Sluta?
Ni får verkligen förlåta mig för att jag inte kan skriva nya delar. Jag har massor i skolan, jag lovar!! Jag har ju nationella prov och allt och har läxor i alla ämnen känns det som!!
Jag hopppas ni förstår?! Ni får gärna kommentera och stötta, men inget tvång!
Dels har jag funderat på att sluta blogga? Eller iallafall ta en paus, vad tycker du?
Snälla kommentera och hjälp mig!!
Älskar er ändå!! <3
Jag hopppas ni förstår?! Ni får gärna kommentera och stötta, men inget tvång!
Dels har jag funderat på att sluta blogga? Eller iallafall ta en paus, vad tycker du?
Snälla kommentera och hjälp mig!!
Älskar er ändå!! <3
Kolla in!
(I det här inlägget kommer jag lägga in alla länkbyten, ligger under kategorin med samma namn)
"Rominas" blogg, kolla in! (klicka på bilden)
"Rominas" blogg, kolla in! (klicka på bilden)
Länkbyte?
Jaa är du det?
Allt som behövs är att du kommenterar det här inlägget och så kommer jag att länka dig!
Jag kräver dock en liten betalning och det är att DU måste länka den här bloggen på din blogg!
Det går på 3 minuter, och det är inte ansträngande, snart kommer det strömma in läsare på din blogg!
(det finns nu en ny kategori som heter "Länkbyte" så ni hitter lätt till det här inlägget)
Del 26
Förra delen:
Till slut var vi omringade åt alla håll och vi kunde inte ta oss ut åt något håll, vad skulle vi göra?
Precis då...
_________________________________________________________________________________________________
... hörde vi ett gällt ljud lite längre bort och en biltuta som tjöt högt. Vi hörde en motor som brummade hotfullt bakom alla människor och snart va alla tvugna att skingra sig för bilen som kom krypande mellan dom. Det var Justins chaufför som kom körande och vi hade nog aldrig varit så glada över att se honom. Vi hoppade snabbt in i bilen och satte oss mitt emot Pattie i baksätet.
Vi började röra oss ur folkmassan men det var fortfarande massor med folk runt oss som knackade och skrek mot fönstrena. Men tillslut lyckades vi ta oss ur det och vi drog iväg med en rivstart och ett snyggt startmärke bakom oss.
Vi satt tysta en stund, och jag vågande inte säga något i fall någon av dom skulle få ett utbrott eller liknande, men det behövde jag inte säga något för att det skulle ske...
- JAG ÄR INTE ARG, MEN VAD HÖLL NI PÅ MED?!!! skrek Pattie!
- MEN VAD SKRIKER DU FÖR DÅ?! skrek Justin tillbaka!
- JAG SKRIKER INTE!!!
- JOO DET GÖR DU!!!
De blev tysta och kollade ut genom fönstret. Sen frågade Pattie igen fast i ett lägre tonläge:
- Vad höll ni på med egentligen?
Justin blängde på henne och var precis på väg att svara när jag hoppade in och försökte lätta upp stämningen:
- Jaa vad kan man säga om 2 kära tonåringar ska försöka packa en väska så snabbt de kan, plus att en av dom har lite svårt att koncentera sig.
Jag blinkade mot Justin och försökte att få honom på bättre humör, men han tittade inte äns på mig.
men som tur var flinade Pattie lite och fnissade till, när Justin hörde det sneglade han på henne och jag vte inte vad osm hände sen för snart satt vi allihopp och gapskrattade åt varandra.
Pattie var till och med tvungen att lägga sig ner över sätet för att hon skrattade så mycket, och Justin la sig på min axel för att lugna ner sig lite. Men jag skrattade lika mycket jag, så där kunde han inte ligga kvar. han lutade huvudet bakåt istället och försökta att fråga chauffören hur långt tid det var kvar till flygplatsen.
- Endast 10 minuter sir!!
När Justin lutade sig tillbaka igen hade han lyckats samla sig och jag hade så ont i magen att jag inte orkade skratta mer, och pattie hade nästan somnat på sätet nu, allt skrattande tog musten ur henne.
