Del 58
Förra delen:
Vi gick in och satte oss och jag plockade upp mobilen och kollade runt lite på olika hemsidor, och av en slump så hamnade jag på en gossip-sida om Justin och såg att det senaste inlägget var var 4 minuter sedan.
_______________________________________________________________________________________________
Jag undrade verkligen vad de menade med de sista de skrev i artikeln, vaddå klart vi skulle ta igen oss, vad skulle vi annars göra lixom? Och om de menade vad jag trodde så var det verkligen bara massa pervon som satt och skrev där. Jag klicka snabbt ner sidan och han precis lägga ner telefonen som Justin kasta sig ner brevid mig i soffan.
- Jasså, vad håller du på med för hemlisar då? frågade han och ryckte lekfullt på ögonbrynen
- Inget, inget alls... sa jag lite nonchalant och försökte att inte le men Justin såg att det ryckte i mina mungipor han kastade sig över mig och började kittla mig.
-Berätta Johanna! Jag slutar inte förän du har berättat!
Jag skrek och skrattade hysteriskt men jag vägrade att berätta, bara för att reta honom. När jag till slut lyckades slingra mig runt på mage slängde jag mig ner från soffan och landade på golvet, jag vände mig i luften och landade på rygg och Justin landade på mig. Men nu slutade han kittla mig. Han satte händerna på varsin sida av mitt huvud och stirrade rakt in i mina ögon med sina gnistrande bruna ögon. När han tittade på mig var det verkligen som om han såg hela mig, han såg inte bara mina ögon, han såg mitt ansikte, min kropp och hela min själ bara genom att titta på mig. Han kände mig och jag kände honom.
Han log lite snett och lutade sig närmare och kysste mig, tiden stod stilla när vi kysstes, det var precis som om gud ville att vi skulle vara tillsammans och att han tyckte att det va det vackraste han sett när vi kysstes... att han bara var tvungen att stanna upp lite med allt hans skapande bara för att vara stolt och kaxa lite för alla hans änglar runt omkring att han hade lyckats skapa något så vackert.
Jag vet, det låter jättetöntigt, men Justin och jag var verkligen skapta för varandra.
Inte förän vi hörde en lång och högljud harkling rycktes vi tillbaka till verkligheten och Justin tittade upp och såg sin mamma stå och titta på oss med ett höjt ögonbryn, och likadant med crewet, de försökte att inte titta med deras små sneglingar åt vårat håll var minst sagt diskreta.
- Beté er, det är fullt med folk runt omkring er nu, sa Pattie och vände på klacken och gick och satte sig vid en fotölj vid ett fönster.
- GET A ROOM! ropade Alfredo ifrån andra sidan av planet och skrattade. Jag hade inte träffat eller pratat med Alfredo men Justin pratade ofta om honom och jag hade sett bilder på dom tillsammans så jag visste vem han va.
Justin pussade mig snabbt en gång på munnen och reste sig sen och gick bort och smällde till Alfredo i bakhuvudet, men han flög runt, snabbt som blixten, och tog ett lekfullt nackgrepp på Justin och snart va kampen igång mellan dom två istället. Jag skrattade åt dom när de brottades och sa retfulla saker till varandra. Jag reste mig upp och gick bort till Pattie och satte mig mitt emot henne.
- Boys will be boys... sa hon och skaka lite lätt på huvudet, jag vände mig om och kollade på dom och skrattade åt dom.
Jag vände mig om och kollade ut genom fönstret och både jag och Pattie satt tysta en stund, men vi blev snart avbrutna av ett högt och gällt skrik och snart kom Justin rusande och hukade sig brevid Pattie, plockade upp hennes hand och höll fast den på sitt huvud.
- Gaaaaah, mamma hjälp mig, skrattade han
Efter kom Alfredo med en rakapparat i högsta hugg.
- Be om ursäkt eller säg "hejdå" till din frilla och din karriär! hotade han
Både jag, Pattie och Justin skrattade åt Alfredo, men Justin höll fortfarande kvar Patties hand på sitt huvud och lotsades verka livrädd. Jag plockade upp Justins mobil från golvet, som han antagligen hade tappat när han kasta sig ner på golvet, och filmade de nästkommande två minutrarna då Alfredo fortsatte hota med att raka av Justins hår och Justin lotsades leka Paris Hilton i House Of Wax. När jag lagt ner hans mobil igen fick Pattie till slut säga till dom att sluta och Alfredo gick motvilligt därifrån men mimade "nästa gång" med munnen och försökte se mystisk ut i blicken. Justin skrattade åt honom men satt kvar på golvet, och gjorde det ända till han hade gått därifrån.
När Alfredo satt sig igen vågade Justin resa sig upp och plockade upp sin mobil och satte sig i sätet brevid mig, och när han såg att jag hade filmat att sneglade han på mig och playade filmen, han skrattade lika mycket nu som han precis hade gjort.
När han kollat klart på filmen kollade han på klockan och öppnade sin twitter och twittrade:
Han la ifrån sig telefonen och kollade ut genom fönstret, men blev snart utråkad och ropade in till mannen som körde planet och frågade när vi fick åka, och till svart fick vi att vi fick åka lite tidigare och skulle åka om 15 minuter.
Han lutade sig tillbaka i stolen och blundade igen, jag gjorde likadant, jag var, trots att jag hade sovit väldigt mycket den här natten, sjukt trött. Jag suckade rofyllt och kände en hand på min, jag öppnade ena ögat och såg att Justin lagt sin hand över min, fortfarande med stängde ögon, och jag kände mig trygg och varm och snart somnade vi båda.
Efter en timme vaknade jag igen men Justin sov fortfarande, vi var uppe i luften nu och det skulle ta ännu ganska lång tid innan vi va framme, jag plockade upp min telefon och gick in på Justins twitter, och hamnade på videon han tidigare lagt ut och på bara en timme hade han fått 1936 kommentarer, unreal!
Han hade så underbara fans, jag kollade runt lite bland kommentarerna men blev tillsagd att lägga ner telefonen av en man som tittade ut från cockpit p.g.a. säkertheten. Vilket jag självklart gjorde, jag kollade runt lite på planet och såg att alla förutom Scooter satt och sov. Så jag satte mig till rätta lutade mitt huvud mot Justins axel och somnade om.
Fortsättning kmr...
Vi gick in och satte oss och jag plockade upp mobilen och kollade runt lite på olika hemsidor, och av en slump så hamnade jag på en gossip-sida om Justin och såg att det senaste inlägget var var 4 minuter sedan.
_______________________________________________________________________________________________
Jag undrade verkligen vad de menade med de sista de skrev i artikeln, vaddå klart vi skulle ta igen oss, vad skulle vi annars göra lixom? Och om de menade vad jag trodde så var det verkligen bara massa pervon som satt och skrev där. Jag klicka snabbt ner sidan och han precis lägga ner telefonen som Justin kasta sig ner brevid mig i soffan.
- Jasså, vad håller du på med för hemlisar då? frågade han och ryckte lekfullt på ögonbrynen
- Inget, inget alls... sa jag lite nonchalant och försökte att inte le men Justin såg att det ryckte i mina mungipor han kastade sig över mig och började kittla mig.
-Berätta Johanna! Jag slutar inte förän du har berättat!
Jag skrek och skrattade hysteriskt men jag vägrade att berätta, bara för att reta honom. När jag till slut lyckades slingra mig runt på mage slängde jag mig ner från soffan och landade på golvet, jag vände mig i luften och landade på rygg och Justin landade på mig. Men nu slutade han kittla mig. Han satte händerna på varsin sida av mitt huvud och stirrade rakt in i mina ögon med sina gnistrande bruna ögon. När han tittade på mig var det verkligen som om han såg hela mig, han såg inte bara mina ögon, han såg mitt ansikte, min kropp och hela min själ bara genom att titta på mig. Han kände mig och jag kände honom.
Han log lite snett och lutade sig närmare och kysste mig, tiden stod stilla när vi kysstes, det var precis som om gud ville att vi skulle vara tillsammans och att han tyckte att det va det vackraste han sett när vi kysstes... att han bara var tvungen att stanna upp lite med allt hans skapande bara för att vara stolt och kaxa lite för alla hans änglar runt omkring att han hade lyckats skapa något så vackert.
Jag vet, det låter jättetöntigt, men Justin och jag var verkligen skapta för varandra.
Inte förän vi hörde en lång och högljud harkling rycktes vi tillbaka till verkligheten och Justin tittade upp och såg sin mamma stå och titta på oss med ett höjt ögonbryn, och likadant med crewet, de försökte att inte titta med deras små sneglingar åt vårat håll var minst sagt diskreta.
- Beté er, det är fullt med folk runt omkring er nu, sa Pattie och vände på klacken och gick och satte sig vid en fotölj vid ett fönster.
- GET A ROOM! ropade Alfredo ifrån andra sidan av planet och skrattade. Jag hade inte träffat eller pratat med Alfredo men Justin pratade ofta om honom och jag hade sett bilder på dom tillsammans så jag visste vem han va.
Justin pussade mig snabbt en gång på munnen och reste sig sen och gick bort och smällde till Alfredo i bakhuvudet, men han flög runt, snabbt som blixten, och tog ett lekfullt nackgrepp på Justin och snart va kampen igång mellan dom två istället. Jag skrattade åt dom när de brottades och sa retfulla saker till varandra. Jag reste mig upp och gick bort till Pattie och satte mig mitt emot henne.
- Boys will be boys... sa hon och skaka lite lätt på huvudet, jag vände mig om och kollade på dom och skrattade åt dom.
Jag vände mig om och kollade ut genom fönstret och både jag och Pattie satt tysta en stund, men vi blev snart avbrutna av ett högt och gällt skrik och snart kom Justin rusande och hukade sig brevid Pattie, plockade upp hennes hand och höll fast den på sitt huvud.
- Gaaaaah, mamma hjälp mig, skrattade han
Efter kom Alfredo med en rakapparat i högsta hugg.
- Be om ursäkt eller säg "hejdå" till din frilla och din karriär! hotade han
Både jag, Pattie och Justin skrattade åt Alfredo, men Justin höll fortfarande kvar Patties hand på sitt huvud och lotsades verka livrädd. Jag plockade upp Justins mobil från golvet, som han antagligen hade tappat när han kasta sig ner på golvet, och filmade de nästkommande två minutrarna då Alfredo fortsatte hota med att raka av Justins hår och Justin lotsades leka Paris Hilton i House Of Wax. När jag lagt ner hans mobil igen fick Pattie till slut säga till dom att sluta och Alfredo gick motvilligt därifrån men mimade "nästa gång" med munnen och försökte se mystisk ut i blicken. Justin skrattade åt honom men satt kvar på golvet, och gjorde det ända till han hade gått därifrån.
När Alfredo satt sig igen vågade Justin resa sig upp och plockade upp sin mobil och satte sig i sätet brevid mig, och när han såg att jag hade filmat att sneglade han på mig och playade filmen, han skrattade lika mycket nu som han precis hade gjort.
När han kollat klart på filmen kollade han på klockan och öppnade sin twitter och twittrade:
Han la ifrån sig telefonen och kollade ut genom fönstret, men blev snart utråkad och ropade in till mannen som körde planet och frågade när vi fick åka, och till svart fick vi att vi fick åka lite tidigare och skulle åka om 15 minuter.
Han lutade sig tillbaka i stolen och blundade igen, jag gjorde likadant, jag var, trots att jag hade sovit väldigt mycket den här natten, sjukt trött. Jag suckade rofyllt och kände en hand på min, jag öppnade ena ögat och såg att Justin lagt sin hand över min, fortfarande med stängde ögon, och jag kände mig trygg och varm och snart somnade vi båda.
Efter en timme vaknade jag igen men Justin sov fortfarande, vi var uppe i luften nu och det skulle ta ännu ganska lång tid innan vi va framme, jag plockade upp min telefon och gick in på Justins twitter, och hamnade på videon han tidigare lagt ut och på bara en timme hade han fått 1936 kommentarer, unreal!
Han hade så underbara fans, jag kollade runt lite bland kommentarerna men blev tillsagd att lägga ner telefonen av en man som tittade ut från cockpit p.g.a. säkertheten. Vilket jag självklart gjorde, jag kollade runt lite på planet och såg att alla förutom Scooter satt och sov. Så jag satte mig till rätta lutade mitt huvud mot Justins axel och somnade om.
Fortsättning kmr...
Har gjort om bloggen...
Har gjort om bloggen lite som ni ser, det är egentligen samma design fast jag har bytt header och bakgrund!
Kommentera gärna och ge feedback.. blev det snyggare? Fulare? let me know!
Kommentera gärna och ge feedback.. blev det snyggare? Fulare? let me know!
Del 57
Förra delen:
Han vände sig om igen och jag såg hur han blev arg på sig själv för att han hade tårarna börjat rinna igen, och nu förstod jag vad han pratade om.
Ryan och mig!
_______________________________________________________________________________________________
- Nej nej nej, Justin! Pratar du om Ryan?
Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
- Nej, moster Agata, men vem tror du? Jaa det är klart jag pratar om Ryan och dig! Jag ser er försöka smyga med allt men....
Han drog efter andan för att försöka hålla tillbaka några tårar.
- Jag trodde att du och jag äntligen hade kommit över allt tjaffs och att vi var VI igen! Jag har aldrig känt såhär för någon förut och jag trodde att det vi hade var något speciellt? Jag vill aldrig släppa dig Johanna, men jag vill inte såra dig heller, så är om det är det som krävs för att göra dig lycklig så blir jag tvungen att göra det...
- Justin sluta! utbrast jag och avbröt honom innan han hann fortsätta.
Jag satte mig på huk framför honom och tog hans händer och kollade allvarligt på honom, och nu drog han inte undan händer, han flyttade bara blicken från sina knän till våra knutna händer.
- Jag måste vara ärlig och säga att det hände en sak när du var borta!
Justin kollade oroligt upp på mig och jag kunde se skräcken i hans ögon.
- Ryan kysste mig, sa jag tyst
Och nu reste jag Justin hastigt upp och gick bort till väggen och slog näven i väggen så det skakade. Han harklade sig och fejkade hosta för att jag inte skulle märka att han grät. Han var arg men jag reste mig och gick bort till honom. Han stod fortfarande vänd in mot väggen med handen och armen på väggen och lutade pannan mot.
Jag gick fram och la mina armar om hans midja och la mitt huvud mot hans axel.
- Men jag kysste aldrig honom tillbaka, jag slet mig loss ur hands grepp och åkte därifrån dirket Justin!
Vi stod kvar så en stund och jag kunde att han började slappna av.
- Du är den ända person jag skulle tänka mig att spendera resten av mitt liv med. Jag älskar dig så det gör ont och när du inte är med mig känns det som en bit av mig saknas. Du är den person som gör mig stark, du ger mig kraft, hopp men framföt allt kärlek, en så stark kärlek så mitt hjärta känns som det ska explodera när jag ser dig är ännu mer när jag är nära dig! Precis som nu! Men det är en känsla som jag aldrig vill släppa! För om det nån ska få mitt hjärta att explodera så är det du!
Jag kände hur han slappnade av mer och mer och till slut tog han ner handen från väggen och vände sig sakta om mot mig i min famn. Och när han stod mitt emot mig kollade han mig djupt i ögonen och la sin panna mot min.
- Johanna, jag älskar dig! sa han tyst och snyftade till
- Jag älskar dig med Justin!
Jag lutade upp huvudet lite och satte mina läppar mot hans och dom var blöta av tårar nu, och jag skrattade lite. Han drog tillbaka huvudet och kollade frågande på mig...
- Det där va värre än att pussa en groda, sa jag skämtsamt och äntligen fick jag honom att le
- Så är det nu jag förvandlas till din drömprins? frågade han och ryckte på ögonbrynet
- Det är du redan, sa jag och log och kysste honom.
Vi stod kvar en stund i rummet och höll om varandra igen innan vi hand i hand gick ut till de andra som hade ätit upp och satt och väntade på oss. De såg alla lite lättade ut när de kom gånde hand i hand med varsitt leedne på läpparna igen.
Vi gick bort till dom och Justin bad om ursäkt för sitt beteende tidigare och slängde en snabb blick mot ryan som nickade förstående mot honom.
Pattie reste sig upp och råkade nog slå en snabb blick på klockan och flög sedan upp i luften:
- HERREGU' vi måste åka! Fixa allt snabbt, vi måste åka!!!!
Nu fick alla bråttom, Ryan och Chaz kastade sig in i rummet för att packa ner allt och fixa iordning allt till resan. Justin var med precis påväg att gå in när han kom på att jag var med.
- Hur gör vi med dig då? frågade han
- Ska du åka tillbaka till dom du bodde hos eller ska jag ordna ett flyg tillbaka hem till dig?
Det hade jag ju inte tänkt på, hur skulle jag göra nu? Men jag behövde inte tänka länge, jag visste vart jag ville va och vart jag var tvungen att va! Hos Justin!
- Jag vill stanna med dig Justin, jag hör av mig till Sarah och dom och säger att jag inte kommer tillbaka, jag ringer till mamma och pappa och säger att jag stannar borta lite längre än tänkt, men jag vill stanna med dig!
Justin tittade på mig och log:
- Johanna är du helt säker på det här?
- Helt 100! sa jag med ett bestämt leende.
Han rycket på axlarna och drog runt min nacke och gnuggade mit i hårbotten.
- Då säger vi så! ;)
Jag log stort mot honom och hoppade nästan av lycka. Men nu var vi tvungna att skynda oss, vi sprang in i "vårat" rum och Justin packade ner alla sina grejjer. och jag la ner de kläder som hade torjat någonlunda (eftersom någon hade varit snäll och höngt upp alla mina kläder) men de flesta var helt förstörda eller skulle bli förströda om jag la ner dom i väskan helt dygnblöta.
Jag suckade och kollade på alla mina kläder, men jag packade ner nnågra skor och mina smycken.
Justin kollade bort på mig och såg ut att försöka komma på en lösning.
- Såhär gör vi Johanna, låna några kläder av mamma nu och lämna det som du abslolut inte kan ta med dig så köper vi nya kläder i Florida.
- men jag har inte pengar till det, sa jag oroligt
- Nej men det har jag, sa han bestämt
- Nej Justin, jag kan inte...
- Nu gör vi, slutdiskuterat, sa han log stolt åt sig själv och sprang ut ur rummet
Jag packade klart min väska och gick ut med den till hallen där Ryan och Chaz redan stog och väntade. Justin kom springade förbi och drog med mig in i rummet igen och i händerna höll han några kläder till mig.
Han gav dom till mig och fortsatte att packa sitt, jag tog av mig morgonrocken som jag fortfarande hade på mig, och när jag stod där i bara underkläder såg jag i ögonvrån hur Justin distraherat försökte packa utan att helt och hållet stanna upp. Och precis när jag skule sträcka mig efter jeansen som jag fick låna hörde jag hur Justin visslade på mig. Jag kollade bort mot honom och jag såg hur hand stod och kollade på mig och ryckte på ögonbrynen när jag kollade på honom. Jag skrattade åt honom och tog på mig jeansen.
