.

Förra delen:
 Plötsligt tändes det i Kirstens föräldrars rum och snart i hallen utanför, och snart tändes hallen utanför mitt rum med. In i rummet for Sarah, Kirsten och hennes pappa och de blev nästan lika förskräckta som mig. Utanför mitt fönster, precis nedanför avsängen stod det en man, han var helt klädd i svart och hade en tjock luva nerdragen ned över huvudet han bara stod där utanför, helt blixt stilla och stirrade rakt på oss.
________________________________________________________________________________________________


Robert, som hennes pappa ropade argt mot mannen att han skulle försvinna och viftade med armarna, men när han inte brydde sig, utan bara stod och stirrade på mig blev han rikigt förbannad. Han gick ut i stora vardagrummet och tog en eldgaffel och öppnade bakdörren och gick ut mot mannen. När han hörde at dörren öppnades kastade han en snabb blick mot det håller Robert gick ut. Han satte sina handflator mot glaset och skrek allt han kunde, rakt ut, inga ord, han bara skrek rakt mot mig.

Rädlsan gick igenom min kropp och en ond våg som sköljde över allt sin väg. Jag skakade och var rädd att han skulle ta sönder rutan och komma in. Men Sarah tryckte mig intill hennes kropp, men jag kunde känna att hon vra nästan liak rädd som mig. Och snart började hon med gråta.

Precis som Robert han fram till honom, släppte mannen händerna från rutan och sprang iväg utan att Robert fick tag i honom. Och direkt när hans sprungit iväg sprang Kirsetn igenom hela huset för att se till att alla dörrar och att alla fönsert avr stängda. Vilket de var, sen hämtade hon telefonen och gav den till Sarah, som nu hade fått mig att flytta mig till sängen.

Hon tog telefonen och tryckte in 911.

- 911 emergancy calls!
- Det stod precis en man utanför vårt hus, vi har aldrig sett honom förut och han stod bara och glodde på min dotters kompis som är här på besök!
- Kan du beskriva hur mannen såg ut?
- Han var ganska lång, såg rätt blek ut, medelålders kanske, helsvarta kläder och en hood med luvan uppdragen över huvudet.

Jag var rätt imponerad över hur många delatjer Sarah ahde lagt märkt till, trots att hon hade varit så rädd.

- Gjorde han någonting som verkade hotfullt?
- Jag tyckte att det var tillräckligt hotfullt att dyka upp i natten och stirra länge och intensivt på våran gäst. Men vid ett tilfälle skrek han mot oss.
- Genom fönstret? och vad skrek han?
- Jaa genom fönstret, inga ord.. han bara skrek!
- Vi kan skjutsa över en polisbil nu direkt om ni vill?
- Det skulle kännas trygt!

Då slutade jag lyssna, de gick igenom adressen och personen i telefonen förklarade nog olika säker för att vi skulle känna oss mer tryga och grejer.

Jag lutade mig för att plocka upp telefonen och tryckte fram Justins kontakt.

Jag funderade på om jag skulle ringa honom och säga vad som just hänt, men han var säkert trött. Sov säkert nu och jag kände att ajg inte vlle väcka honom och oroa honom. Han skulle säkert vela komma hit om jag berätta. Så jag valde att skicka ett sms till Ryan.


Jag skickade iväg smset samtidigt som jag hörde en bil svänga in på grusgården utanför. MItt hjärta börja dunka igen, och jag fick det nog i halsgropen när det ringde på dörren. Robert gick och öppnade dörren med eldgaffeln i handen men kom snart in i rummet igen, tätt följd av två stora polismän.

DE presenterade sig och var jättetrevliga och frågade om de kunde få prata lite snabbt med Sarah och Robert i enrum, Sarah kollade på mig med en frågande blick, men n kändes det lite bättre, och lite tryggare när det var två poliser i huset. De gick iväg och Kirsetn satte sig brevid mig i sängen.

- Vilken psykopat! Undra vad han ville?

Vi satt båda och kollade rakt fram mot fönstret, och både flög i taket när min mobil börja vibrera. Jag plockade upp den och såg att det stod RYan på displayen.

- Vad är det som har hänt Johanna?

Jag förklarade allting igen och Ryan blev tyst en stund.

- Har du sagt nått till Justin?
- Nej, du är den första, förutom poliserna, som vet om det som inte var med om det.
- Johanna, det blir bra! Det var säkert bara nått fyllo osm gått vilse.
- Skulle man beté sig så då Ryan?