När hon log och blunda tog Justin chansen och kramade om mig och gav mig en stor kyss. Det blev en ganska flummig kyss men det var inte förän då som jag insåg att jag inte skulle få se honom igen på jättelänge.
Jag vek ner huvudet och tog ett djupt andetag:
- Vad är det Johanna?
- Justin har inte du tänkt på att det här var våran sista dag tillsammans, snart kommer vi skiljas åt för jättelänge om bara några minuter!
- Joo jag har tänkt på det, ända sen jag vaknade imorse, har jag tänkt på det, men jag har försökt att inte tänka på det, för att det gör mig allt för depprimerad.
Jag suckade och la mitt huvud mot hans bröst och kämpade för att hålla tillbaka en tår som envist försökte leta sig ut.
Då reste sig Pattie upp och log mot oss:
- Ni kommer klara er, jag lovar!
Hon lyfte upp handen och klappade på mitt lår och log mot mig:
- Jag lovar!
Mer han vi inte med att säga innan vi kände marken gunga mer än vanligt (tack vare alla plan som kom och gick) och all ojlud från bussar med folk och liknande. Chauffören körde fram oss till entrén och stannade till snabbt för att hjälpa dom ut med väskorna innan han åkte iväg.
Jag hjälpte Pattie att ta en väska så att vi skulle komma in så fort som möjligt, och som väntat var det fullt av folk där inne. Men eftersom Justin skulle åka ett privat plan så kunde han gå en annan väg, men han var först tvungen att gå igenom en passkontroll och säkerhetskontrollen.
Det gick väldigt fort genom passkontrollen och snart stog vi utan för säkerhets kontrollen och höll om varandra. När Justin släppte mig och gick igenom den där kontrollen, skulle han släppa mig och se mig för sista gången, på jaa, jag vet inte hur länge?
Han drog sina fingrar genom mitt hår och lutade sig fram och viskade kärleksfull i mitt öra:
-...
Fortsättning kmr...
Till slut var vi omringade åt alla håll och vi kunde inte ta oss ut åt något håll, vad skulle vi göra?
Precis då...
_________________________________________________________________________________________________
... hörde vi ett gällt ljud lite längre bort och en biltuta som tjöt högt. Vi hörde en motor som brummade hotfullt bakom alla människor och snart va alla tvugna att skingra sig för bilen som kom krypande mellan dom. Det var Justins chaufför som kom körande och vi hade nog aldrig varit så glada över att se honom. Vi hoppade snabbt in i bilen och satte oss mitt emot Pattie i baksätet.
Vi började röra oss ur folkmassan men det var fortfarande massor med folk runt oss som knackade och skrek mot fönstrena. Men tillslut lyckades vi ta oss ur det och vi drog iväg med en rivstart och ett snyggt startmärke bakom oss.
Vi satt tysta en stund, och jag vågande inte säga något i fall någon av dom skulle få ett utbrott eller liknande, men det behövde jag inte säga något för att det skulle ske...
- JAG ÄR INTE ARG, MEN VAD HÖLL NI PÅ MED?!!! skrek Pattie!
- MEN VAD SKRIKER DU FÖR DÅ?! skrek Justin tillbaka!
- JAG SKRIKER INTE!!!
- JOO DET GÖR DU!!!
De blev tysta och kollade ut genom fönstret. Sen frågade Pattie igen fast i ett lägre tonläge:
- Vad höll ni på med egentligen?
Justin blängde på henne och var precis på väg att svara när jag hoppade in och försökte lätta upp stämningen:
- Jaa vad kan man säga om 2 kära tonåringar ska försöka packa en väska så snabbt de kan, plus att en av dom har lite svårt att koncentera sig.
Jag blinkade mot Justin och försökte att få honom på bättre humör, men han tittade inte äns på mig.
men som tur var flinade Pattie lite och fnissade till, när Justin hörde det sneglade han på henne och jag vte inte vad osm hände sen för snart satt vi allihopp och gapskrattade åt varandra.