- Vad har jag gjort för att förtjäna en sån snygg tjej? frågade han rakt ut i luften och jag hann ta på mig tröjan innan han kom fram ´till mig och la händerna om min midja och satte sin näsa mot min och vaggade oss fram coh tillbaka i luften.
- JUSTIN! utrbast Pattie som kom in genom dörren och stod med händerna utsträckta i luften och såg frågande på honom varför han inte va klar än.
Justin släppte greppet om mig och viftade bort hans mamma, packade klart det sista och tog på sig ett par byxor, skjorta, slips och kavaj (och jävlar vad snygg ahn blev). Sen gick vi alla ner mot receptionen för att möta alla andra innan vi kunde sätta oss i bilarna och åka till flyget.
När Justin såg hur mycket folk det stod utanför hotellet satte han sin keps på mitt huvud och blrde ner skärmen så jag skulle gömmas lite för att alla paparazzi och alla fans.
Vi gick ut i vimmlet av folk och Kenny och en hel bunt med annat folk gjorde allt de kunde för att ingen skulle kunna komma åt oss. Jag kunde höra hur fans skrek Justins namn och hur alla papparazzis ville ha en bild på mig och Justin, vad han tyckte om hawaii, vem jag var, fans skrek mitt namn och skrek att jag inte skulle ta deras kille ifrån dom o.s.v. till slut lyckades vi komma fram till bilen och Justin och ajg hoppade in där fram och Ryan och Chaz där bak.
- Hur orkar du med det här hela tiden? frågade jag Justin
- Äh, man vänjer sig! , sa och och ryckte lite på axeln, man jag kunde se på honom att han inte tyckte om det.
Vi drog iväg med en riv start och Justin bad på vägen plcokade Justin upp ett par fejkglasögon och satte på näsan, varför han skulle va så snygg när han flög förstod jag inte, jag själv hade på mig ett par jeans, en t-shirt coh en svart tröja över det. Men jag sa inget, vi pratade inte så mycket på vägen till flygplatsen utan satt mest tysta.
Det tog ungefär 30 minuter till flygplatsen och alla bilar som tillhärde vårat följe kom fram ungefär samtidigt så vi kunde skynde oss in i flygplatsen. Och till och med där inne var det folk som stannade och kolla på oss, eller Justin mest antagligen. Det va ett gäng tjejer som kom fram och frågade om de fick ta en bild med Justin, och eftersom han är den mest underbara killen i hela världen så stannade han och tog ett kort och pratade lite med dom, även fast han visste att han hade brottom. Vi skyndade igenom flyplatsen, när vi nästan var framme vid säkerthets kontrollen så tog han min hand och viskade i mitt öra:
- Det blir lugnare efter säkerhetskontrollen :)
Vi gick igenom säkerthetskontrollen och kunde gå raka vägen till en privatjet som stod och väntade utanför på oss. Men vi skulle inte få lyfta på en timme, men jag väntade hellre där inne än på flygplatsen bland allt folk.
Vi gick in och satte oss och jag plockade upp mobilen och kollade runt lite på olika hemsidor, och av en slump så hamnade jag på en gossip-sida om Justin och såg att det senaste inlägget var var 4 minuter sedan. 
Svar på Kommentar:
Svar:
Hej Tove :) jag kan föröska fixa fram dom åt dig, absolut :) Du får gärna mejla mig på [email protected] så fixar jag det åt dig! Kram :)
Del 56
Förra delen:
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
________________________________________________________________________________________________
När jag öppnade dörren igen så hade Ryan tydligen kravlat sig ur sängen och ställt sig upp brevid, han tittade på mig och en leende började leta sig fram och ryckte i hans mungipor. Han sträckte ut handen och tog några steg mot mig. Jag öppnade dörren ännu mer och tog några steg emot Ryan innan han kom fram och mötte mig. Han tog min hand och höll kvar den i sin. Han kollade ner på våra händer och log:
- Jag var så rädd...
- Ryan, vad håller du på med?
- Jag var så rädd att du skulle dö...
Jag kollade frågande på honom, men lät honom hålla kvar min hand. Han sa inget mer men kollade upp och kollade rakt in i mina ögon, och nu kunde jag se hur innerligt glad han var. Och en liten del av mig smälte nog lite när jag såg hur glad han var, inte på något romantiskt sätt utan bara att jag kunde se hur äkta hans ord var.
- Ryan, jag går ingenstans!
Han log ännu bredare och klmde hårdare om min hand, och sen drog han mig intill sig och la sina armar om honom. Han var jättevarm, och det var jätteskönt att känna den värmen när jag fortfarande var ganska kall. Jag la mina armar om hans bara överkropp och kramade honom tillbaka, han var verkligen en underbar vän och jag var glad att jag hade honom som stöd.
Jag släppte taget innan Ryan men eftersom jag släppte så släppte han med, vi log mot varandra, och jag tog ett steg bakåt. Han log med och släppte min hand innan jag backade ur rummet och stängde dörren bakom mig, jag gick ut mot köket igen och kollade vad det fanns i kylskåpet. Inte mycket så jag fick improvisera lite. Jag tog ut lite ägg och bacon ur kylen och la det på bänken brevid spisen.
Nu började ljusna allt mer ute och jag gick bort till telefonen som låg vid sofforna för att ringa roomservice för att beställa upp lite mer mat, skulle inte Justin gilla att jag beställde upp mat på hans namn så fick väl jag betala det senare, men nu ville jag gottgöra dom för att de räddade mig igår.
Efter att jag ringt ner, gick jag tillbaka till spisen och drog igång en platta och stekte baconen. Det tog inte lång tid innan dörren till deras sovrum öppnades och Pattie kom ut.
- Men oj, God Morgon Johanna! Jag tyckte väl attd et lukta mat, men inte ska du stå här, gå in och lägg dig igen så löser jag resten här.
- Nej, jag mår mycket bättre nu, och jag ville göra nått för er så sätt och kolla på tv eller nått, jag klarar dt här!
Pattie log lite motvilligt men gick bort till sofforna och satte på tv:n. Jag stekte klar baconen och la upp dom på papper så att fettet skulle få rinna av, under tiden gick jag och dukade till 4 personer på balkongen. Nu avr det nästan helt ljust ute och jag skyndade mig tillbaka till spisen för att steka äggen innan grabbarna vaknade.
Och jag hann precis steka klart det sista ägget och lägga upp det på ett fat när det ringde på dörren och roomservice kom med det jag hade beställt upp, det va allt från pannkakor, till juice, till kakor och frukt. Jag snabbade mig på att placera ut det på det enorma bordet på balkongen och hann lagom in igen precis som dörren till deras sovrummet öppnades.
Ryan och Chaz log när de såg mig och jag log tillbaka.
- Shit vad det luktar gott! utbrast Chaz och kollad på Pattie som nu hade stängt av tv:n och kommit bort till oss.
- Nä, kolla inte på mig, idag är det Johanna som har fixat frukost. sa hon och la sin hand på min axel, jag v'nde huvudet och log mot henne innan jag höll upp mian händer för att visa alla ut till balkongen.
- Var så goda mitt herrskap! sa jag och bugade.
Alla skyndade sig mot bordet och innan jag hunnit ut genom glasdörrarna la Justin sin hand på mitt huvud och pussade mig snabbt på pannan:
- Glad du mår bättre, sa han känslokallt utan att titta på mig och sen trängde han sig före mig ut genom dörren och gick och satte sig. Vad var dt med honom nu då? Varför var han så tjurig? Men jag lotsades inte om det och gick och satte mig på den stolen som va kvar, brevid Patte och mitt emot Ryan.
Vi satte oss och åt och började prata och skratta om allt, alla utom Justin, som satt tyst i sitt hörn och tuggade på sina bacon. Han kanske bara hade vaknat på fel sida helt enkelt? Så det kankse var bäst att låta honom va.
- Vem har betalat allt det här då? frågade han och kollade allvarligt på mig
- Jag satte upp det på ditt namn, sa jag lite skamset och slet min blick från hans.
- Jaha ja... svara han arrogant
- Men jag kan betala allt senare... fortsatte jag men blev avbruten av Pattie
- Nej då Johanna, det är lugnt, det fixar vi, sa hon och slängde ett lite strängt öga på Justin
Alla blev tysta men i nästa sekund så berättade Chaz något sjukt roligt barndomsminne som killarna hade, och alla brast ut i asgrav. Och nu drog även Justin lite i ena mungipan. Men blev snart allvarlig igen.
Jag lyfte blicken lite från min tallrik och mötte Ryans blick som gjorde likadant. Jag log när våra blickar möttes, precis som Ran gjorde, men vi blev snart avbrutna när Justin så aggresivt ställde sig upp att stolen flög bak och slog i backen, han spännde ögonen i mig och sa nästan argt:
- Ja, tack för maten då Johanna!
Och snart gick han med raska och bestämmda steg in igen och smällde igen dörren till det sovrummet jag sovit i med en hård smäll.
Vi kollade frågande på varandra, men Pattie ursäktade sig och lämnade bordet för att kolla vad det var för fel på hennes son.
Nu var det bara Chaz, Ryan och jag kvar, och det kändes inte direkt som om vi hade något att prata om vi satt tysta till Pattie kom tillbaka och kollade ganska allvarligt¨på mig:
- Du, jag tror han vill prata lite med dig...
Jag kollade frågande på henne, men hon nickade bara in mot rummet där Justin va, så jag la ifrån mig gaffeln jag höll i och reste mig och gick in i sovrummet. Jag stängde dörren bakom mig och såg att Justin satt på en stol framåtlutad med ryggen mot mig, och precis som jag skulle öppna munnen och fråga vad som försig gick utbrast han:
- Ha, Johanna, hur dum tror du jag är?
Vad menade han?
- vad snackar du om Justin?
- Ja, ni är inte så diskreta om man säger så....
Jag hörde att han röst darrade lite och när jag vände mig om såg jag att han var svullen runt ögonen, hade han gråtit?
- Jutsin, vad pratar du om, hur är det?
Jag sprang fram och la min hand på hans axel, men han drog undan den och gjorde klart för mig att han inte ville att jag skulle röra honom.
- Jag va ju förihelevte i samma rum!
Jag blev lite ställd över att han svor, Justin brukar aldrig, ALDRIG svära. Men jag var bara tyst, jag fortstod fortfarande inte vad han pratade om.
- Ni kankse trodde jag sov, men jag hade inte kunnat sova en blund inatt, jag va så orolig över dig, men tydligen fanns det nån mer som kände precis likadant.
- Och nu vid bordet.... kunde ni inte dölja er små leenden lite bättre?
Han vände sig om igen och jag såg hur han blev arg på sig själv för att han hade tårarna börjat rinna igen, och nu förstod jag vad han pratade om.
Ryan och mig!
Fortsättning kmr...
________________________________________________________________________________________________
Fortsätt kommentera och ge feedback, ni är bäst!
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
________________________________________________________________________________________________
När jag öppnade dörren igen så hade Ryan tydligen kravlat sig ur sängen och ställt sig upp brevid, han tittade på mig och en leende började leta sig fram och ryckte i hans mungipor. Han sträckte ut handen och tog några steg mot mig. Jag öppnade dörren ännu mer och tog några steg emot Ryan innan han kom fram och mötte mig. Han tog min hand och höll kvar den i sin. Han kollade ner på våra händer och log:
- Jag var så rädd...
- Ryan, vad håller du på med?
- Jag var så rädd att du skulle dö...
Jag kollade frågande på honom, men lät honom hålla kvar min hand. Han sa inget mer men kollade upp och kollade rakt in i mina ögon, och nu kunde jag se hur innerligt glad han var. Och en liten del av mig smälte nog lite när jag såg hur glad han var, inte på något romantiskt sätt utan bara att jag kunde se hur äkta hans ord var.
- Ryan, jag går ingenstans!
Han log ännu bredare och klmde hårdare om min hand, och sen drog han mig intill sig och la sina armar om honom. Han var jättevarm, och det var jätteskönt att känna den värmen när jag fortfarande var ganska kall. Jag la mina armar om hans bara överkropp och kramade honom tillbaka, han var verkligen en underbar vän och jag var glad att jag hade honom som stöd.
Jag släppte taget innan Ryan men eftersom jag släppte så släppte han med, vi log mot varandra, och jag tog ett steg bakåt. Han log med och släppte min hand innan jag backade ur rummet och stängde dörren bakom mig, jag gick ut mot köket igen och kollade vad det fanns i kylskåpet. Inte mycket så jag fick improvisera lite. Jag tog ut lite ägg och bacon ur kylen och la det på bänken brevid spisen.
Nu började ljusna allt mer ute och jag gick bort till telefonen som låg vid sofforna för att ringa roomservice för att beställa upp lite mer mat, skulle inte Justin gilla att jag beställde upp mat på hans namn så fick väl jag betala det senare, men nu ville jag gottgöra dom för att de räddade mig igår.
Efter att jag ringt ner, gick jag tillbaka till spisen och drog igång en platta och stekte baconen. Det tog inte lång tid innan dörren till deras sovrum öppnades och Pattie kom ut.
- Men oj, God Morgon Johanna! Jag tyckte väl attd et lukta mat, men inte ska du stå här, gå in och lägg dig igen så löser jag resten här.
- Nej, jag mår mycket bättre nu, och jag ville göra nått för er så sätt och kolla på tv eller nått, jag klarar dt här!
Pattie log lite motvilligt men gick bort till sofforna och satte på tv:n. Jag stekte klar baconen och la upp dom på papper så att fettet skulle få rinna av, under tiden gick jag och dukade till 4 personer på balkongen. Nu avr det nästan helt ljust ute och jag skyndade mig tillbaka till spisen för att steka äggen innan grabbarna vaknade.
Och jag hann precis steka klart det sista ägget och lägga upp det på ett fat när det ringde på dörren och roomservice kom med det jag hade beställt upp, det va allt från pannkakor, till juice, till kakor och frukt. Jag snabbade mig på att placera ut det på det enorma bordet på balkongen och hann lagom in igen precis som dörren till deras sovrummet öppnades.
Ryan och Chaz log när de såg mig och jag log tillbaka.
- Shit vad det luktar gott! utbrast Chaz och kollad på Pattie som nu hade stängt av tv:n och kommit bort till oss.
- Nä, kolla inte på mig, idag är det Johanna som har fixat frukost. sa hon och la sin hand på min axel, jag v'nde huvudet och log mot henne innan jag höll upp mian händer för att visa alla ut till balkongen.
- Var så goda mitt herrskap! sa jag och bugade.
Alla skyndade sig mot bordet och innan jag hunnit ut genom glasdörrarna la Justin sin hand på mitt huvud och pussade mig snabbt på pannan:
- Glad du mår bättre, sa han känslokallt utan att titta på mig och sen trängde han sig före mig ut genom dörren och gick och satte sig. Vad var dt med honom nu då? Varför var han så tjurig? Men jag lotsades inte om det och gick och satte mig på den stolen som va kvar, brevid Patte och mitt emot Ryan.
Vi satte oss och åt och började prata och skratta om allt, alla utom Justin, som satt tyst i sitt hörn och tuggade på sina bacon. Han kanske bara hade vaknat på fel sida helt enkelt? Så det kankse var bäst att låta honom va.
- Vem har betalat allt det här då? frågade han och kollade allvarligt på mig
- Jag satte upp det på ditt namn, sa jag lite skamset och slet min blick från hans.
- Jaha ja... svara han arrogant
- Men jag kan betala allt senare... fortsatte jag men blev avbruten av Pattie
- Nej då Johanna, det är lugnt, det fixar vi, sa hon och slängde ett lite strängt öga på Justin
Alla blev tysta men i nästa sekund så berättade Chaz något sjukt roligt barndomsminne som killarna hade, och alla brast ut i asgrav. Och nu drog även Justin lite i ena mungipan. Men blev snart allvarlig igen.
Jag lyfte blicken lite från min tallrik och mötte Ryans blick som gjorde likadant. Jag log när våra blickar möttes, precis som Ran gjorde, men vi blev snart avbrutna när Justin så aggresivt ställde sig upp att stolen flög bak och slog i backen, han spännde ögonen i mig och sa nästan argt:
- Ja, tack för maten då Johanna!
Och snart gick han med raska och bestämmda steg in igen och smällde igen dörren till det sovrummet jag sovit i med en hård smäll.
Vi kollade frågande på varandra, men Pattie ursäktade sig och lämnade bordet för att kolla vad det var för fel på hennes son.
Nu var det bara Chaz, Ryan och jag kvar, och det kändes inte direkt som om vi hade något att prata om vi satt tysta till Pattie kom tillbaka och kollade ganska allvarligt¨på mig:
- Du, jag tror han vill prata lite med dig...
Jag kollade frågande på henne, men hon nickade bara in mot rummet där Justin va, så jag la ifrån mig gaffeln jag höll i och reste mig och gick in i sovrummet. Jag stängde dörren bakom mig och såg att Justin satt på en stol framåtlutad med ryggen mot mig, och precis som jag skulle öppna munnen och fråga vad som försig gick utbrast han:
- Ha, Johanna, hur dum tror du jag är?
Vad menade han?
- vad snackar du om Justin?
- Ja, ni är inte så diskreta om man säger så....
Jag hörde att han röst darrade lite och när jag vände mig om såg jag att han var svullen runt ögonen, hade han gråtit?
- Jutsin, vad pratar du om, hur är det?
Jag sprang fram och la min hand på hans axel, men han drog undan den och gjorde klart för mig att han inte ville att jag skulle röra honom.
- Jag va ju förihelevte i samma rum!
Jag blev lite ställd över att han svor, Justin brukar aldrig, ALDRIG svära. Men jag var bara tyst, jag fortstod fortfarande inte vad han pratade om.
- Ni kankse trodde jag sov, men jag hade inte kunnat sova en blund inatt, jag va så orolig över dig, men tydligen fanns det nån mer som kände precis likadant.
- Och nu vid bordet.... kunde ni inte dölja er små leenden lite bättre?
Han vände sig om igen och jag såg hur han blev arg på sig själv för att han hade tårarna börjat rinna igen, och nu förstod jag vad han pratade om.
Ryan och mig!
Fortsättning kmr...
________________________________________________________________________________________________
Fortsätt kommentera och ge feedback, ni är bäst!
Del 55
Förra delen:
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
________________________________________________________________________________________________
Jag kände regnet slå mot min kropp och smeka min hud när den rann ner för att möta den blöta marken, mina ögon stirrade rakt fram och jag kände ingenting, ingen sorg, ingen ilksa, absolut ingen glädje och ingen kärlek längre. Nu började det blåsa med och jag rös i hela kroppen, men hade ingen ork att ställa mig upp eller på något sätt hitta ett sätt att skydda mig från kylan, jag låg bara där på trappen och lät min kroppstemperatur sjunka mer och mer. Jag vet inte hur länge jag låg där, hur snabbt minuterna gick, men precis som jag skulle sluta mina ögonlock såg jag två starka ljus svänga förbi trappen och stanna precis nedanför. Jag rokade inte bry mig om vad det var, men jag kunde höra bildörrar smälla igen och raska steg uppför trappen, och när stegen blev allt tydligare kunde jag höra en välbekant röst ropa:
- DET ÄR HON! NI MÅSTE KOMMA OCH HJÄLPA MIG!