Jag förstod ju att ahn sa så bara för att försöka lugna ner mig, men det funkade inte riktigt.

- Han kanske råkade ta fel hus, han kanske trodde att han bodde där och glömde nycklarna eller något in, och gick runt för att få kontakt med någon för att bli insläppt. Och fick en chock när han såg att det var någon i "hans" hus.

Det lät faktist lite mer rimligt, men det förklarade inte varför han bara glodde på mig hela tiden.

- Jaa, tack Ryan!
- Jag kan komma om du vill? Jag vet ju vart du bor nu?
- Nej det är lugnt, jag har Kirsten, Sarah och Robert och två poliser. Jag klarar mig!

Då ropade Sarah ifrån vardagsrummet där de satt med poliserna, så jag var tvungen att lägga på, men innan jag la på lovade RYan att ringa imorn bitti och kolla hur det va med mig då. Han var så jäkla söt egentligen, och han var inte ful. Men jag var ju kär i Justin.

Jag satte mig på sängkanten och tog ett djupt andetag innan jag reste mig, tog på mig en oversize tröja, eftersom jag fram tills nu bara hade haft underkläder på mig. Sen gick jag ut till Kirsten föräldrar och polisen.

De frågade lite om vad som hade hänt och hur jag hade upplevt det och lite om mannen, men jag hade inte alls registerat lika mycket som Sarah hade. Men jag försökte minnas så mycket jag kunde och försökte berätta så deltaljerat jag kunde på vraje fråga de fråagde mig. Efter att vi suttit och pratat ungefär 15 minuter ursäktade sig poliserna för att gå ut i bilen och snacka med några andra på centralen och kolla lite i deras dator om det hade varit några liknande händelser som detta.

Jag vände mig åt Sarah och Roberts och kollade lite missstroget på dom.

- Jag är verkligen ledsen.. för det här!
- Lugn gumman, det är inte ditt fel!
- Men det hände ju tack vare att jag var här!
- Vem säger att dte inte hade hänt ändå?
- Jag ville verkligen inte dra in er i något sånt här!
- Lilla gumman då!

Sarah lutade sig fram och gav mig en kram och pussade mig på huvudet, och försökrade mig om att det var lugnt, och att jag inte behövde oroa mig för något. I nästa sekund kom poliserna in igenom men en lite mer allvarlig blick.

- Vi måste varna er för vad ni kommer höra nu!

Nu kände jag hur det börja vända sig i magen på mig igen. Och jag tog ett hårt tag om Sarahs hand.

- Vi vet inte mo du är berädd att höra det här Johanna, så vi kan bara berätta det för Sarah och Robert här så kan ni ta det lite senare när du har samlat dig från chocken.
- Nej jag vill höra! Jag klarar det!
-Johanna, vi vill bara ditt bästa!
- Snälla, jag måste få veta vad, vem det var utanför fönstret!

Poliserna kollade på varandra och den ena ryckte på ena axlen. De tittade sen väldigt allvarligt på oss och plockade fram ett papper som en av dom hade haft bakom ryggen.

- Såg han ut såhär ungefär?

De vände på pappret och där var en bild på exakt den mannen som hade stått utanför mitt fönster. Jag kände hur det vred sig ännu mer i min mage och jag var tvungen att resa på mig och springa in i badrummet. Jag ställde mig vid handfatet, tog ett djupt andetag och kollade mig i spegeln, och jag var likblek.  Det var nästan läskigt att se sig själv såhär. Jag böjde på mig och skvätte lite vatten i ansiktet innan jag gick tillbaka in i rummet och sate mig is soffan. Poliserna kollade orat på mig mig jag kollade på dom och bad dom fortsätta.

- Den här mannen, är efterlyst och har varit det i ca 7 månader. Han har under flera tillfällen fögripits sig på minderåriga tjejer, brutit sig in i andras hem på natten och stulit allt utav värde.

Jag märke hur jag fick tunnelseende och polisernas röster försvann längre och längre bort.

- Vi vill ha bevakning av det här huset i 48 timmar, och helst vill vi att du är hemma här senast klockan 21 på kvällarna, och lämna helst inte huset förän 10 på förmiddagen.

Jag nickade och kände att allting försvann längre och längre bort, och till slut blev allt svart.

Fortsänning kmr...