrikit så mycket på hennes mamma på trappen i mörkret.
Men jag brydde mig inte om henne, jag bara rusade förbi henne och sprang in på rummet och började slänga i alla mina saker i resväskan, här skulle jag inte stanna längre. Jag sprang in på toaletten och plockade upp smink och liknande och kastade ner det i väskan, och öppnade gardebroben och rev ner alla kläder och slängde dom i väskan med. Jag såg knappt nånting eftersom jag hade ögonen fyllda med tårar, men jag sket i allt nu. Jag skulle bara komma därifrån.
Jag gick och gick och gick, jag vet inte hur länge jag gick, men det kvittade. Jag kände mig som ett spöke som bara gled runt. Hade ingenstans att ta vägen. Jag drog upp telefonen ur väskan och kollade på klockan
När jag fått ner allt i väskan stängde jag den och slet åt mig min handväska och rusade ur rummet, på vägen ut mötte jag Kirsten igen som försökte stoppa mig och prata med mig:
- Hörrö, Johanna vad var det som hände där ute!
- SOM OM DU INGET VISSTE! JAG VILL ALDRIG MER SE ER! skrek jag och slängde en blick mot Kirstens föräldrar.
Sen rusade jag ut ur huset, jag hade fortfarande shorts och bikini, det va kolsvart ute och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men jag gick rakt ut i gatan, smög förbi poliserna som stod uppradade vid garaget och pratade, och nu planerade jag att följa den vägen till jag hittade nånstans att ta vägen.
Jag bara fortsatte att gå och gå och gå, jag vet inte hur länge jag gick eller vart jag gick. Jag kände mig som ett spöke som bara gled fram och inte hade nånstans att ta vägen.
Jag halade upp telefonen ur väskan och kollade på klockan och det stod 23:15 på displayen. Det förvånade mig lite att Sarah och Robert eller poliserna inte hade åkt ut och letat efter mig, eller så hade de gjort det men åkte en annan väg en den jag gått. Jag hade ju ingen aning om vart jag var. Men jag ville heller inte att de skulle hitta mig.
Jag började tänka på Justin igen och tårarna började rinna igen och jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå till hans hotell men jag visste ju inte vart det låg heller. Jag kom fram till en lång trappa samtidigt som jag försökte leta fram mobilen igen för att ringa till Justin. Men jag kunde inte hitta mobilen med ena handen, och med den andra handen försökte jag dra upp mig tunga väska för trappen. Men i samma sekund som jag fick upp mobilen och tryckte på Justins kontakt för att ringa honom tappade jag greppen om väskan och den vippade och gick upp så alla kläder och alla smycken och allt hamnade på marken. Jag släppte min lilla handväska och började gråta ännu mer, jag satte mig ner fortfarande med telefonen tryckt mot örat. Men när jag inte fick något mer än toner tjutande i örat la jag ner handen med mobilen i på stentrappan och lutade mig över mina utspridda kläder och skrek av förtvivlan, jag skrek och skrek och grät och grät. Så högt att jag inte hörde när Justin svarade på andra sidan luren.
Och precis som i film kunde jag känna att det började blåsa och kort efter kunde jag känna kalla vattendroppar nudda min nakna hud. Jag hade fortfarande inte lagt märke till telefonen, där Justin förgäves försökte få min kontakt genom att ropa mitt namn och skrika olika saker.
Mycket snart kunde man höra ett högt dunder från åskan, och sekunden efter öppnades sig himlen och regnet ösde ner. Alla mina kläder blev dyblöta och mitt hår slickades intill mitt huvud. Det var när jag lyfte på händerna för att få undan håret från ansiktet som jag upptävkte att jag fortfarande höll i telefonen. Jag såg att Justin hade svarat och jag tryckte telefonen mot örat igen.
- Justin....
viskade jag mellan tårarna.
- Johanna var är du?! ropade han i mitt öra!
- Jag vet inte..... jag vet inte.... fortsatte jag att viska och jag kunde känna att allting runt omkring mig började svartna
Justin märkte att jag höll på att svimma och han ropade till mig:
- Johanna det här är viktigt, kolla runt dig vad ser du?
- Jag sitter.... på en trappa..... skog....
jag reste mig sakta upp och stpplade fram till räcket av trappen och såg att det var ett stup rakt ner till havet.
- havet.... en fyr
Jag hade kollat upp mot änden av trappen och såg att det stod en stor fyr där. Jag satte nig ner igen och la huvudet mot en tunn tröja som nu var ännu tunnare tack vare regnet. Jag la ifrån mig telefonen låg var på marken och kände regnet slå mot min kropp. Var det nu jag skulle dö?
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
Fortsättning kmr...