Precis som jag såg Justin falla ner på knä brevid mig och lägga sina armar om mig slöt jag mina ögonlock, men långt bort kunde jag fortfarande höra hans röst:
- Så ja Johanna, jag är här nu, allt blir bra! O herregud du är ju iskall.
Justin pussade mig på kinden och sen svimmade jag.
(Detta är vad som händer efter att Johanna hade svimmat:)
Justin slet av sig sin tjocktröja och lyfte upp Johannas överkropp för att kunna linda in hennes kalla blöta kropp i något för att kunna höja hennes kroppstemperatur igen. Ryan kom springande upp för trapporna och blev förskräckt över synen, han skakade bort tankarna om att det värsta kan ha insträffat, han började samla inhop alla dyblöta kläder som låg utspridda runt Johanna och Justin. Med jämna mellanrum sneglade han mot Johanna för att se om det fanns nått tecken på att fortfarande var med dom. Men hon rörde sig inte och Ryan tvingade tillbaka tårarna.
Justin kände hur pulsen ökade för varje selund som gick, han var så rädd, och han kunde inte hjälpa att några tårar tvingade sig fram, men han lät dom smälta in med regnet som rann ner för hans kinder. Han sneglade mot Ryan men sa inget, skulle de inte få Johanna härifrån snabbt skulle hon dö.
Justin ställde sig upp lite bättre och lyfte upp Johanna upp i sina armar samtidigt som Ryan stängde igen väskan och börja dra den ner för trappen. De gick tysta ner mot bilen igen, och vid de här laget var de lika blöta som Johanna.
De kom fram till bilen och Kenny öppnade dörren till baksätet.
- Sitt här bak med henne Justin, Ryan och jag sitter här fram, sa han och hjälpte Justin med att få in Johanna in i bilen.
När det va klart, skyndade de sig med att få in väskan i bagaget och hoppa in i bilen och komma iväg.
Justin kollade ner på Johannas bleka kalla ansikte, han smekte hennes lena hud med sin tumme. Hon såg bara för perfekt ut. Men hon rörde fortfarande inte på sig.
- Kenny, vi tar med henne till hotellet, sa Justin och skakade på rösten.
- Nej Justin det är bättre om vi kör henne till ett sjukhus!
- KENNY, vi tar med henne till hotellet, kör ni henne till ett sjukhus kommer ni tvinga mig att åka imorn bitti utan att veta hur hon mår, hon följer med oss! nu var Justin nära tårar och både Ryan och Kenny kunde höra hur upprörd han var. Så de sa inte emot.
Resten av färden satt de tysta och de svängde in bakom hotellet för att slippa fansen som stod utanför entrén till hotellet. Men de var ändå tvugna att skynda sig innan nån upptäckte dom här. Justin hoppade ur bilen och Kenny hjälpte honom att få ur Johanna ur bilen innan han skyndade sig mot hissen för att åka upp till översta våningen på hotellet där Justin bodde med Pattie, Ryan och Chaz.
Och så fort man klev ur hissen och kom in möttes han av en orolig Pattie och en upprörd Chaz som inte hade hunnit få veta mycket innan Ryan och Justin åkte iväg.
De hjälpte honom in med Johanna i det rummet Justin sov i och la henne på sängen.
(Tillbaka till Johanna:)
När jag vaknade till igen låg jag i en stor varm säng i ett enormt rum, jag kisade och rynkade pannan för ljuset från lampan som stod brevid sängen, jag kollade mig lite runt och insåg att jag låg inlindad i en stor vit badrock, och jag blev först lite förskräckt över vart jag var nånstans, jag började skaka men kände snart en varm hand på min. Jag slängde snabbt huvudet åt höger och såg det vackraste ansiktet i världen le mot mig.
Justin hoppade över från sin stol som han antagaligen ahde suttit på, till min säng och ha sin hand på min panna.
- Vad tänkte du med egentligen? frågade han dystert
Jag försökte komma ihåg vad det var som hade hänt, men jag mindes ingenting. Jag började frysa igen och jag kände att jag hade frossa.
Justin la sig brevid mig på kudden och la sin arm runt mig, och då mindes jag.
- Hon sa saker om oss, jag kunde inte stanna där!
Justin svarade inte, utan låg tyst brevid mig och jag kunde känna hans andetag mot mina.
- Huvudsaken är att du är här, och att du lever!
Vi låg tysta en stund till, men jag kände att feber blev allt högre och mitt huvud började snurra. Justin satte sig upp och tog min hand.
- Det blir bra snart Johanna, jag lovar!
Jag kunde höra steg i andra hörnet av rummet och in genom dörren kom Pattie, i handen höll hon ett glas vatten och en tablett. Hon satte ner vattnet på nattusbordet brevid min säng och la tablettet brevid.
- Det skulle va jättebra om du tog det här Johanna! Det får febern att gå ner och du känner dig lite piggare!
Hon log mot mig och, jag gjorde ett ganska kasst försök att le tillbaka, men hon såg att jag fösökte och nickade, hon log mot Justin med och klappade honom på kinden. Hennes son var verkligen en underbar människa och jag kunde se i hennes blick hur stolt hon var över honom.
Hon reste sig igen och lämnade rummet. Justin såg på mig och satte sin hand bakom mitt huvud för att hjälpa mig upp så jag kunde ta tabletten. Han hjälpte mig att balansera samtidigt som han sträckte sig efter vattenglaset och tabletten.
Jag svalde allt snabbt och la mig ner igen och somnade.
När jag vaknade igen, hade det börja ljusnat ute och jag var nu ensam i rummet. Och det där pillret måste ha varit en underpiller för nu kände jag mig nästan inte alls febrig och jag hade inte alls ont i huvudet. Jag satte mig upp i sängen och drog fingrarna genom håret, det var fortfarande lite fuktigt från natten. Jag reste mig från sängen och gick ur rummet, det var fortfrande ingen där, jag gick runt lite i våningen och kollade på det och det var hur stort och lyxigt som helst.
Men jag kunde fortfarande inte hitta Justin och Pattie, inte hade de redan åkt, och lämnat mig? Jag blev allt mer desperat att hitta dom och jag började småspringa runt i våningen och jag slet i dörrar och sprang upp och ner för små trappor, men jag kunde inte hitta dom nånstans. Jag började andas häftigare och jag sprang in i rummet dör jag hade sovit och plockade upp mobilen och tryckte på Justin konstakt, jag sprang ut i våningen igen och kunde höra att det ringde nånstans, det betydde att de inte hade åkt än, bra! Men vart va dom? Jag följde ljudet och hörde att det ringde bakom en dörr som jag hade missat. Jag tryckte bort samtalet och öppnade sakta dörren, och det jag fick se var något av det gulligaste någonsin.
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
Fortsättning kmr...
___________________________________________________________________________________
Förlåt att det har varit så dålig uppdetaring på sistone, som sagt jag hade ganska mycket i skolan o.s.v så det blir att man lägger ner mer tid på det, men här har ni iallafall Del 55, kommentera och ge feed back!
För ju mer kommentarer vi får ju roligare blir det att skriva och ju mer tid känner man att man vill lägga ner på bloggen ;)
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
________________________________________________________________________________________________
Jag kände regnet slå mot min kropp och smeka min hud när den rann ner för att möta den blöta marken, mina ögon stirrade rakt fram och jag kände ingenting, ingen sorg, ingen ilksa, absolut ingen glädje och ingen kärlek längre. Nu började det blåsa med och jag rös i hela kroppen, men hade ingen ork att ställa mig upp eller på något sätt hitta ett sätt att skydda mig från kylan, jag låg bara där på trappen och lät min kroppstemperatur sjunka mer och mer. Jag vet inte hur länge jag låg där, hur snabbt minuterna gick, men precis som jag skulle sluta mina ögonlock såg jag två starka ljus svänga förbi trappen och stanna precis nedanför. Jag rokade inte bry mig om vad det var, men jag kunde höra bildörrar smälla igen och raska steg uppför trappen, och när stegen blev allt tydligare kunde jag höra en välbekant röst ropa:
- DET ÄR HON! NI MÅSTE KOMMA OCH HJÄLPA MIG!
Precis som jag såg Justin falla ner på knä brevid mig och lägga sina armar om mig slöt jag mina ögonlock, men långt bort kunde jag fortfarande höra hans röst:
- Så ja Johanna, jag är här nu, allt blir bra! O herregud du är ju iskall.
Justin pussade mig på kinden och sen svimmade jag.
(Detta är vad som händer efter att Johanna hade svimmat:)
Justin slet av sig sin tjocktröja och lyfte upp Johannas överkropp för att kunna linda in hennes kalla blöta kropp i något för att kunna höja hennes kroppstemperatur igen. Ryan kom springande upp för trapporna och blev förskräckt över synen, han skakade bort tankarna om att det värsta kan ha insträffat, han började samla inhop alla dyblöta kläder som låg utspridda runt Johanna och Justin. Med jämna mellanrum sneglade han mot Johanna för att se om det fanns nått tecken på att fortfarande var med dom. Men hon rörde sig inte och Ryan tvingade tillbaka tårarna.
Justin kände hur pulsen ökade för varje selund som gick, han var så rädd, och han kunde inte hjälpa att några tårar tvingade sig fram, men han lät dom smälta in med regnet som rann ner för hans kinder. Han sneglade mot Ryan men sa inget, skulle de inte få Johanna härifrån snabbt skulle hon dö.
Justin ställde sig upp lite bättre och lyfte upp Johanna upp i sina armar samtidigt som Ryan stängde igen väskan och börja dra den ner för trappen. De gick tysta ner mot bilen igen, och vid de här laget var de lika blöta som Johanna.
De kom fram till bilen och Kenny öppnade dörren till baksätet.
- Sitt här bak med henne Justin, Ryan och jag sitter här fram, sa han och hjälpte Justin med att få in Johanna in i bilen.
När det va klart, skyndade de sig med att få in väskan i bagaget och hoppa in i bilen och komma iväg.
Justin kollade ner på Johannas bleka kalla ansikte, han smekte hennes lena hud med sin tumme. Hon såg bara för perfekt ut. Men hon rörde fortfarande inte på sig.
- Kenny, vi tar med henne till hotellet, sa Justin och skakade på rösten.
- Nej Justin det är bättre om vi kör henne till ett sjukhus!
- KENNY, vi tar med henne till hotellet, kör ni henne till ett sjukhus kommer ni tvinga mig att åka imorn bitti utan att veta hur hon mår, hon följer med oss! nu var Justin nära tårar och både Ryan och Kenny kunde höra hur upprörd han var. Så de sa inte emot.
Resten av färden satt de tysta och de svängde in bakom hotellet för att slippa fansen som stod utanför entrén till hotellet. Men de var ändå tvugna att skynda sig innan nån upptäckte dom här. Justin hoppade ur bilen och Kenny hjälpte honom att få ur Johanna ur bilen innan han skyndade sig mot hissen för att åka upp till översta våningen på hotellet där Justin bodde med Pattie, Ryan och Chaz.
Och så fort man klev ur hissen och kom in möttes han av en orolig Pattie och en upprörd Chaz som inte hade hunnit få veta mycket innan Ryan och Justin åkte iväg.
De hjälpte honom in med Johanna i det rummet Justin sov i och la henne på sängen.
(Tillbaka till Johanna:)
När jag vaknade till igen låg jag i en stor varm säng i ett enormt rum, jag kisade och rynkade pannan för ljuset från lampan som stod brevid sängen, jag kollade mig lite runt och insåg att jag låg inlindad i en stor vit badrock, och jag blev först lite förskräckt över vart jag var nånstans, jag började skaka men kände snart en varm hand på min. Jag slängde snabbt huvudet åt höger och såg det vackraste ansiktet i världen le mot mig.
Justin hoppade över från sin stol som han antagaligen ahde suttit på, till min säng och ha sin hand på min panna.
- Vad tänkte du med egentligen? frågade han dystert
Jag försökte komma ihåg vad det var som hade hänt, men jag mindes ingenting. Jag började frysa igen och jag kände att jag hade frossa.
Justin la sig brevid mig på kudden och la sin arm runt mig, och då mindes jag.
- Hon sa saker om oss, jag kunde inte stanna där!
Justin svarade inte, utan låg tyst brevid mig och jag kunde känna hans andetag mot mina.
- Huvudsaken är att du är här, och att du lever!
Vi låg tysta en stund till, men jag kände att feber blev allt högre och mitt huvud började snurra. Justin satte sig upp och tog min hand.
- Det blir bra snart Johanna, jag lovar!
Jag kunde höra steg i andra hörnet av rummet och in genom dörren kom Pattie, i handen höll hon ett glas vatten och en tablett. Hon satte ner vattnet på nattusbordet brevid min säng och la tablettet brevid.
- Det skulle va jättebra om du tog det här Johanna! Det får febern att gå ner och du känner dig lite piggare!
Hon log mot mig och, jag gjorde ett ganska kasst försök att le tillbaka, men hon såg att jag fösökte och nickade, hon log mot Justin med och klappade honom på kinden. Hennes son var verkligen en underbar människa och jag kunde se i hennes blick hur stolt hon var över honom.
Hon reste sig igen och lämnade rummet. Justin såg på mig och satte sin hand bakom mitt huvud för att hjälpa mig upp så jag kunde ta tabletten. Han hjälpte mig att balansera samtidigt som han sträckte sig efter vattenglaset och tabletten.
Jag svalde allt snabbt och la mig ner igen och somnade.
När jag vaknade igen, hade det börja ljusnat ute och jag var nu ensam i rummet. Och det där pillret måste ha varit en underpiller för nu kände jag mig nästan inte alls febrig och jag hade inte alls ont i huvudet. Jag satte mig upp i sängen och drog fingrarna genom håret, det var fortfarande lite fuktigt från natten. Jag reste mig från sängen och gick ur rummet, det var fortfrande ingen där, jag gick runt lite i våningen och kollade på det och det var hur stort och lyxigt som helst.
Men jag kunde fortfarande inte hitta Justin och Pattie, inte hade de redan åkt, och lämnat mig? Jag blev allt mer desperat att hitta dom och jag började småspringa runt i våningen och jag slet i dörrar och sprang upp och ner för små trappor, men jag kunde inte hitta dom nånstans. Jag började andas häftigare och jag sprang in i rummet dör jag hade sovit och plockade upp mobilen och tryckte på Justin konstakt, jag sprang ut i våningen igen och kunde höra att det ringde nånstans, det betydde att de inte hade åkt än, bra! Men vart va dom? Jag följde ljudet och hörde att det ringde bakom en dörr som jag hade missat. Jag tryckte bort samtalet och öppnade sakta dörren, och det jag fick se var något av det gulligaste någonsin.
Justin, Ryan och Chaz hade klämt ihop sig i en säng och Pattie Sov på soffan i andra änden av rummet. Killarna var så söta så jag trodde jag skulle smälla av, jag log åt dom och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag mitt namn:
- Johanna? var det någon som viskade.
Jag öppnade dörren igen och blev lite chockad över vad jag såg.
Fortsättning kmr...
___________________________________________________________________________________
Förlåt att det har varit så dålig uppdetaring på sistone, som sagt jag hade ganska mycket i skolan o.s.v så det blir att man lägger ner mer tid på det, men här har ni iallafall Del 55, kommentera och ge feed back!
För ju mer kommentarer vi får ju roligare blir det att skriva och ju mer tid känner man att man vill lägga ner på bloggen ;)
Del 54
Förra delen:
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
________________________________________________________________________________________________
- Johanna.... viskade hon och la sin hand på mitt huvud och drog mig intill sig
- Jag vet hur det är att vara kär i tonåren, det är det mest underbara, vackraste och mest perfekta som finns, men också det jobbigaste och mest hjärtekrossande som finns. Jag vet för jag har med varit där, och jag förstår dig mer än vad du förstår. Du ser det att när jag va sjutton dejtade jag Donnie Whalberg, som under den tiden va frontman i New Kids on the Block. De reste precis som Justin runt i världen och tunrérade och det va svårt att hålla våran reltaion intakt. Jag älskade honom vilkårslöst och varje gång han åkte kändes det som mitt liv slutade där, mitt hjärta drogs i tusen olika små bitar.
Skojjade hon med mig? Hade hon dejtat Donnie? Eller sa hon bara det för att trösta mig? Jag torkade bort tårarna som tyst fortsatte att rinna ner för kinderna och jag försökte dölja snyftningarna för att höra vad det var hon sa, och när Sarah märkte att jag lyssnade igen fortsatte hon.
- Men ju längre tiden gick när han var borta, ju mer läkte jag innombors och tillslut kunde jag återgå till mitt vanliga liv igen, och när han sedan kom tillbaka kände jag mig som världens lyckligaste och mest bäst skattade tjej på jorden, men när han sen åkte igen revs alla gamla sår upp igen. Så jag bestämde mig att det bästa för mig var att göra slut på mitt lidande. Jag älskade honom som sagt, men det livet jag levde då tärde allt för mycket på mig och jag kunde akdrig riktigt leva det liv som jag ville. Så när han kom tillbaka igen hade vi en sista underbar dag tillsammans innan jag beslutade mig för att sluta på topp. Det var det svåratse jag gjort i mitt liv, men också det bästa beslutet jag någonsin gjort.
Jag satte mig upp och blängde på henne när jag förstod vad det var hon försöte säga, och nu började tårarna rinna allt mer våldsamt igen.
Sarah tittade på mig och torkade bort tårarna med tummen lutade på huvudet och log:
- Det kommer kännas kämpigt i början men du kommer inte ångra dig Johanna!
Jag kastade mig ur hennes grepp och kände mig äcklad vid den tanken. Hur vågade hon säga något sånt?
- DU SKA INTE TALA OM FÖR MIG VAD SOM ÄR FÖR MITT BÄSTA!!! JAG VET VAD SOM ÄR BÄST FÖR MIG OCH INGEN ANNAN! HUR VÅGAR DU ENS SÄGA SÅ TILL MIG?! JUSTIN ÄLSKAR MIG OCH JAG ÄLSKAR HONOM, JAG KLARAR MIG FINT! HAN FÖRSTÖR INTE ALLS MITT LIV! VI KLARAR OSS FINT SOM DET ÄR!
jag hade nog aldrig skrikit och gråtit så mycket på samma gång förut, jag var så upprörd över vad hon hade sagt att jag skakade. Jag klarade inte att vara kvar här längre, jag var tvungen att komma härifrån. Men i samma sekund som jag skulle rusa in i huset och hämta mina saker öppnades dörren och där stod en förvånad och chockad Kirsten, hon måste ha undrat varför jag hade skrikit så mycket på hennes mamma på trappen i mörkret.
Men jag brydde mig inte om henne, jag bara rusade förbi henne och sprang in på rummet och började slänga i alla mina saker i resväskan, här skulle jag inte stanna längre. Jag sprang in på toaletten och plockade upp smink och liknande och kastade ner det i väskan, och öppnade gardebroben och rev ner alla kläder och slängde dom i väskan med. Jag såg knappt nånting eftersom jag hade ögonen fyllda med tårar, men jag sket i allt nu. Jag skulle bara komma därifrån.
Jag gick och gick och gick, jag vet inte hur länge jag gick, men det kvittade. Jag kände mig som ett spöke som bara gled runt. Hade ingenstans att ta vägen. Jag drog upp telefonen ur väskan och kollade på klockan
När jag fått ner allt i väskan stängde jag den och slet åt mig min handväska och rusade ur rummet, på vägen ut mötte jag Kirsten igen som försökte stoppa mig och prata med mig:
- Hörrö, Johanna vad var det som hände där ute!
- SOM OM DU INGET VISSTE! JAG VILL ALDRIG MER SE ER! skrek jag och slängde en blick mot Kirstens föräldrar.
Sen rusade jag ut ur huset, jag hade fortfarande shorts och bikini, det va kolsvart ute och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men jag gick rakt ut i gatan, smög förbi poliserna som stod uppradade vid garaget och pratade, och nu planerade jag att följa den vägen till jag hittade nånstans att ta vägen.
Jag bara fortsatte att gå och gå och gå, jag vet inte hur länge jag gick eller vart jag gick. Jag kände mig som ett spöke som bara gled fram och inte hade nånstans att ta vägen.
Jag halade upp telefonen ur väskan och kollade på klockan och det stod 23:15 på displayen. Det förvånade mig lite att Sarah och Robert eller poliserna inte hade åkt ut och letat efter mig, eller så hade de gjort det men åkte en annan väg en den jag gått. Jag hade ju ingen aning om vart jag var. Men jag ville heller inte att de skulle hitta mig.
Jag började tänka på Justin igen och tårarna började rinna igen och jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå till hans hotell men jag visste ju inte vart det låg heller. Jag kom fram till en lång trappa samtidigt som jag försökte leta fram mobilen igen för att ringa till Justin. Men jag kunde inte hitta mobilen med ena handen, och med den andra handen försökte jag dra upp mig tunga väska för trappen. Men i samma sekund som jag fick upp mobilen och tryckte på Justins kontakt för att ringa honom tappade jag greppen om väskan och den vippade och gick upp så alla kläder och alla smycken och allt hamnade på marken. Jag släppte min lilla handväska och började gråta ännu mer, jag satte mig ner fortfarande med telefonen tryckt mot örat. Men när jag inte fick något mer än toner tjutande i örat la jag ner handen med mobilen i på stentrappan och lutade mig över mina utspridda kläder och skrek av förtvivlan, jag skrek och skrek och grät och grät. Så högt att jag inte hörde när Justin svarade på andra sidan luren.
Och precis som i film kunde jag känna att det började blåsa och kort efter kunde jag känna kalla vattendroppar nudda min nakna hud. Jag hade fortfarande inte lagt märke till telefonen, där Justin förgäves försökte få min kontakt genom att ropa mitt namn och skrika olika saker.
Mycket snart kunde man höra ett högt dunder från åskan, och sekunden efter öppnades sig himlen och regnet ösde ner. Alla mina kläder blev dyblöta och mitt hår slickades intill mitt huvud. Det var när jag lyfte på händerna för att få undan håret från ansiktet som jag upptävkte att jag fortfarande höll i telefonen. Jag såg att Justin hade svarat och jag tryckte telefonen mot örat igen.
- Justin....
viskade jag mellan tårarna.
- Johanna var är du?! ropade han i mitt öra!
- Jag vet inte..... jag vet inte.... fortsatte jag att viska och jag kunde känna att allting runt omkring mig började svartna
Justin märkte att jag höll på att svimma och han ropade till mig:
- Johanna det här är viktigt, kolla runt dig vad ser du?
- Jag sitter.... på en trappa..... skog....
jag reste mig sakta upp och stpplade fram till räcket av trappen och såg att det var ett stup rakt ner till havet.
- havet.... en fyr
Jag hade kollat upp mot änden av trappen och såg att det stod en stor fyr där. Jag satte nig ner igen och la huvudet mot en tunn tröja som nu var ännu tunnare tack vare regnet. Jag la ifrån mig telefonen låg var på marken och kände regnet slå mot min kropp. Var det nu jag skulle dö?
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
Fortsättning kmr...
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
________________________________________________________________________________________________
- Johanna.... viskade hon och la sin hand på mitt huvud och drog mig intill sig
- Jag vet hur det är att vara kär i tonåren, det är det mest underbara, vackraste och mest perfekta som finns, men också det jobbigaste och mest hjärtekrossande som finns. Jag vet för jag har med varit där, och jag förstår dig mer än vad du förstår. Du ser det att när jag va sjutton dejtade jag Donnie Whalberg, som under den tiden va frontman i New Kids on the Block. De reste precis som Justin runt i världen och tunrérade och det va svårt att hålla våran reltaion intakt. Jag älskade honom vilkårslöst och varje gång han åkte kändes det som mitt liv slutade där, mitt hjärta drogs i tusen olika små bitar.
Skojjade hon med mig? Hade hon dejtat Donnie? Eller sa hon bara det för att trösta mig? Jag torkade bort tårarna som tyst fortsatte att rinna ner för kinderna och jag försökte dölja snyftningarna för att höra vad det var hon sa, och när Sarah märkte att jag lyssnade igen fortsatte hon.
- Men ju längre tiden gick när han var borta, ju mer läkte jag innombors och tillslut kunde jag återgå till mitt vanliga liv igen, och när han sedan kom tillbaka kände jag mig som världens lyckligaste och mest bäst skattade tjej på jorden, men när han sen åkte igen revs alla gamla sår upp igen. Så jag bestämde mig att det bästa för mig var att göra slut på mitt lidande. Jag älskade honom som sagt, men det livet jag levde då tärde allt för mycket på mig och jag kunde akdrig riktigt leva det liv som jag ville. Så när han kom tillbaka igen hade vi en sista underbar dag tillsammans innan jag beslutade mig för att sluta på topp. Det var det svåratse jag gjort i mitt liv, men också det bästa beslutet jag någonsin gjort.
Jag satte mig upp och blängde på henne när jag förstod vad det var hon försöte säga, och nu började tårarna rinna allt mer våldsamt igen.
Sarah tittade på mig och torkade bort tårarna med tummen lutade på huvudet och log:
- Det kommer kännas kämpigt i början men du kommer inte ångra dig Johanna!
Jag kastade mig ur hennes grepp och kände mig äcklad vid den tanken. Hur vågade hon säga något sånt?
- DU SKA INTE TALA OM FÖR MIG VAD SOM ÄR FÖR MITT BÄSTA!!! JAG VET VAD SOM ÄR BÄST FÖR MIG OCH INGEN ANNAN! HUR VÅGAR DU ENS SÄGA SÅ TILL MIG?! JUSTIN ÄLSKAR MIG OCH JAG ÄLSKAR HONOM, JAG KLARAR MIG FINT! HAN FÖRSTÖR INTE ALLS MITT LIV! VI KLARAR OSS FINT SOM DET ÄR!
jag hade nog aldrig skrikit och gråtit så mycket på samma gång förut, jag var så upprörd över vad hon hade sagt att jag skakade. Jag klarade inte att vara kvar här längre, jag var tvungen att komma härifrån. Men i samma sekund som jag skulle rusa in i huset och hämta mina saker öppnades dörren och där stod en förvånad och chockad Kirsten, hon måste ha undrat varför jag hade skrikit så mycket på hennes mamma på trappen i mörkret.
Men jag brydde mig inte om henne, jag bara rusade förbi henne och sprang in på rummet och började slänga i alla mina saker i resväskan, här skulle jag inte stanna längre. Jag sprang in på toaletten och plockade upp smink och liknande och kastade ner det i väskan, och öppnade gardebroben och rev ner alla kläder och slängde dom i väskan med. Jag såg knappt nånting eftersom jag hade ögonen fyllda med tårar, men jag sket i allt nu. Jag skulle bara komma därifrån.
Jag gick och gick och gick, jag vet inte hur länge jag gick, men det kvittade. Jag kände mig som ett spöke som bara gled runt. Hade ingenstans att ta vägen. Jag drog upp telefonen ur väskan och kollade på klockan
När jag fått ner allt i väskan stängde jag den och slet åt mig min handväska och rusade ur rummet, på vägen ut mötte jag Kirsten igen som försökte stoppa mig och prata med mig:
- Hörrö, Johanna vad var det som hände där ute!
- SOM OM DU INGET VISSTE! JAG VILL ALDRIG MER SE ER! skrek jag och slängde en blick mot Kirstens föräldrar.
Sen rusade jag ut ur huset, jag hade fortfarande shorts och bikini, det va kolsvart ute och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Men jag gick rakt ut i gatan, smög förbi poliserna som stod uppradade vid garaget och pratade, och nu planerade jag att följa den vägen till jag hittade nånstans att ta vägen.
Jag bara fortsatte att gå och gå och gå, jag vet inte hur länge jag gick eller vart jag gick. Jag kände mig som ett spöke som bara gled fram och inte hade nånstans att ta vägen.
Jag halade upp telefonen ur väskan och kollade på klockan och det stod 23:15 på displayen. Det förvånade mig lite att Sarah och Robert eller poliserna inte hade åkt ut och letat efter mig, eller så hade de gjort det men åkte en annan väg en den jag gått. Jag hade ju ingen aning om vart jag var. Men jag ville heller inte att de skulle hitta mig.
Jag började tänka på Justin igen och tårarna började rinna igen och jag tänkte att jag kanske skulle kunna gå till hans hotell men jag visste ju inte vart det låg heller. Jag kom fram till en lång trappa samtidigt som jag försökte leta fram mobilen igen för att ringa till Justin. Men jag kunde inte hitta mobilen med ena handen, och med den andra handen försökte jag dra upp mig tunga väska för trappen. Men i samma sekund som jag fick upp mobilen och tryckte på Justins kontakt för att ringa honom tappade jag greppen om väskan och den vippade och gick upp så alla kläder och alla smycken och allt hamnade på marken. Jag släppte min lilla handväska och började gråta ännu mer, jag satte mig ner fortfarande med telefonen tryckt mot örat. Men när jag inte fick något mer än toner tjutande i örat la jag ner handen med mobilen i på stentrappan och lutade mig över mina utspridda kläder och skrek av förtvivlan, jag skrek och skrek och grät och grät. Så högt att jag inte hörde när Justin svarade på andra sidan luren.
Och precis som i film kunde jag känna att det började blåsa och kort efter kunde jag känna kalla vattendroppar nudda min nakna hud. Jag hade fortfarande inte lagt märke till telefonen, där Justin förgäves försökte få min kontakt genom att ropa mitt namn och skrika olika saker.
Mycket snart kunde man höra ett högt dunder från åskan, och sekunden efter öppnades sig himlen och regnet ösde ner. Alla mina kläder blev dyblöta och mitt hår slickades intill mitt huvud. Det var när jag lyfte på händerna för att få undan håret från ansiktet som jag upptävkte att jag fortfarande höll i telefonen. Jag såg att Justin hade svarat och jag tryckte telefonen mot örat igen.
- Justin....
viskade jag mellan tårarna.
- Johanna var är du?! ropade han i mitt öra!
- Jag vet inte..... jag vet inte.... fortsatte jag att viska och jag kunde känna att allting runt omkring mig började svartna
Justin märkte att jag höll på att svimma och han ropade till mig:
- Johanna det här är viktigt, kolla runt dig vad ser du?
- Jag sitter.... på en trappa..... skog....
jag reste mig sakta upp och stpplade fram till räcket av trappen och såg att det var ett stup rakt ner till havet.
- havet.... en fyr
Jag hade kollat upp mot änden av trappen och såg att det stod en stor fyr där. Jag satte nig ner igen och la huvudet mot en tunn tröja som nu var ännu tunnare tack vare regnet. Jag la ifrån mig telefonen låg var på marken och kände regnet slå mot min kropp. Var det nu jag skulle dö?
- Jag älskar dig Justin! sa jag till min telefon som jag lagt framför mig och som jag såg att Justin fortafarande var kavr i luren. Sen försvann alla krafter och jag orkade inte ens gråta längre.
Fortsättning kmr...
Del 53
Förra delen:
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
________________________________________________________________________________________________
Jag kollade på klocka igen och såg sekund visaren ticka för var sekund som gick. Jag lyfte handen men sänkte den igen, jag kunde ju inte smälla till honom för att få honom att vakna. Men när minutvisaren plötsligt hoppade ett snäpp närmare 10an lyfte jag handen och avfyrade ett slag mot Justins kind. Jag drog snabbt tillbaka handen och kollade på den som om den hade gjort något hemsk mot min vilja.
Men detta gjorde undervärk, Justin satte sig upp och lyfte på ögonbrynen.
- vad håller du på med? frågade han lite vilset.
- förlåt! men vi måste verkligen åka hem nu!
- va?! klockan är ju bara.....
han kollade bort mot klockan
- snart tio i 9?
- precis!
- Jaha, och?
- Jag måste va hemma vid 9!
- Okej visst! Justin svarade lite ledset och misstroget
- Justin polisen har koll på mig, jag måste va hemma vid rätt tid!
- Johanna?! Vad har hänt?
Jag ångrade i samma sekund att jag hade sagt det där, men nu hade jga inget annat val än att berätta allt för Justin. Men först var jag tvungen att veta att vi skulle komma hem i tid.
- Jag ska berätta, men jag måste komma hem i tid!
Justin tog tag i min arm och drog med mig mot kaptenen, han förklarade att vi var tvugna att komma hem snabbt och att han skulle köra till den bryggan som låg närmast. Genast drog han igång motorerna. Vi gick ut och samlade ihop våra saker. Justin satte sig på en av solmadrasserna och la mjuk sin hand på min arm och kollade på mig med en både vädjande och orolig blick.
Jag satte mig mitt emot honom och tog hans händer och berättade vad som hade hänt. Allt från mannen utanför fönstret till polisen som skulle bevaka huset i två dygn. Justins anisktsuttryck ändrades ju mer jag berättade. Ena sekunden såg han skit förbannad ut och andra sekunden såg han ledsen ut och i nästa uppgiven.
När jag hade berättat allt för honom blev jag tyst, och Justins satt tyst en stund han med. Han höll fortfarande kvar sina händer i mina men han tittade ner på sina fötter, men sen tittade han upp på mig igen.
- Johanna, du skulle inte ha gått ut alls idag. Du skulle ha stannat hemma där du är trygg!
- Men Justin, jag är trygg med dig!
- Du förstår vad jag menar, det här är allvarligt. Jag hade förstått!
- Men jag ville ju komma?
- Har du berättat för dina föräldrar eller nån annan kompis?
Jag blev tyst en stund, jag ville inte berätta att jag sa nått till Ryan först. Tänk om Justin hade märkt nått? eller om Ryan hade sagt nått? Och nu ville jag inte riskera nått när vi äntligen hade hittat tillbaka till varandra!
- Nej du är den ända som vet!
Justin tittade på min med orolig blick, dock med en glimt glädje över att jag litade på honom så att han var den "ända" jag berätta det för.
Precis i rätt timing stannade båten till och kaptenen ropade att vi kunde gå iland på den här bryggan. Jag kollade mot land och kunde lätt se vårat hus härifrån. Det var inte långt alls.
Vi reste oss och gick ner till bryggan och då trodde jag att vi skulle skiljas åt, men Jutsin verkade inte ha några planer i att stanna. Han höll min hand och fortsatte gå längst bryggan, vilket ajg såklart inte hade något emot. Vi gick tysta upp hela vägen upp till huset. När vi nådde stentrappan kollade jag på klockan. Den va fem över 9. Jag kollade lite förskräckt på Justin och vi joggade upp för trappen, men som tur va såg vi ingen polis på baksidan eller i "mitt" rum. Så vi stannade till på terassen utanför.
Justin vände sig om och ställde sig mitt emot mig och tryckte sig nära nära.
- Du är hemma nu iallafall!
Han blinkade med ena ögat och lutade sig närmare och för kankse tusende gången idag nunnade våra läppar varandra.
Jag vet inte hur länge vi stod där men till slut drog Justin tillbaka huvudet och lutade det lite åt sidan och lutade sig tillbaka igen, men den här gången för att ge mig en kram. Jag la mitt huvud på hans axel när hans kropp var precis intill min. Jag blundade och kände hans värme gå igenom hela min kropp och jag rös av lycka.
Då hörde jag ett knak från en av buskarna vid stentrappan och jag spärrade upp ögonen. Justin värkde inte höra det för att stod kvar lixom ingte hade hänt. Jag stod kvar med, men jag kände hur hjärtat började slå och mina andetag blev kortare och häftigare. Jag kunde höra att någon kom gående uppför trappen.
Justin märkte nog att det var något märkligt med mig för han drog sig tillbaka och tog tag i mina armar och kollade konstigt på mig. Men jag hade fortfarande ögonen klistrade på stentrappen. Justin skulle precis öppna munnen och säga något, men jag skakade häftigt på huvudet och mimade "shhhyy" med munnen.
Han vände sig sakta mot stentrappen samtidigt som personen i trappen kom upp, och i samma sekund som man såg huvudet på personen kände jag att jag fick en liten minihjärtattck. Personen gick med huvudet neråt, och eftersom det va ganska mörkt kunde jag bara se ett svart hår. Men när personen lutade upp huvudet kunde jag andas ut igen. Det var en av poliserna som hade suttit i våran soffa i går, honom kände jag igen.
Jag tog ett djupt andetag och blev så glad att jag kunde slappna av att jag la huvudet mot JUstins axel igen.
Polisen såg oss och log, började gå fram till oss, och nu blev jag orolig över om han skulle säga nått om att jag inte va hemma i tid istället. Men han bara fortsatte att le.
- Du va ju hemma vid nio, eller hur? sa han och blinkade med ena ögat.
- Helt ärligt sir...
- Eller hur?! sa han igen och nickade övertydligt med huvudet.
Och då fattade jag vad han menade.
- Jaa det har vi! jag flinade mot Justin som log tillbaka.
- Gå in nu med er! han log mot oss och fick nog lite deja vú av detta verkade det som.
Vi vände oss om och tog ett par steg mot dörren in när polisen ropade bakom oss igen.
- ... och johnna förresten! Vi har fångat honom, tidigare på dagen när du va ute med din.... "vän"!
Jag log med hela ansiktet, var det verkligen sant?
- Är det sant?!
- Japp, och han erkände allt!
- Men vad gör ni kvar här då?
- Vi stannar tills imorgon bitti för att försäkra oss om att han inte har planterat nått dumt eler liknande här, men du kan va säker nu!
Jag blev så glad att jag släppte Justins hand och sprang fram och gav polisen en kram.
- Tack! så jätte mycket!
Polisen log mot mig och nickade, sen sneglade han mot Justin och viskade.
- Du borde nog gå bort till din pojkvän igen ;)
Han nickade bort mot Justin som stod och kollade på oss, jag skrattade till och nickade. Jagtackade en gång till innan jag sprang tillbaka till Justin och kramade honom med.
- Jag sa ju att allt skulle bli bra igen!
- Hahah, nej det sa du inte JUstin!
- Nej, men jag tänkte det!
Vi skrattade till och jag erbjöd Justin att följa med in.
- Nej, jag blir snart upphämtad av Ryan och sen åker vi till hotellet och imorn åker vi vidare till Florida.
- Okej...
Han pussade mig på pannan och log mot mig.
- Men jag kommer höra av mig varje dag, och det är bäst att du svarar då ;)
- jag lovar!
Jag log lite tveksamt men gjorde mitt bästa för att verka glad för Justins skull. Han kramade om mig igen när Sarah kom gående innomhus.
- Oh där är du Johanna!
Jag vände mig om, log och nickade mot henne samtidigt som en bil tutade på framsidan.
- Det är Ryan, sa Justin
Han pussade mig på pannan och började backa trots att jga fortfarande höll kvar i hans hand. Jag ville inte släppa honom, inte nu, när vi äntligen hade hittat varandra igen. Han fortsatte backa och vårat grepp blev lösare och lösare ända tills bara våra fingertoppar nuddade varandra.
Och när vi inte nuddade varandra längre släppta Justin sin hand längst sidan och vände sig om och gick mot framsidan. Jag kunde se hans rygg bli mer och mer otydlig i mörkret och precis innan han gick runt hörnet vände han sig om. Rummet innanför tändes och tack vare ljuset kunde jag se att det glänste på hans kind.
Jag kände att det blev tjockt i halsen och när Justin försvann bakom hörnet visste jag att jag inte skulle få se honm igen på väldigt länge. Jag slängde mig in genom dörren och sprang förbi Sarah som fortfarande stod kvar och väntade på mig. Jag sprang till framsidan, öppnade dörren i ett ryck och kunde precis se bilen åka iväg med JUstin och Ryan i. Och då sprack det, jag satte mig på trappen och stortjöt. Jag hulkade och skrek av sorg, jag la ansiktet i händerna och chippade efter andan. Jag skulle aldrig ha låtit honom åka.
Sarah kom ut genom dörren och satte sig brevid mig, men ajg lotsades inte om henne, jag bara grät och grät och grät och grät. Hon la sin arm rutn mig och la sitt huvud mot min axel.
- Vet du vad Johanna? frågade hon tyst
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
Fortsättning kmr...
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
________________________________________________________________________________________________
Jag kollade på klocka igen och såg sekund visaren ticka för var sekund som gick. Jag lyfte handen men sänkte den igen, jag kunde ju inte smälla till honom för att få honom att vakna. Men när minutvisaren plötsligt hoppade ett snäpp närmare 10an lyfte jag handen och avfyrade ett slag mot Justins kind. Jag drog snabbt tillbaka handen och kollade på den som om den hade gjort något hemsk mot min vilja.
Men detta gjorde undervärk, Justin satte sig upp och lyfte på ögonbrynen.
- vad håller du på med? frågade han lite vilset.
- förlåt! men vi måste verkligen åka hem nu!
- va?! klockan är ju bara.....
han kollade bort mot klockan
- snart tio i 9?
- precis!
- Jaha, och?
- Jag måste va hemma vid 9!
- Okej visst! Justin svarade lite ledset och misstroget
- Justin polisen har koll på mig, jag måste va hemma vid rätt tid!
- Johanna?! Vad har hänt?
Jag ångrade i samma sekund att jag hade sagt det där, men nu hade jga inget annat val än att berätta allt för Justin. Men först var jag tvungen att veta att vi skulle komma hem i tid.
- Jag ska berätta, men jag måste komma hem i tid!
Justin tog tag i min arm och drog med mig mot kaptenen, han förklarade att vi var tvugna att komma hem snabbt och att han skulle köra till den bryggan som låg närmast. Genast drog han igång motorerna. Vi gick ut och samlade ihop våra saker. Justin satte sig på en av solmadrasserna och la mjuk sin hand på min arm och kollade på mig med en både vädjande och orolig blick.
Jag satte mig mitt emot honom och tog hans händer och berättade vad som hade hänt. Allt från mannen utanför fönstret till polisen som skulle bevaka huset i två dygn. Justins anisktsuttryck ändrades ju mer jag berättade. Ena sekunden såg han skit förbannad ut och andra sekunden såg han ledsen ut och i nästa uppgiven.
När jag hade berättat allt för honom blev jag tyst, och Justins satt tyst en stund han med. Han höll fortfarande kvar sina händer i mina men han tittade ner på sina fötter, men sen tittade han upp på mig igen.
- Johanna, du skulle inte ha gått ut alls idag. Du skulle ha stannat hemma där du är trygg!
- Men Justin, jag är trygg med dig!
- Du förstår vad jag menar, det här är allvarligt. Jag hade förstått!
- Men jag ville ju komma?
- Har du berättat för dina föräldrar eller nån annan kompis?
Jag blev tyst en stund, jag ville inte berätta att jag sa nått till Ryan först. Tänk om Justin hade märkt nått? eller om Ryan hade sagt nått? Och nu ville jag inte riskera nått när vi äntligen hade hittat tillbaka till varandra!
- Nej du är den ända som vet!
Justin tittade på min med orolig blick, dock med en glimt glädje över att jag litade på honom så att han var den "ända" jag berätta det för.
Precis i rätt timing stannade båten till och kaptenen ropade att vi kunde gå iland på den här bryggan. Jag kollade mot land och kunde lätt se vårat hus härifrån. Det var inte långt alls.
Vi reste oss och gick ner till bryggan och då trodde jag att vi skulle skiljas åt, men Jutsin verkade inte ha några planer i att stanna. Han höll min hand och fortsatte gå längst bryggan, vilket ajg såklart inte hade något emot. Vi gick tysta upp hela vägen upp till huset. När vi nådde stentrappan kollade jag på klockan. Den va fem över 9. Jag kollade lite förskräckt på Justin och vi joggade upp för trappen, men som tur va såg vi ingen polis på baksidan eller i "mitt" rum. Så vi stannade till på terassen utanför.
Justin vände sig om och ställde sig mitt emot mig och tryckte sig nära nära.
- Du är hemma nu iallafall!
Han blinkade med ena ögat och lutade sig närmare och för kankse tusende gången idag nunnade våra läppar varandra.
Jag vet inte hur länge vi stod där men till slut drog Justin tillbaka huvudet och lutade det lite åt sidan och lutade sig tillbaka igen, men den här gången för att ge mig en kram. Jag la mitt huvud på hans axel när hans kropp var precis intill min. Jag blundade och kände hans värme gå igenom hela min kropp och jag rös av lycka.
Då hörde jag ett knak från en av buskarna vid stentrappan och jag spärrade upp ögonen. Justin värkde inte höra det för att stod kvar lixom ingte hade hänt. Jag stod kvar med, men jag kände hur hjärtat började slå och mina andetag blev kortare och häftigare. Jag kunde höra att någon kom gående uppför trappen.
Justin märkte nog att det var något märkligt med mig för han drog sig tillbaka och tog tag i mina armar och kollade konstigt på mig. Men jag hade fortfarande ögonen klistrade på stentrappen. Justin skulle precis öppna munnen och säga något, men jag skakade häftigt på huvudet och mimade "shhhyy" med munnen.
Han vände sig sakta mot stentrappen samtidigt som personen i trappen kom upp, och i samma sekund som man såg huvudet på personen kände jag att jag fick en liten minihjärtattck. Personen gick med huvudet neråt, och eftersom det va ganska mörkt kunde jag bara se ett svart hår. Men när personen lutade upp huvudet kunde jag andas ut igen. Det var en av poliserna som hade suttit i våran soffa i går, honom kände jag igen.
Jag tog ett djupt andetag och blev så glad att jag kunde slappna av att jag la huvudet mot JUstins axel igen.
Polisen såg oss och log, började gå fram till oss, och nu blev jag orolig över om han skulle säga nått om att jag inte va hemma i tid istället. Men han bara fortsatte att le.
- Du va ju hemma vid nio, eller hur? sa han och blinkade med ena ögat.
- Helt ärligt sir...
- Eller hur?! sa han igen och nickade övertydligt med huvudet.
Och då fattade jag vad han menade.
- Jaa det har vi! jag flinade mot Justin som log tillbaka.
- Gå in nu med er! han log mot oss och fick nog lite deja vú av detta verkade det som.
Vi vände oss om och tog ett par steg mot dörren in när polisen ropade bakom oss igen.
- ... och johnna förresten! Vi har fångat honom, tidigare på dagen när du va ute med din.... "vän"!
Jag log med hela ansiktet, var det verkligen sant?
- Är det sant?!
- Japp, och han erkände allt!
- Men vad gör ni kvar här då?
- Vi stannar tills imorgon bitti för att försäkra oss om att han inte har planterat nått dumt eler liknande här, men du kan va säker nu!
Jag blev så glad att jag släppte Justins hand och sprang fram och gav polisen en kram.
- Tack! så jätte mycket!
Polisen log mot mig och nickade, sen sneglade han mot Justin och viskade.
- Du borde nog gå bort till din pojkvän igen ;)
Han nickade bort mot Justin som stod och kollade på oss, jag skrattade till och nickade. Jagtackade en gång till innan jag sprang tillbaka till Justin och kramade honom med.
- Jag sa ju att allt skulle bli bra igen!
- Hahah, nej det sa du inte JUstin!
- Nej, men jag tänkte det!
Vi skrattade till och jag erbjöd Justin att följa med in.
- Nej, jag blir snart upphämtad av Ryan och sen åker vi till hotellet och imorn åker vi vidare till Florida.
- Okej...
Han pussade mig på pannan och log mot mig.
- Men jag kommer höra av mig varje dag, och det är bäst att du svarar då ;)
- jag lovar!
Jag log lite tveksamt men gjorde mitt bästa för att verka glad för Justins skull. Han kramade om mig igen när Sarah kom gående innomhus.
- Oh där är du Johanna!
Jag vände mig om, log och nickade mot henne samtidigt som en bil tutade på framsidan.
- Det är Ryan, sa Justin
Han pussade mig på pannan och började backa trots att jga fortfarande höll kvar i hans hand. Jag ville inte släppa honom, inte nu, när vi äntligen hade hittat varandra igen. Han fortsatte backa och vårat grepp blev lösare och lösare ända tills bara våra fingertoppar nuddade varandra.
Och när vi inte nuddade varandra längre släppta Justin sin hand längst sidan och vände sig om och gick mot framsidan. Jag kunde se hans rygg bli mer och mer otydlig i mörkret och precis innan han gick runt hörnet vände han sig om. Rummet innanför tändes och tack vare ljuset kunde jag se att det glänste på hans kind.
Jag kände att det blev tjockt i halsen och när Justin försvann bakom hörnet visste jag att jag inte skulle få se honm igen på väldigt länge. Jag slängde mig in genom dörren och sprang förbi Sarah som fortfarande stod kvar och väntade på mig. Jag sprang till framsidan, öppnade dörren i ett ryck och kunde precis se bilen åka iväg med JUstin och Ryan i. Och då sprack det, jag satte mig på trappen och stortjöt. Jag hulkade och skrek av sorg, jag la ansiktet i händerna och chippade efter andan. Jag skulle aldrig ha låtit honom åka.
Sarah kom ut genom dörren och satte sig brevid mig, men ajg lotsades inte om henne, jag bara grät och grät och grät och grät. Hon la sin arm rutn mig och la sitt huvud mot min axel.
- Vet du vad Johanna? frågade hon tyst
Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.
... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?
Fortsättning kmr...
Del 52
Förra delen:
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig
________________________________________________________________________________________________
Vi gled runt i luften ett bra tag, det var först när solen började gå ner som båten saktade ner och vi drogs in igen. När vi lnadade på motorbåten igen hoppade Justin snabbt ur sin sele och skyndade sig för att hjälpa mig loss. Jag hoppade ur mig sele med, med hjälp av Justin och sen satte vi oss på sofforna i båten samtidigt som killen som körde fixade så allt inte hängde efter oss när vi körde iväg. Det var rätt klumpigt att sitta och kramas med flytvästar på oss så Justin la sin arm runt om mina axlar och jag la mitt huvud mot hans arm. Killen hoppade fram och körde oss mot yatchen igen. Vi sa inte mycket på vägen tillbaka utan satt bara och kollade på solnedgången som nu började få en lite mer orange färg. Efter bara ca 5 minuter började motorbåten sakta in och la intill precis vid yatchen, vi hoppade av oss ställde oss på den lilla bryggan som vi hade hoppat ombord på jet-skin.
Justin utbytte några snabba ord med han som körde samtidigt som han tog av sig sin flytväst. Jag kände mig rätt patetisk som bara stod och tittade på dom med händerna knutna bakom ryggen. Men Justin vände sig snart om och kollade på mig. Han log ett snett, flirtigt leende sträckte fram händerna och tog ett fast tag med sina händer ärmhålen i min flytväst. Han drog mig intill honom och morrade samtidigt och försökte nog låta som ett lejon, eller ni vet som vissa killar kan låta när de ser någon de tycker är snygg. Men han misslyckades totalt och lät bara töntigt, jag rynkade ögonbrynen och började skratta åt honom.
Han lutade sig fram och pussade mig snabbt på munnen, sen fortsatte han att pussa mig på kinderna, pannan, haken och överallt i ansiktet samtidigt som han knöt upp knutarna på flytvästen. Jag fnissade och skrattade åt att det kittlades i ansiktet när han pussade mig överallt. Han pussade mig sen på näsan och lät läpparna glida ner mot mina, och när de nuddade varandra började han kyssa mig. Han lät sina händer glida från mina axlar (på flytvästen) ner för att dra ner dragkedjan på flytvästen. När den inte längre satt fast lät han den sakta glidan ner för mina armar och landa på golvet av bryggan. Han satte sin armar runt min midja och tryckte mig ännu lite närmare nu när det inte längre var någon flyväst mellan, jag slog mina armar runt hans hals.
Där stod vi en stund men plötsligt började Justins händer glida neråt på min rygg och landade snart på min rumpa.
Jag släppte armarna runt Justins hals och haffade snabbt tag i hans armbågar för att dra bort hans händer därifrån. Jag lutade bak huvudet lite.
- Justin?
Jag flinade lite åt honom och tog tag i hans händer så han inte skulle lägga tillbaka händerna där. Han böjde ner huvudet lite och kollade lite skamset på mig genom luggen, som droppade av vattnet som fortfarande inte riktigt hade torkat från turen på havet. Och han såg så ynklig ut att jag inte kunde hjälpa att skrattade åt honom. Jag såg att han försökte motstå ett leende och när jag bara log ännu större kunde man tydligt se att han ansträngde sig sitt yttersta för att kväva ett skratt. Och bara för att reta honom satte jag mina händer löst mot hans höfter, bara för att ajg visste att han var kittlig där. Han tog ett djupt andetag och bet sig i läppen för att inte börja skratta. Men då kom jag på ett ännu bättre sätt att retas. Jag släppte honom och vände mig om och tog några steg bort och satte mina händer långt ner på mina höfter. Jag vände lite på huvudet och sa flirtigt:
- Men kom då Justin!
Nu log han stort och jag såg precis vart han kollade men i samma sekund som han hoppade fram för att krama om mig började jag springa, Justin stannade i en hundradels sekund och antog utmaningen att försöka få tag i mig.
Jag sprang in i båten och öppnade olika dörrar för att hitta något bra ställe att gömma mig på, men antingen satt det någon i ett rum eller så var det fullt med saker som såg allt för dyrbara ut. Jag kunde höra Justin ropa mitt namn längst bort i korridoren, jag vände mig snabbt om och såg att han kom springade efter mig. Jag svängde vänster och slängde mig snabbt i det första rummet jag kom åt. Jag vände mig om och stängde dörren. Jag hörde Justins fotsteg springa förbi men när det blev tyst vände jag mig om och satte mig på golvet framför dörren. Då såg jag att jag hade kommit i ett sovrum, eller jag antog det eftersom det stog en stor säng i hörnet av rummet. Rummet i sig var inte så stort men det var mysigt och jättefint.
Jag reste mig sakta upp och gick fram till sängen, jag drog lätt med fingrarna över överdraget på sängen och jag hoppade högt när dörren helt plötsligt slogs upp bakom mig. Och där stod Justin.
- jag visste väl att du var här inne!
Han lyfte lite på ena ögonbrynet och kasta sig sen fram mot mig. Jag skrek högt, skrattade och slängde mig över sängen för att komma undan och drog med mig både kuddar och överkast. Och jag trasslade in mig och kom inte loss, jag hrde hur Justin kastade sig på sängen och jag kunde snart se hans ansikte kolla ner på mig från sängkanten. Jag gjorde allt jag kunde för att komma loss men ju mer jag slet ju mer satt jag fast. Och tillslut kollade Justin på mig med en hjälpande blick och jag hade inget annat val än att ligga still och låta honom hjälpa mig.
När jag tillslut kom loss hjälpte han mig upp i sängen och han la mig på en av de stora mjuka kuddarna. Han satte händerna vid mina axlar och stod lutade över mig. VI sa inget utan bara kollade på varandra, jag drog upp mina armar och la mina händer om hans axlar om drog honom sakta mot mig. Och precis innan hans läppar nuddade mina viskade jag:
- Du vinner!
Hans mjuka läppar pussade mig lätt först, men snart tryckte han sig lite hårdare mot mina läppar och han började kyssa mig. I den stunden försvann allt runt omkring, både tid och rum försvann och det var precis som om det alltid hade varit vi. Som om vi var två pusselbitar som äntligen hade hittat den som de passade ihop med.
Justin la sig ner brevid mig och vi låg länge tysta och stirrade i taket. Sen tog han tag i min hand och lekte lite med mina fingrar.
- Jag älskar dig Johanna!
Jag kände att han drog sitt ena finger mot mitt ringfinger, och jag stelnade till lite av tanken som for genom mitt huvud. Vad syftade han egentligen på? Men jag skakde av mig den tanken och vände på huvudet och log mot honom.
- Jag älskar dig med Justin!
Han la sin ena hand mot min kind och drog sitt huvud närmare och gav mig en lätt kyss. Jag hasade mig lite närmare och la mitt huvud på hans bröst. Han la armen om mig och jag blundade, och jag synkroniserade mina andetag med hans. När jag kollade upp igen kollade jag ut genom dom små runda fönstrena som satt på väggen i rummet, och till min förvåning så var det nästan helt mörkt ute. Jag satte mig upp och såg att klockan som satt på väggen på andra sidan av rummet, visade på kvart i tio. JAG SKULLE JU VARA HEMMA VID 22!
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
Fortsättning kmr...
ledsen att det tog så lång tid att få upp den nya delen! Kommentera och ge feedback! Kram!
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig
________________________________________________________________________________________________
Vi gled runt i luften ett bra tag, det var först när solen började gå ner som båten saktade ner och vi drogs in igen. När vi lnadade på motorbåten igen hoppade Justin snabbt ur sin sele och skyndade sig för att hjälpa mig loss. Jag hoppade ur mig sele med, med hjälp av Justin och sen satte vi oss på sofforna i båten samtidigt som killen som körde fixade så allt inte hängde efter oss när vi körde iväg. Det var rätt klumpigt att sitta och kramas med flytvästar på oss så Justin la sin arm runt om mina axlar och jag la mitt huvud mot hans arm. Killen hoppade fram och körde oss mot yatchen igen. Vi sa inte mycket på vägen tillbaka utan satt bara och kollade på solnedgången som nu började få en lite mer orange färg. Efter bara ca 5 minuter började motorbåten sakta in och la intill precis vid yatchen, vi hoppade av oss ställde oss på den lilla bryggan som vi hade hoppat ombord på jet-skin.
Justin utbytte några snabba ord med han som körde samtidigt som han tog av sig sin flytväst. Jag kände mig rätt patetisk som bara stod och tittade på dom med händerna knutna bakom ryggen. Men Justin vände sig snart om och kollade på mig. Han log ett snett, flirtigt leende sträckte fram händerna och tog ett fast tag med sina händer ärmhålen i min flytväst. Han drog mig intill honom och morrade samtidigt och försökte nog låta som ett lejon, eller ni vet som vissa killar kan låta när de ser någon de tycker är snygg. Men han misslyckades totalt och lät bara töntigt, jag rynkade ögonbrynen och började skratta åt honom.
Han lutade sig fram och pussade mig snabbt på munnen, sen fortsatte han att pussa mig på kinderna, pannan, haken och överallt i ansiktet samtidigt som han knöt upp knutarna på flytvästen. Jag fnissade och skrattade åt att det kittlades i ansiktet när han pussade mig överallt. Han pussade mig sen på näsan och lät läpparna glida ner mot mina, och när de nuddade varandra började han kyssa mig. Han lät sina händer glida från mina axlar (på flytvästen) ner för att dra ner dragkedjan på flytvästen. När den inte längre satt fast lät han den sakta glidan ner för mina armar och landa på golvet av bryggan. Han satte sin armar runt min midja och tryckte mig ännu lite närmare nu när det inte längre var någon flyväst mellan, jag slog mina armar runt hans hals.
Där stod vi en stund men plötsligt började Justins händer glida neråt på min rygg och landade snart på min rumpa.
Jag släppte armarna runt Justins hals och haffade snabbt tag i hans armbågar för att dra bort hans händer därifrån. Jag lutade bak huvudet lite.
- Justin?
Jag flinade lite åt honom och tog tag i hans händer så han inte skulle lägga tillbaka händerna där. Han böjde ner huvudet lite och kollade lite skamset på mig genom luggen, som droppade av vattnet som fortfarande inte riktigt hade torkat från turen på havet. Och han såg så ynklig ut att jag inte kunde hjälpa att skrattade åt honom. Jag såg att han försökte motstå ett leende och när jag bara log ännu större kunde man tydligt se att han ansträngde sig sitt yttersta för att kväva ett skratt. Och bara för att reta honom satte jag mina händer löst mot hans höfter, bara för att ajg visste att han var kittlig där. Han tog ett djupt andetag och bet sig i läppen för att inte börja skratta. Men då kom jag på ett ännu bättre sätt att retas. Jag släppte honom och vände mig om och tog några steg bort och satte mina händer långt ner på mina höfter. Jag vände lite på huvudet och sa flirtigt:
- Men kom då Justin!
Nu log han stort och jag såg precis vart han kollade men i samma sekund som han hoppade fram för att krama om mig började jag springa, Justin stannade i en hundradels sekund och antog utmaningen att försöka få tag i mig.
Jag sprang in i båten och öppnade olika dörrar för att hitta något bra ställe att gömma mig på, men antingen satt det någon i ett rum eller så var det fullt med saker som såg allt för dyrbara ut. Jag kunde höra Justin ropa mitt namn längst bort i korridoren, jag vände mig snabbt om och såg att han kom springade efter mig. Jag svängde vänster och slängde mig snabbt i det första rummet jag kom åt. Jag vände mig om och stängde dörren. Jag hörde Justins fotsteg springa förbi men när det blev tyst vände jag mig om och satte mig på golvet framför dörren. Då såg jag att jag hade kommit i ett sovrum, eller jag antog det eftersom det stog en stor säng i hörnet av rummet. Rummet i sig var inte så stort men det var mysigt och jättefint.
Jag reste mig sakta upp och gick fram till sängen, jag drog lätt med fingrarna över överdraget på sängen och jag hoppade högt när dörren helt plötsligt slogs upp bakom mig. Och där stod Justin.
- jag visste väl att du var här inne!
Han lyfte lite på ena ögonbrynet och kasta sig sen fram mot mig. Jag skrek högt, skrattade och slängde mig över sängen för att komma undan och drog med mig både kuddar och överkast. Och jag trasslade in mig och kom inte loss, jag hrde hur Justin kastade sig på sängen och jag kunde snart se hans ansikte kolla ner på mig från sängkanten. Jag gjorde allt jag kunde för att komma loss men ju mer jag slet ju mer satt jag fast. Och tillslut kollade Justin på mig med en hjälpande blick och jag hade inget annat val än att ligga still och låta honom hjälpa mig.
När jag tillslut kom loss hjälpte han mig upp i sängen och han la mig på en av de stora mjuka kuddarna. Han satte händerna vid mina axlar och stod lutade över mig. VI sa inget utan bara kollade på varandra, jag drog upp mina armar och la mina händer om hans axlar om drog honom sakta mot mig. Och precis innan hans läppar nuddade mina viskade jag:
- Du vinner!
Hans mjuka läppar pussade mig lätt först, men snart tryckte han sig lite hårdare mot mina läppar och han började kyssa mig. I den stunden försvann allt runt omkring, både tid och rum försvann och det var precis som om det alltid hade varit vi. Som om vi var två pusselbitar som äntligen hade hittat den som de passade ihop med.
Justin la sig ner brevid mig och vi låg länge tysta och stirrade i taket. Sen tog han tag i min hand och lekte lite med mina fingrar.
- Jag älskar dig Johanna!
Jag kände att han drog sitt ena finger mot mitt ringfinger, och jag stelnade till lite av tanken som for genom mitt huvud. Vad syftade han egentligen på? Men jag skakde av mig den tanken och vände på huvudet och log mot honom.
- Jag älskar dig med Justin!
Han la sin ena hand mot min kind och drog sitt huvud närmare och gav mig en lätt kyss. Jag hasade mig lite närmare och la mitt huvud på hans bröst. Han la armen om mig och jag blundade, och jag synkroniserade mina andetag med hans. När jag kollade upp igen kollade jag ut genom dom små runda fönstrena som satt på väggen i rummet, och till min förvåning så var det nästan helt mörkt ute. Jag satte mig upp och såg att klockan som satt på väggen på andra sidan av rummet, visade på kvart i tio. JAG SKULLE JU VARA HEMMA VID 22!
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
Fortsättning kmr...
ledsen att det tog så lång tid att få upp den nya delen! Kommentera och ge feedback! Kram!
Ingen ny del idag!
Det blev ingen ny del idag! Även fast jag känner att nu är världens bästa och finaste läsare så känner jag att jag vill ha lite mer respons från er om jag ska lägga ner tid på att skriva och ta tid för bloggen! Jag är oerhärt tacksam til alla er "stam-kommenterare" ellr vad jag ska kalla er :) ni är underbara! Men om alla som läser det här kommenterar vad ni tycker och liknande så fortsätter vi som vanligt med en del per dag!
Ni vet att jag vill fortsätta skriva till er, vill bara känna att ni vill fortsätta läsa också?
Skolstart!
Nu har skolan börjat för mig igen, och jag har börjat på gymnasiet så jag kommer få det ganska stressigt framöver, men ni har ju Anna och jag vet att hon gör ett grymt jobb :) Jag hoppas ni förstår, men jag är ledig imorn. Hur låter det med ett nytt kapitel redan ikväll? ;)
Del 51
Förra delen:
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
________________________________________________________________________________________________
Han gav min en puss på handen, och jag himlade med ögonen och fnissade lite åt honom. Vi gick in genom den tjocka dörren igen och gick längst en lite korridor och kom fram till en större "brygga" på båten, och där stod det en jet-ski. Jag kollade på Justin med stora ögon. Skulle vi åka jet-ski? Jag hade alltid vela prova det! Han fnissade till och nickade på huvudet.
- Jajjemen!
Sa han för att få mig att förstå att vi skulle få åka på Jet-skin. En man som stod vid jet-skin förklarade lite hur man skulle köra, lite regler och säkerhetsåtgärder och liknande. Sen puttade han ner den i vattnet, men göll kavr den i ett rep som var fastbundet längts fram på den. Justin gick ner och satte sig längst fram och sen hjälpte mannen mig ner på jet-skin så jag kunde sätta mig tryggt bakom Justin. Jag slog armarna runt hans midja samtidigt som mannen drog bort repet från fordonet. Och när Justin gasade och åkte iväg kände jag nervositet men spänning hela kroppen. När han kommit en bit bort från båten, gasade han ännu mer och nu gick det undan. Han åkte rak ut, iväg från båten och vi hoppade högt över vågorna som slog mot oss. Jag skrattade och skrek varje gång vi flög upp i luften. Jag kunde höra Justin ropa och skratta han med. han svängde om och åkte i en stor cirkel runt båten, han gjorde tvära svängar så jag trodde jag skulle flyga i vattnet, och varje gång han gjorde det skrek jag ännu högre, men när han släppte ena handen och satte den på mitt låt blev jag lite lugnare och började skratta igen. Sen saktade han in och började köra mot båten igen. Var det reda slut på det roliga? Jag blev lite besviken när han stannade vid båten och reste sig och hoppade upp på bryggan igen. Men när jag reste mig upp pekade han bara på att jag skulle sätta mig framme vid styret.
- Justin jag kan inte köra? sa jag och kollade lite tvekande på honom.
- Klart du kan, det enda du behöver göra är att gasa, bromsa och svänga! han log ett säkert leende mot honom.
- Och jag kommer vara med dig hela tiden.
Han hoppade ner och satte sig bakom mig igen. Han la sina armar runt min midja och även fast jag tvekade så kändes det lite bättre.
- Och ha både händerna på styret, sa mannen bestämt och blängde på Justin.
- Jaa då! sa jag och jag kunde inte hjälpa att skratten trängde sig på.
Jag kunde höra att Justin gjorde allt han kunde för att hålla sig för skratt bakom mig. Och när jag la handen på styret och vred om gasen lite och vi drog iväg började vi båda asgarva. Vi åkte inte så snabbt, men det kunde vi inte heller för vi skrattade så myket. Men när vi hade samlat oss lite hade jag vunnit lite mod och nu var vi en bit bort från båten, så jag gasade ännu mer och nu gick det lite snabbare. Jag hörde hur Justin skrattade bakom mig, hans armar runt mig och jag kunde känna hur vattnet stänkte mot mitt ansikte och hur vinden tog tag i håret som vi drog fram över havet.
- JOHANNA!!!!
Justin skrek bakom mig, och jag kunde se en mega våg komma åt vårt håll, jag fick panik och drog in luft i lugnorna.
- Justin, vad ska jag göra?! skrek jag tillbaka!
Jag försökte bromsa, med det var försent, vi korsade precis vågen och vi hoppade högt upp i luften och landade hårt på ytan igen. Jag skrek av skräckblandad förtjusning och var glad att vi båda satt kvar på jet-skin. Jag andades häftigt och det kände som om jag hade hjärtat i halsgropen. Justin bara skrattade bakom mig, ett högt okontrollerat skratt som jag aldrig hört förut. Jag saktade in lite och stannade så bara motorn var igång.
Jag vände bak huvudet och kollade på honom, och han skrattade så mycket att han knappt fick nån luft.
- Justin ta det lugnt, så kul var det faktist inte! försökte jag säga allvarligt, men jag kunde inte behålla mitt poker face när han vra nära på att dö av skrattkrämpor eller nått.
Men han bara fortsatte att skratta och när han väl, efter mycket om och men hade samlat sig lite, kollade han på mig och log. Han skrattade till en gång till och sa sen:
- Johanna du är för underbar!
Han skakade på huvudet, skrattade lite tilloch kramade sen om mig lite hårdare runt midjan. Jag lutade bak huvudet och så kysste han mig.
Vi satt där en stund, mitt ute på det öppna havet kramades, kysstes och njöt av att vara med varandra igen. Så vi märkte inte när motorn la av. Det var först när jag kände att min nacke skulle gå av, och jag var tvungen att lute
upp mig igen, som jag märkete att motorn inte var på. Jag försökte gasa men det gick inte.
- Justin, det är någåt fel på jet-skin?
- Nee då! sa han och lutade sig fram för att trycka på knappen som skulle starta motorn. Men inget hände.
Jag försökte gasa igen, han tryckte på knappen, men inget gensvar kom det från motorn. Jag kollade bort mot båten, men den var så långt bort att de inte hade en chans att höra om vi skrek till dom. Vraför hade vi åkt så långt bort för? Justin reste sig upp och började veva med armarna, och jag gjorde likadant fast sittande. Men ingen respons från yatchen heller. Jag kände att hjärtat börja slå snabbare och jag bröjade andas häftigare och tyngre. Hur länge vi få sitta här då? När skulle de upptäcka att det var något fel på jet-skin. När skulle de upptäcka att vi varit borta förlänge? Och vart hade vattenströmmarna fört oss då?
Jag börja gripas av panik och alla möjliga hemska saker började dyka upp i huvudet på mig. Men kollade upp på Justin och när han såg att jag kollade oroligt på honom satte han sig ner och kramade om mig, han la huvudet mot min axel och sa lugnt:
- Det kommer ordna sig Johanna, ta det bara lugnt!
Jag log lite osäkert med det skulle snart försvinna:
- Annars är det bara att någon hoppar i och knuffar oss hela vägen tillbaka till båten.
Jag vände mig om at slog till honom på armen.
- Hur kan du skojja om det här nu? sa jag med vredes blandad nervositet.
Men i nästa sekund hörde jag en motor långt bort. Jag vände mig om och såg en mindre motorbåt komma körande åt vårt håll.
- Jag sa ju det! sa Justin självsäkert. Och jag älskade att han alltid hade rätt om sånna här saker men jag hatade att han blev så stöddig när han hade rätt. Men jag valde att inte säga något utan bara vänta tills båten nådde fram till oss.
Vi satt tysta en stund, jag torkade bort lite av de vattendroppar som hade landat på mitt ansikte när vi kört runt. Ända tills båten nådde våran jet-ski. Och den "mindre motorbåten" var visst mcyekt större an vad jag trodde. De fällde ner en liten stege så vi kunde klättra upp. Justin höll tag i min midja samtidigt som jag reste mig upp och försökte hoppa upp på stegen. Strax efter att jga hade kommit ombord kollade JUstin huvud upp över kanten och snart vra han tryggt ombord på båten med. Mannen som hade snackat med oss samtidigt som vi skulle åka iväg med jet-skin hoppade snabbt ner på den, fixade lite vid ratten. Drog lite här och där, tryckte på "starta"- knappen och såklart så funkade den då.
Jag suckade uppgivet, men kände att jag var nog med jet-skiing för den här gången. Jag satte mig på en av de röda läder sofforna som var längst båten. Justin gick fram och viskade lite med mannen som körde och han viskade tillbaka. Till slut nickade de till varandra och Justin kom och satte sig brevid mig.
- vad var dt där om?
- Det får du se snart! han log finurligt mot mig igen, och jag kände att dte inte avr någon mening med att fråga han skulle ju inte säga vad det var om ändå. Så jag lutade mig bakåt och la huvudet på hans axel. Vi satt tysta en stund till, fram till han stannade båten och gick upp bakom oss och öppnade en stor lucka. Och nu förstod jag varför den här båten inte var så liten. Under allt låg det en stor skärm, en lång lång lång lina och två selar. Han tryckte på en knapp och snart hade allt hamnat på båten och inte i, och var på ovansidan av båten. Han bad oss sätta oss i och knäppa på oss de bälten som fanns där.
Jag kollade undrande på Justin som bara log mot mig. Vi satte oss och knäppte oss samtidigt som mannen drog upp skärmen och linan, sen gick det rätt snabbt plötsligt gick mannen tillbaka och drog på motorn på båten igen, han vände sig mot oss och ropade glatt:
- Är ni beredda?!
Justin nickade och gjorde tummen upp.
- Justin, reda för vaa...? sen fattade jag, vi skulle "flyga". Jag drog in ett djupt andetag, tog snabbt tag i Justins hand och sen drog båten iväg. Och vi flög upp i luften, först inte så högt, men ju längre tiden gick, ju längre upp kom vi. Jag vågade inte kolla ner, eller rättare sagt jag vågade inte kolla alls. Jag satt och knep ihop ögonen hårt för att inte se vad vi just nu var med om. Jag kände Justin krama lite hårare om min hand och genom vindsuset kunde jga höra hans röst.
- kolla vad vackert det är! Näst bästa utsikten!
- Jaha, vad är den bästa utsikten då, frågade jag med ögonen fortfarande stängda. Men han svarade, så jag öppnade ena ögat för att snegla lite, och när jag såg att han satt och tittade på mig öppnade jag ögonen.
- Vad är den bästa utsikten då? frågade jag igen, men ögonen fästa på honom.
- jag tittar på henne nu, kunde jag svagt höra honom säga.
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig.
Fortsättning kmr...
Kommentera och säg gärn avad ni tyckte om den här delen?
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
________________________________________________________________________________________________
Han gav min en puss på handen, och jag himlade med ögonen och fnissade lite åt honom. Vi gick in genom den tjocka dörren igen och gick längst en lite korridor och kom fram till en större "brygga" på båten, och där stod det en jet-ski. Jag kollade på Justin med stora ögon. Skulle vi åka jet-ski? Jag hade alltid vela prova det! Han fnissade till och nickade på huvudet.
- Jajjemen!
Sa han för att få mig att förstå att vi skulle få åka på Jet-skin. En man som stod vid jet-skin förklarade lite hur man skulle köra, lite regler och säkerhetsåtgärder och liknande. Sen puttade han ner den i vattnet, men göll kavr den i ett rep som var fastbundet längts fram på den. Justin gick ner och satte sig längst fram och sen hjälpte mannen mig ner på jet-skin så jag kunde sätta mig tryggt bakom Justin. Jag slog armarna runt hans midja samtidigt som mannen drog bort repet från fordonet. Och när Justin gasade och åkte iväg kände jag nervositet men spänning hela kroppen. När han kommit en bit bort från båten, gasade han ännu mer och nu gick det undan. Han åkte rak ut, iväg från båten och vi hoppade högt över vågorna som slog mot oss. Jag skrattade och skrek varje gång vi flög upp i luften. Jag kunde höra Justin ropa och skratta han med. han svängde om och åkte i en stor cirkel runt båten, han gjorde tvära svängar så jag trodde jag skulle flyga i vattnet, och varje gång han gjorde det skrek jag ännu högre, men när han släppte ena handen och satte den på mitt låt blev jag lite lugnare och började skratta igen. Sen saktade han in och började köra mot båten igen. Var det reda slut på det roliga? Jag blev lite besviken när han stannade vid båten och reste sig och hoppade upp på bryggan igen. Men när jag reste mig upp pekade han bara på att jag skulle sätta mig framme vid styret.
- Justin jag kan inte köra? sa jag och kollade lite tvekande på honom.
- Klart du kan, det enda du behöver göra är att gasa, bromsa och svänga! han log ett säkert leende mot honom.
- Och jag kommer vara med dig hela tiden.
Han hoppade ner och satte sig bakom mig igen. Han la sina armar runt min midja och även fast jag tvekade så kändes det lite bättre.
- Och ha både händerna på styret, sa mannen bestämt och blängde på Justin.
- Jaa då! sa jag och jag kunde inte hjälpa att skratten trängde sig på.
Jag kunde höra att Justin gjorde allt han kunde för att hålla sig för skratt bakom mig. Och när jag la handen på styret och vred om gasen lite och vi drog iväg började vi båda asgarva. Vi åkte inte så snabbt, men det kunde vi inte heller för vi skrattade så myket. Men när vi hade samlat oss lite hade jag vunnit lite mod och nu var vi en bit bort från båten, så jag gasade ännu mer och nu gick det lite snabbare. Jag hörde hur Justin skrattade bakom mig, hans armar runt mig och jag kunde känna hur vattnet stänkte mot mitt ansikte och hur vinden tog tag i håret som vi drog fram över havet.
- JOHANNA!!!!
Justin skrek bakom mig, och jag kunde se en mega våg komma åt vårt håll, jag fick panik och drog in luft i lugnorna.
- Justin, vad ska jag göra?! skrek jag tillbaka!
Jag försökte bromsa, med det var försent, vi korsade precis vågen och vi hoppade högt upp i luften och landade hårt på ytan igen. Jag skrek av skräckblandad förtjusning och var glad att vi båda satt kvar på jet-skin. Jag andades häftigt och det kände som om jag hade hjärtat i halsgropen. Justin bara skrattade bakom mig, ett högt okontrollerat skratt som jag aldrig hört förut. Jag saktade in lite och stannade så bara motorn var igång.
Jag vände bak huvudet och kollade på honom, och han skrattade så mycket att han knappt fick nån luft.
- Justin ta det lugnt, så kul var det faktist inte! försökte jag säga allvarligt, men jag kunde inte behålla mitt poker face när han vra nära på att dö av skrattkrämpor eller nått.
Men han bara fortsatte att skratta och när han väl, efter mycket om och men hade samlat sig lite, kollade han på mig och log. Han skrattade till en gång till och sa sen:
- Johanna du är för underbar!
Han skakade på huvudet, skrattade lite tilloch kramade sen om mig lite hårdare runt midjan. Jag lutade bak huvudet och så kysste han mig.
Vi satt där en stund, mitt ute på det öppna havet kramades, kysstes och njöt av att vara med varandra igen. Så vi märkte inte när motorn la av. Det var först när jag kände att min nacke skulle gå av, och jag var tvungen att lute
upp mig igen, som jag märkete att motorn inte var på. Jag försökte gasa men det gick inte.
- Justin, det är någåt fel på jet-skin?
- Nee då! sa han och lutade sig fram för att trycka på knappen som skulle starta motorn. Men inget hände.
Jag försökte gasa igen, han tryckte på knappen, men inget gensvar kom det från motorn. Jag kollade bort mot båten, men den var så långt bort att de inte hade en chans att höra om vi skrek till dom. Vraför hade vi åkt så långt bort för? Justin reste sig upp och började veva med armarna, och jag gjorde likadant fast sittande. Men ingen respons från yatchen heller. Jag kände att hjärtat börja slå snabbare och jag bröjade andas häftigare och tyngre. Hur länge vi få sitta här då? När skulle de upptäcka att det var något fel på jet-skin. När skulle de upptäcka att vi varit borta förlänge? Och vart hade vattenströmmarna fört oss då?
Jag börja gripas av panik och alla möjliga hemska saker började dyka upp i huvudet på mig. Men kollade upp på Justin och när han såg att jag kollade oroligt på honom satte han sig ner och kramade om mig, han la huvudet mot min axel och sa lugnt:
- Det kommer ordna sig Johanna, ta det bara lugnt!
Jag log lite osäkert med det skulle snart försvinna:
- Annars är det bara att någon hoppar i och knuffar oss hela vägen tillbaka till båten.
Jag vände mig om at slog till honom på armen.
- Hur kan du skojja om det här nu? sa jag med vredes blandad nervositet.
Men i nästa sekund hörde jag en motor långt bort. Jag vände mig om och såg en mindre motorbåt komma körande åt vårt håll.
- Jag sa ju det! sa Justin självsäkert. Och jag älskade att han alltid hade rätt om sånna här saker men jag hatade att han blev så stöddig när han hade rätt. Men jag valde att inte säga något utan bara vänta tills båten nådde fram till oss.
Vi satt tysta en stund, jag torkade bort lite av de vattendroppar som hade landat på mitt ansikte när vi kört runt. Ända tills båten nådde våran jet-ski. Och den "mindre motorbåten" var visst mcyekt större an vad jag trodde. De fällde ner en liten stege så vi kunde klättra upp. Justin höll tag i min midja samtidigt som jag reste mig upp och försökte hoppa upp på stegen. Strax efter att jga hade kommit ombord kollade JUstin huvud upp över kanten och snart vra han tryggt ombord på båten med. Mannen som hade snackat med oss samtidigt som vi skulle åka iväg med jet-skin hoppade snabbt ner på den, fixade lite vid ratten. Drog lite här och där, tryckte på "starta"- knappen och såklart så funkade den då.
Jag suckade uppgivet, men kände att jag var nog med jet-skiing för den här gången. Jag satte mig på en av de röda läder sofforna som var längst båten. Justin gick fram och viskade lite med mannen som körde och han viskade tillbaka. Till slut nickade de till varandra och Justin kom och satte sig brevid mig.
- vad var dt där om?
- Det får du se snart! han log finurligt mot mig igen, och jag kände att dte inte avr någon mening med att fråga han skulle ju inte säga vad det var om ändå. Så jag lutade mig bakåt och la huvudet på hans axel. Vi satt tysta en stund till, fram till han stannade båten och gick upp bakom oss och öppnade en stor lucka. Och nu förstod jag varför den här båten inte var så liten. Under allt låg det en stor skärm, en lång lång lång lina och två selar. Han tryckte på en knapp och snart hade allt hamnat på båten och inte i, och var på ovansidan av båten. Han bad oss sätta oss i och knäppa på oss de bälten som fanns där.
Jag kollade undrande på Justin som bara log mot mig. Vi satte oss och knäppte oss samtidigt som mannen drog upp skärmen och linan, sen gick det rätt snabbt plötsligt gick mannen tillbaka och drog på motorn på båten igen, han vände sig mot oss och ropade glatt:
- Är ni beredda?!
Justin nickade och gjorde tummen upp.
- Justin, reda för vaa...? sen fattade jag, vi skulle "flyga". Jag drog in ett djupt andetag, tog snabbt tag i Justins hand och sen drog båten iväg. Och vi flög upp i luften, först inte så högt, men ju längre tiden gick, ju längre upp kom vi. Jag vågade inte kolla ner, eller rättare sagt jag vågade inte kolla alls. Jag satt och knep ihop ögonen hårt för att inte se vad vi just nu var med om. Jag kände Justin krama lite hårare om min hand och genom vindsuset kunde jga höra hans röst.
- kolla vad vackert det är! Näst bästa utsikten!
- Jaha, vad är den bästa utsikten då, frågade jag med ögonen fortfarande stängda. Men han svarade, så jag öppnade ena ögat för att snegla lite, och när jag såg att han satt och tittade på mig öppnade jag ögonen.
- Vad är den bästa utsikten då? frågade jag igen, men ögonen fästa på honom.
- jag tittar på henne nu, kunde jag svagt höra honom säga.
Jag log och vågade kolla vad som var bakom Justins huvud, och wow... utsikten var verkligen vacker. Men i nästa sekund lutade sig JUstin mot mig och han drog i min hand så jag skulle förstå att jag skulle komma närmare jag med. Så jag lutade mig lite sakta åt hans håll, och sen kysste han mig.
Fortsättning kmr...
Kommentera och säg gärn avad ni tyckte om den här delen?
Del 50
Förra delen:
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
________________________________________________________________________________________________
Jag försökte vrida på huvudet, men han höll fast mig i ett stadigt grepp och han höll mig där ända tills jag insåg att det inte var någon idé att försöka kämpa emot, det var ju egentligen det här jag ville. Så jag slappnade av, la mina händer om hans midja och kysstes tillbaka. När Justin märkte det, tog han ett stge närmare och kysste mig ännu mer passionerat. Och där stod vi en stund, kramades och kysstes precis som om det aldrig hade hänt något mellan oss. Ända tills Justin tog ett steg tillbaka, han höll kvar händerna på mina kinder och kollade mig djupt in i ögonen, och det vardå jag såg att han var tårögd. Men han log. Så jag log tillbaka, rynkade ögonbrynen och skakade lite lätt på huvudet, för att visa för Justin att jag undrade vad det handlade om.
Han tog ett djupt andetag och sa:
- Jag älskar dig!
Nu blevjag med lite tårögd, även fast vi var såhär enkelt klädda, vi stod på en helt random plats mitt på en trottoar, så kändes den här stunden mer speciell än någon annan stund vi haft innan. Jag stirrade rakt in i hans vackra, tårögda, bruna ögon, nickade och svarade:
- Jag älskar dig med!
Han släppte ena handen om mitt ansikte för att torka bort en tår som hade letat sig lite längre ut än vad Justin nog hade förväntat sig.
Han la tillbaka handen på mig, men den här gången på axel, så han kunde dra mig intill honom. Han kramade mig hårt och länge och avslutade på att ge mig en puss på munnen. Vi log mot varandra och började gå igen. Men den här gången hand i hand. Vi fortsatte att gå i samma riktning ner mot Stranden. Men på vägen ner gick vi förbi en kiosk och det var svårt att undgå vad som var den stora nyheten nu. På alla första sidor var det bilder på Justin från konserten igår, men det var inte hans uppträdande de hade intresserat sig för. Det var någonting helt annat:
Jag stannade till och kollade vad det stod på Peoples Magazine. Men Justin brydde sig inte uatn fortsatte bara att gå, han ville inte lotsas om att jag stannade. Men när jag ryckte i hans hand och pekade på framsidan på Peoples, stannade han, slängde ett snabbt öga på framsidan och ryckte på axlarna.
- Vi ska inte bry oss så mycket om vad tidningarna skriver.
Jag vred runt hans arm och såg mycket väl att det stod Johanna på hans handled. Och nu såg jag det lite mer roande.
- Varför Justin?
- Jag kände väl att jag ville ha med dig upp på scenen!
Nu var det min tur att dra honom intill mig och krama honom. Han skrattade till lite men utbrast plötsligt:
- Vi måste kynda oss om vi ska hinna i tid?
- I tid för vaddå?
- Du får se!
Han drog med mig och började småspringa, men han sprang inte ner mot stranden som jag trodde, utan vi passerade volleyboll-planen och fortsatte på strandpromenaden. Bort mot en liten hamn.
- Justin?!
- Skynda dig Johanna!
Jag började skratta åt honom men följde efter honom så gott jag kunde. Och det var inte förän vi nådde en av bryggorna som han saktade ner.
- Precis i tid! sa han och blinkade med ena ögat, kramade om mina axlar och pussade mig på kinden.
- I tid för....
längre än så hann jag inte innan en lyxig yatch körde in och la sig precis vid oss.
- Du skojjar va?
Jag tappade rent av hakan, skulle vi åka ut med den här? Var det verkligen möjligt? Men Justin bara log och och hade den där finurliga glimten i ögat.
Han tog min hand visade mig ombord med hela sin andra arm. Det kom fram två andra personen och fällde ut en landgång så vi kunde hoppa ombord. Jag gick upp på landgången med Justin tätt efter mig. Vi gick ombord och gick upp och satte oss på "soldäck" där det fanns två solmadrasser man kunde lägga sig på. Båten startade och vi började puttra iväg lite. Men så fort vi hade kommit ut ur hamnen tog det fart i båten och vi drog iväg i en jäkla fart. Det var så härligt att känna vinden i håret, se ut över ett stort hav och känna sig fri. Jga kunde inget annat än att skratta och skrika av lycka. Satta mig upp lite rakare, släppte ut håret och lutade huvudet bakåt så att vinden kunde ta tag i mitt hår ordentligt, jag kände att Justin satt och kollade på mig och snart kände jag hans han på min. Jag kollade på honom och log mitt bredaste leende. NU var jag lycklig.
Han vände sig om och gjorde ett tecken till han som körde båten och han saktade ner lite. Han ställde sig upp och sträckte ut händerna för att hjälpa mig upp.
- Ställ dig upp jag ska visa dig en sak!
Jag sträckte fram händerna och lät honom hjälpa mig upp.
- "I need you to close your eyes for me"
Haha, Justin drog en klassisk film replik och släppte ena handen. Jag kollade på honom och skrattade åt honom.
- Stäng ögonen då! sa han retsamt
Jag ryckte på axlarna och stängde ögonen. Och jag kunde känna att Justin ställde sig bakom mig och satte den handen han inte höll i min hand på min midja. Hans ansikte kom nära mitt öra och jag kunde höra honom viska:
- nu måste du lita på mig!
Jag skrattade lite igen och nickade. Han börja leda mig framåt, och det var svårt att gå, men tanke på att båten fortfarande gick ganska snabbt, det var ojämt eftersom vi var ute på havet och jag blundade. Men jag litade på justin. Han skulle inte göra något för att riskera att jag blev skadad. Vi tog ett par steg framåt igen innan han sa till mig att ta ett kliv upp. Och jag steg upp på ett litet trappsteg. Jag kunde nästan förstå vart det här skulle leda men jag spelade med. Och sen kom det:
- "Hold on to the reeling, kee your eyes closed don't peek" och nu kunde jga inte låta bli, nu skulle jag verkligen spela med
- "I'm not"
- "Step up on to the reeling, HOLD ON! Keep your eyes closed, Do you trust me?
- "I trust you"
Jag kände honom tätt bakom mig och han la sina händer på mina, och sakta sakta böjade han lyfta dom. Ut mot sidorna ända tills jag stod men armarna rakt ut åt sidorna.
- "Alright, open your eyes"
Jag öppnade ögonen, och det var mycket vackrare, häftigare och underbarare än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig. Justin satte sina händer på min midja och nästa replik kom nästan av sig självt, utan att jag tänkte på hur det var i filmen.
- "I'm flying, Justin I'm flying!
Jag kunde känna Justin lägga sitt huvud på min axel och jag kunde känna hur han andades mot min hals. Jag stod kvar i en bråkdels sekund för att njuta av stunden. Men vände mig sen om sakta sakta, så att vi skulle kunna klivka ner från relingen och få ett stadigt grepp på decket. Sen lutade vi oss mot varandra och kysstes, och just då kändes det som om vi var en. Som om vi aldrig mer skulle vara ifrån varandra.
Men vi blev störda när båten plötsligt saktade ner och stannade helt. Han lutade sitt ansikte tillbaka och log.
- Nog med Titanic för idag?
Vi skrattade och jag nickade. Och plötsligt ropade kaptenen från båten:
- Ursäkta Mr. Bieber, det är dags... här en en perfekt plats!
- Tack så mycket! ropade han tillbaka
- plats för vad? undrade jag och kollade lite busigt på honom
- Du ska få se, sa han och undvek min blick
- Justin, inga mer överraskningar, skrattade jag samtidigt som han börja dra iväg med mig igen.
In i båten, ner för en trapp, igenom ett par korridorer och ett par dörrar, ner för en tarpp till, ut genom en tjock dörr. Och sen kom vi ut på en liten brygga längst bak på båten.
- Justin vad ska vi göra? undrade jag glatt
- Du kankse inte vill ha på dig kläderna nu? Justin blinkade mot mig och slängde iväg t-shirten som fortfarande höngde runt han axel.
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
Fortsättning kmr...
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
________________________________________________________________________________________________
Jag försökte vrida på huvudet, men han höll fast mig i ett stadigt grepp och han höll mig där ända tills jag insåg att det inte var någon idé att försöka kämpa emot, det var ju egentligen det här jag ville. Så jag slappnade av, la mina händer om hans midja och kysstes tillbaka. När Justin märkte det, tog han ett stge närmare och kysste mig ännu mer passionerat. Och där stod vi en stund, kramades och kysstes precis som om det aldrig hade hänt något mellan oss. Ända tills Justin tog ett steg tillbaka, han höll kvar händerna på mina kinder och kollade mig djupt in i ögonen, och det vardå jag såg att han var tårögd. Men han log. Så jag log tillbaka, rynkade ögonbrynen och skakade lite lätt på huvudet, för att visa för Justin att jag undrade vad det handlade om.
Han tog ett djupt andetag och sa:
- Jag älskar dig!
Nu blevjag med lite tårögd, även fast vi var såhär enkelt klädda, vi stod på en helt random plats mitt på en trottoar, så kändes den här stunden mer speciell än någon annan stund vi haft innan. Jag stirrade rakt in i hans vackra, tårögda, bruna ögon, nickade och svarade:
- Jag älskar dig med!
Han släppte ena handen om mitt ansikte för att torka bort en tår som hade letat sig lite längre ut än vad Justin nog hade förväntat sig.
Han la tillbaka handen på mig, men den här gången på axel, så han kunde dra mig intill honom. Han kramade mig hårt och länge och avslutade på att ge mig en puss på munnen. Vi log mot varandra och började gå igen. Men den här gången hand i hand. Vi fortsatte att gå i samma riktning ner mot Stranden. Men på vägen ner gick vi förbi en kiosk och det var svårt att undgå vad som var den stora nyheten nu. På alla första sidor var det bilder på Justin från konserten igår, men det var inte hans uppträdande de hade intresserat sig för. Det var någonting helt annat:
Jag stannade till och kollade vad det stod på Peoples Magazine. Men Justin brydde sig inte uatn fortsatte bara att gå, han ville inte lotsas om att jag stannade. Men när jag ryckte i hans hand och pekade på framsidan på Peoples, stannade han, slängde ett snabbt öga på framsidan och ryckte på axlarna.
- Vi ska inte bry oss så mycket om vad tidningarna skriver.
Jag vred runt hans arm och såg mycket väl att det stod Johanna på hans handled. Och nu såg jag det lite mer roande.
- Varför Justin?
- Jag kände väl att jag ville ha med dig upp på scenen!
Nu var det min tur att dra honom intill mig och krama honom. Han skrattade till lite men utbrast plötsligt:
- Vi måste kynda oss om vi ska hinna i tid?
- I tid för vaddå?
- Du får se!
Han drog med mig och började småspringa, men han sprang inte ner mot stranden som jag trodde, utan vi passerade volleyboll-planen och fortsatte på strandpromenaden. Bort mot en liten hamn.
- Justin?!
- Skynda dig Johanna!
Jag började skratta åt honom men följde efter honom så gott jag kunde. Och det var inte förän vi nådde en av bryggorna som han saktade ner.
- Precis i tid! sa han och blinkade med ena ögat, kramade om mina axlar och pussade mig på kinden.
- I tid för....
längre än så hann jag inte innan en lyxig yatch körde in och la sig precis vid oss.
- Du skojjar va?
Jag tappade rent av hakan, skulle vi åka ut med den här? Var det verkligen möjligt? Men Justin bara log och och hade den där finurliga glimten i ögat.
Han tog min hand visade mig ombord med hela sin andra arm. Det kom fram två andra personen och fällde ut en landgång så vi kunde hoppa ombord. Jag gick upp på landgången med Justin tätt efter mig. Vi gick ombord och gick upp och satte oss på "soldäck" där det fanns två solmadrasser man kunde lägga sig på. Båten startade och vi började puttra iväg lite. Men så fort vi hade kommit ut ur hamnen tog det fart i båten och vi drog iväg i en jäkla fart. Det var så härligt att känna vinden i håret, se ut över ett stort hav och känna sig fri. Jga kunde inget annat än att skratta och skrika av lycka. Satta mig upp lite rakare, släppte ut håret och lutade huvudet bakåt så att vinden kunde ta tag i mitt hår ordentligt, jag kände att Justin satt och kollade på mig och snart kände jag hans han på min. Jag kollade på honom och log mitt bredaste leende. NU var jag lycklig.
Han vände sig om och gjorde ett tecken till han som körde båten och han saktade ner lite. Han ställde sig upp och sträckte ut händerna för att hjälpa mig upp.
- Ställ dig upp jag ska visa dig en sak!
Jag sträckte fram händerna och lät honom hjälpa mig upp.
- "I need you to close your eyes for me"
Haha, Justin drog en klassisk film replik och släppte ena handen. Jag kollade på honom och skrattade åt honom.
- Stäng ögonen då! sa han retsamt
Jag ryckte på axlarna och stängde ögonen. Och jag kunde känna att Justin ställde sig bakom mig och satte den handen han inte höll i min hand på min midja. Hans ansikte kom nära mitt öra och jag kunde höra honom viska:
- nu måste du lita på mig!
Jag skrattade lite igen och nickade. Han börja leda mig framåt, och det var svårt att gå, men tanke på att båten fortfarande gick ganska snabbt, det var ojämt eftersom vi var ute på havet och jag blundade. Men jag litade på justin. Han skulle inte göra något för att riskera att jag blev skadad. Vi tog ett par steg framåt igen innan han sa till mig att ta ett kliv upp. Och jag steg upp på ett litet trappsteg. Jag kunde nästan förstå vart det här skulle leda men jag spelade med. Och sen kom det:
- "Hold on to the reeling, kee your eyes closed don't peek" och nu kunde jga inte låta bli, nu skulle jag verkligen spela med
- "I'm not"
- "Step up on to the reeling, HOLD ON! Keep your eyes closed, Do you trust me?
- "I trust you"
Jag kände honom tätt bakom mig och han la sina händer på mina, och sakta sakta böjade han lyfta dom. Ut mot sidorna ända tills jag stod men armarna rakt ut åt sidorna.
- "Alright, open your eyes"
Jag öppnade ögonen, och det var mycket vackrare, häftigare och underbarare än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig. Justin satte sina händer på min midja och nästa replik kom nästan av sig självt, utan att jag tänkte på hur det var i filmen.
- "I'm flying, Justin I'm flying!
Jag kunde känna Justin lägga sitt huvud på min axel och jag kunde känna hur han andades mot min hals. Jag stod kvar i en bråkdels sekund för att njuta av stunden. Men vände mig sen om sakta sakta, så att vi skulle kunna klivka ner från relingen och få ett stadigt grepp på decket. Sen lutade vi oss mot varandra och kysstes, och just då kändes det som om vi var en. Som om vi aldrig mer skulle vara ifrån varandra.
Men vi blev störda när båten plötsligt saktade ner och stannade helt. Han lutade sitt ansikte tillbaka och log.
- Nog med Titanic för idag?
Vi skrattade och jag nickade. Och plötsligt ropade kaptenen från båten:
- Ursäkta Mr. Bieber, det är dags... här en en perfekt plats!
- Tack så mycket! ropade han tillbaka
- plats för vad? undrade jag och kollade lite busigt på honom
- Du ska få se, sa han och undvek min blick
- Justin, inga mer överraskningar, skrattade jag samtidigt som han börja dra iväg med mig igen.
In i båten, ner för en trapp, igenom ett par korridorer och ett par dörrar, ner för en tarpp till, ut genom en tjock dörr. Och sen kom vi ut på en liten brygga längst bak på båten.
- Justin vad ska vi göra? undrade jag glatt
- Du kankse inte vill ha på dig kläderna nu? Justin blinkade mot mig och slängde iväg t-shirten som fortfarande höngde runt han axel.
Jag tog av mig shortsen och linnet och jag såg hur Justin log mot mig. Jag skrattade åt honom och smällde till honom på axeln. Och då började han med skratta. Han räckte mig en av flytvästarna som hängde längst sidorna och tog min hand.
- Min kära? Får jag lov?
Fortsättning kmr...
Smurfen ♥
Jag vet att jag tjatar om hur mycket jag tycker om när ni kommenterar! Men jag blir verkligen varm i hela kroppen av att läsa era kommentarer! Det finns inga ord övre hur glad jag blir över att få läsa vad ni tycker och vad ni har för åsikter! Ni är underbara allihoppa!
Och har ni bloggar? Skriv gärna med deras hemadresser i kommentaren, jag kollar mer än gärna in dom! Och jag håller fortfarade på med länkbyte! Länkar er hur gärna som helst! Vill du ha en egen "shoutout" gå in under Länkbyte kategorin och kommentera!
Del 49
Förra delen:
Jag märke hur jag fick tunnelseende och polisernas röster försvann längre och längre bort.
- Vi vill ha bevakning av det här huset i 48 timmar, och helst vill vi att du är hemma här senast klockan 21 på kvällarna, och lämna helst inte huset förän 10 på förmiddagen.
Jag nickade och kände att allting försvann längre och längre bort, och till slut blev allt svart.
________________________________________________________________________________________________
Jag vaknade upp i min säng igen, och nu var det ljust ute. Jag vände på huvudet för att se vad klockan visade som hängde på väggen. Och när jag såg vad den var reste jag mig upp snabbt men det skulle jag ångra snart. Jag kände trycket över pannan igen som jag hade gjort som när jag svimmade i skolan. Jag la handen över pannan och grimaserade lite. I nästa sekund kom Sarah in genom med en bricka i händerna.
- Tyckte väl att det var dags att vakna nu!
Klockan var tjugo i ett.
- Varför har ni inte väckt mig?
- Vi tänkte att du skulle få sova tills du vakna med tanke på vad som hände igår! Du svimmade när poliserna var här, men du vaknade sen av dig själv och gick in och la dig.
- Gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg?
- Inte? Har du några planer för idag annars?
- Jaa faktist, jag ska träffa en kompis nere på stranden vid fyra.
- Du har varit här i en dag och du har redan skaffat vänner och varit med om otäckheter!
Sarah skrattade till lite och satte ner brickan vid fotänden av sängen, log mot mig och gick ut. Jag drog brickan intill mig och tog upp en av mackorna som låg på en tallrik. Skulle jag verkligen orka äta upp allt det här?
Men det såg så jäkla gott ut så jag åt så mycket jag orkade, och det var mycket godare än vad det såg ut, så då kan ni ju tänka er hur gott dt var! Robert var kock, och visste verkligen vad han gjorde. På sidan av brickan låg en huvudvärkstablett och jag tog en klunk av oboyen som jag fått och svalde tabletten efter. Sen gick jag ut med brickan i köket, tackade så jättemycket för frukosten och gick in i rummet för att ta på mig något, men kom på att jag kankse skulle bry mig lite mer om vad jag skulle ha på mig när jag träffade Justin, med tanke på att jag skulle träffa honom nere på stranden om 2½ timme.
Jag gick bort mot garderoben och slängde ett öga på mobilen på vägen bort och såg att jag hade 7 missae samtal från Ryan. Juste han skulle ju ringa imorse, shit jag måste ha sovit när han ringt. Jag plockade upp mobilen och ringde honom:
- Johanna äntligen svarar du!
- jaa, jag har sovit fram till nu typ! sa jag lite generat
- Hah, okej.. men är du okej?
- Jaa det känns bra nu...
jag berättade allt som poliserna hade sagt,som jag hörde, igår.
- Du måste vara försiktig!
- Jaa jag vet, dte är därför jag har utegångsförbud mellan vissa tider -.-
- Det är för ditt eget bästa!
- jag vet, men ajg måste gå nu! Vi hörs Ryan!
- okej hejdå!
Jag la på och jag va glad över att det inte alls var någon spänning mellan oss längre.
Då hörde jag ett plask i poolen utanför och snart ett rop:
- KOM UT HIT OCH BADA JOJO!!
Jag vände mig om och såg att Kirsten simmade åt mitt håll, när hon såg att jag kollade på henne vinkade hon med hela armen, och jag flinade åt henne lite. Det var en solig dag och det såg rätt varmt ut så jag tog på mig min lila/vinröda bikini utan axelband och sprang ut och hoppade i poolen med. Vi lekte, skvätta vatten på varandra och hade jättekul ända tills Kirsten fick för sig att gå upp och sola. Hon drog fram två solstolar och satte sig och börja sola. Och hur kul är det att bada själv, så jag gick upp jag med. Jag gick in i mitt rum och drog på mig ett par ljusa jeansshort och ett tunt strandlinne över. Jag gick ut och satte mig i solstolen med min ipod och somnade nog antagligen. För när jag slog up ögonen kom Kirsten hoppande och slängde mobilen på mig mage.
JUSTIN BIEBER, stod det på displayen.
Jag slet ut plopparna ur öronen och svarade snabbt.
- hej Justin!
- Sitter du fast nånstans eller?
- Vad menar du?
- Klockan är kvart i 5?
- Jag är påväg! sa jag och slängde på luren i örat på honom
Jag kollade på klockan på ipoden och slängde mig ur solstolen och sprang in i rummet, slet ihop en långärmad tunntröja, en mindre handduk och mobilen och ipoden i en leopardfärgad väska. Hoppade i ett par flip-flop, tog på mig mina svarta ray-bands och börade springa mot stranden.
När jag kunde se honom lite längre fram, saktade jag ner, tog ett par djupa andetag så att jag inte skulle va lika andfådd när jag kom fram. Han satt på en bänk med armbågarna på knäna och kollade ner i marken, han hade på sig ett par vita badbyxor med ett mönster, han hade en turkos t-shirt hängande över axeln, och ett par svarta ray-bands. Han var egentligen sjukt snygg, speciellt när han inte försökte, utan det bara kom naturligt.
Det var först då jag kom på vad jag hade på mig och jag ville inte veta hur mitt hår såg ut, jag började riva i väskan och hoppades på att jag hade glömt en snodd där innan. Och idag måste ha varit min turdag, för där låg en svart snodd och väntade. Jag plockade upp den coh satte upp håret i en lös knut i nacken, och hann precis innan Justin kollade upp och såg mig. När han såg mig log han stort och reste på sig och började gå mot mig. Jag vinkade till honom och log lite snett.
- Förlåt att jag är sen! ropade jag
Han kom fram till mig och kramade om mig.
- Det är lugnt, jag var ändå 40 minuter sen! han log mot mig och jag var glad över att han inte tog det så allvraligt, utan kunde skämta om det.
Jag skrattade till och knuffade till honom, han la sin arm runt mina axlar, och flinade lite finurligt.
- Justin vart ska vi?
- Du ska få se!
Vi gick en stund och pratade om allt mellan himmel och jord, men när vi kom in på hans familj i Kanada blev jag tyst och kom på att han hade svikit mig. Han stannade och kollade på mig när jag inte svarade på hans frågor.
- Johanna?!
- Stanna!
Jag stannade ca 3 steg framför honom och blängde på honom.
- Du vet att jag inte ville göra det jag gjorde!
- Men varför gjorde du det då?!
- Jag vte inte, jag trodde du skulle få dte bättre om det blev så!
- Justin, du må se bra ut, men ibland undrar vart du har gömt din hjärna?
- Johanna?
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
(bortse från att det är Selena)
Fortsättning kmr...
Jag märke hur jag fick tunnelseende och polisernas röster försvann längre och längre bort.
- Vi vill ha bevakning av det här huset i 48 timmar, och helst vill vi att du är hemma här senast klockan 21 på kvällarna, och lämna helst inte huset förän 10 på förmiddagen.
Jag nickade och kände att allting försvann längre och längre bort, och till slut blev allt svart.
________________________________________________________________________________________________
Jag vaknade upp i min säng igen, och nu var det ljust ute. Jag vände på huvudet för att se vad klockan visade som hängde på väggen. Och när jag såg vad den var reste jag mig upp snabbt men det skulle jag ångra snart. Jag kände trycket över pannan igen som jag hade gjort som när jag svimmade i skolan. Jag la handen över pannan och grimaserade lite. I nästa sekund kom Sarah in genom med en bricka i händerna.
- Tyckte väl att det var dags att vakna nu!
Klockan var tjugo i ett.
- Varför har ni inte väckt mig?
- Vi tänkte att du skulle få sova tills du vakna med tanke på vad som hände igår! Du svimmade när poliserna var här, men du vaknade sen av dig själv och gick in och la dig.
- Gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg?
- Inte? Har du några planer för idag annars?
- Jaa faktist, jag ska träffa en kompis nere på stranden vid fyra.
- Du har varit här i en dag och du har redan skaffat vänner och varit med om otäckheter!
Sarah skrattade till lite och satte ner brickan vid fotänden av sängen, log mot mig och gick ut. Jag drog brickan intill mig och tog upp en av mackorna som låg på en tallrik. Skulle jag verkligen orka äta upp allt det här?
Men det såg så jäkla gott ut så jag åt så mycket jag orkade, och det var mycket godare än vad det såg ut, så då kan ni ju tänka er hur gott dt var! Robert var kock, och visste verkligen vad han gjorde. På sidan av brickan låg en huvudvärkstablett och jag tog en klunk av oboyen som jag fått och svalde tabletten efter. Sen gick jag ut med brickan i köket, tackade så jättemycket för frukosten och gick in i rummet för att ta på mig något, men kom på att jag kankse skulle bry mig lite mer om vad jag skulle ha på mig när jag träffade Justin, med tanke på att jag skulle träffa honom nere på stranden om 2½ timme.
Jag gick bort mot garderoben och slängde ett öga på mobilen på vägen bort och såg att jag hade 7 missae samtal från Ryan. Juste han skulle ju ringa imorse, shit jag måste ha sovit när han ringt. Jag plockade upp mobilen och ringde honom:
- Johanna äntligen svarar du!
- jaa, jag har sovit fram till nu typ! sa jag lite generat
- Hah, okej.. men är du okej?
- Jaa det känns bra nu...
jag berättade allt som poliserna hade sagt,som jag hörde, igår.
- Du måste vara försiktig!
- Jaa jag vet, dte är därför jag har utegångsförbud mellan vissa tider -.-
- Det är för ditt eget bästa!
- jag vet, men ajg måste gå nu! Vi hörs Ryan!
- okej hejdå!
Jag la på och jag va glad över att det inte alls var någon spänning mellan oss längre.
Då hörde jag ett plask i poolen utanför och snart ett rop:
- KOM UT HIT OCH BADA JOJO!!
Jag vände mig om och såg att Kirsten simmade åt mitt håll, när hon såg att jag kollade på henne vinkade hon med hela armen, och jag flinade åt henne lite. Det var en solig dag och det såg rätt varmt ut så jag tog på mig min lila/vinröda bikini utan axelband och sprang ut och hoppade i poolen med. Vi lekte, skvätta vatten på varandra och hade jättekul ända tills Kirsten fick för sig att gå upp och sola. Hon drog fram två solstolar och satte sig och börja sola. Och hur kul är det att bada själv, så jag gick upp jag med. Jag gick in i mitt rum och drog på mig ett par ljusa jeansshort och ett tunt strandlinne över. Jag gick ut och satte mig i solstolen med min ipod och somnade nog antagligen. För när jag slog up ögonen kom Kirsten hoppande och slängde mobilen på mig mage.
JUSTIN BIEBER, stod det på displayen.
Jag slet ut plopparna ur öronen och svarade snabbt.
- hej Justin!
- Sitter du fast nånstans eller?
- Vad menar du?
- Klockan är kvart i 5?
- Jag är påväg! sa jag och slängde på luren i örat på honom
Jag kollade på klockan på ipoden och slängde mig ur solstolen och sprang in i rummet, slet ihop en långärmad tunntröja, en mindre handduk och mobilen och ipoden i en leopardfärgad väska. Hoppade i ett par flip-flop, tog på mig mina svarta ray-bands och börade springa mot stranden.
När jag kunde se honom lite längre fram, saktade jag ner, tog ett par djupa andetag så att jag inte skulle va lika andfådd när jag kom fram. Han satt på en bänk med armbågarna på knäna och kollade ner i marken, han hade på sig ett par vita badbyxor med ett mönster, han hade en turkos t-shirt hängande över axeln, och ett par svarta ray-bands. Han var egentligen sjukt snygg, speciellt när han inte försökte, utan det bara kom naturligt.
Det var först då jag kom på vad jag hade på mig och jag ville inte veta hur mitt hår såg ut, jag började riva i väskan och hoppades på att jag hade glömt en snodd där innan. Och idag måste ha varit min turdag, för där låg en svart snodd och väntade. Jag plockade upp den coh satte upp håret i en lös knut i nacken, och hann precis innan Justin kollade upp och såg mig. När han såg mig log han stort och reste på sig och började gå mot mig. Jag vinkade till honom och log lite snett.
- Förlåt att jag är sen! ropade jag
Han kom fram till mig och kramade om mig.
- Det är lugnt, jag var ändå 40 minuter sen! han log mot mig och jag var glad över att han inte tog det så allvraligt, utan kunde skämta om det.
Jag skrattade till och knuffade till honom, han la sin arm runt mina axlar, och flinade lite finurligt.
- Justin vart ska vi?
- Du ska få se!
Vi gick en stund och pratade om allt mellan himmel och jord, men när vi kom in på hans familj i Kanada blev jag tyst och kom på att han hade svikit mig. Han stannade och kollade på mig när jag inte svarade på hans frågor.
- Johanna?!
- Stanna!
Jag stannade ca 3 steg framför honom och blängde på honom.
- Du vet att jag inte ville göra det jag gjorde!
- Men varför gjorde du det då?!
- Jag vte inte, jag trodde du skulle få dte bättre om det blev så!
- Justin, du må se bra ut, men ibland undrar vart du har gömt din hjärna?
- Johanna?
- Nee Justin, jag vill inte prata mer om det! jag lyfte upp händerna och såg betsämmt på honom.
- Då gör vi inte det!
Han tog tag i min arm och drog mig intill honom, och innan jag kunde säga till eller göra något kysste han mig.
(bortse från att det är Selena)
Fortsättning kmr...