Pattie var till och med tvungen att lägga sig ner över sätet för att hon skrattade så mycket, och Justin la sig på min axel för att lugna ner sig lite. Men jag skrattade lika mycket jag, så där kunde han inte ligga kvar. han lutade huvudet bakåt istället och försökta att fråga chauffören hur långt tid det var kvar till flygplatsen.
- Endast 10 minuter sir!!
När Justin lutade sig tillbaka igen hade han lyckats samla sig och jag hade så ont i magen att jag inte orkade skratta mer, och pattie hade nästan somnat på sätet nu, allt skrattande tog musten ur henne.
När hon log och blunda tog Justin chansen och kramade om mig och gav mig en stor kyss. Det blev en ganska flummig kyss men det var inte förän då som jag insåg att jag inte skulle få se honom igen på jättelänge.
Jag vek ner huvudet och tog ett djupt andetag:
- Vad är det Johanna?
- Justin har inte du tänkt på att det här var våran sista dag tillsammans, snart kommer vi skiljas åt för jättelänge om bara några minuter!
- Joo jag har tänkt på det, ända sen jag vaknade imorse, har jag tänkt på det, men jag har försökt att inte tänka på det, för att det gör mig allt för depprimerad.
Jag suckade och la mitt huvud mot hans bröst och kämpade för att hålla tillbaka en tår som envist försökte leta sig ut.
Då reste sig Pattie upp och log mot oss:
- Ni kommer klara er, jag lovar!
Hon lyfte upp handen och klappade på mitt lår och log mot mig:
- Jag lovar!
Mer han vi inte med att säga innan vi kände marken gunga mer än vanligt (tack vare alla plan som kom och gick) och all ojlud från bussar med folk och liknande. Chauffören körde fram oss till entrén och stannade till snabbt för att hjälpa dom ut med väskorna innan han åkte iväg.
Jag hjälpte Pattie att ta en väska så att vi skulle komma in så fort som möjligt, och som väntat var det fullt av folk där inne. Men eftersom Justin skulle åka ett privat plan så kunde han gå en annan väg, men han var först tvungen att gå igenom en passkontroll och säkerhetskontrollen.
Det gick väldigt fort genom passkontrollen och snart stog vi utan för säkerhets kontrollen och höll om varandra. När Justin släppte mig och gick igenom den där kontrollen, skulle han släppa mig och se mig för sista gången, på jaa, jag vet inte hur länge?
Han drog sina fingrar genom mitt hår och lutade sig fram och viskade kärleksfull i mitt öra:
-...
Fortsättning kmr...
Del 25
Förra delen:
Vi gick in i rummet och Justin la upp sin resväska på sängen och kollade på sin klocka:
- 26 minuter och 15 sekunder kvar, kör hårt!
________________________________________________________________________________________________
Justin rusade in i badrummet och började plocka ihop alla toalettartiklar och jag hörde att han rev runt i skåp och i duschen. Jag började att kolla i hans lådor och plockade upp tröjor, byxor, linnen och jaa allt vad han hade där och vek ner det i hans väska.
Justin kom utrusande från badrummet och hade packat ihop allt i en stor plastpåse. Han stoppade ner det i ett fack han hade i resväskan.
- Nu har du 16 minuter på dig ;) hur långt har du kommit?
- Jag har vikt ner alla dina kläder, nu har vi bara alla dina skor kvar!
Sa jag och blängde på hans enorma skosamling han hade ställt upp vid dörren, det var minst 5 par Supras och 5 par converse. hur kunde en kille va så intresserad av skor?
- Äh inga problem!
Han gick gick till skorna och satte ett par skor under armarna och ett par skor i varje hand och sen kom han tillbaka och kastade ner skorna i väskan.
- Justin det där kommer aldrig gå!
- Joo då!
Sa han och log nöjt, mne jag såg på den ojämna högen skor att han aldrig skulle kunna stänga väskan. Han kom tillbaka med 4 par skor till med sig och kastade ner dom lika oförsiktigt i väskan, sen sprang han snabbt bort och hämtade de 2 sista paren och la ner dom i varsitt hörn i väskan.
Jag suckade övre att se hur han tycke att han lyckats bra tills han skulle stänga väskan. Han fällde igen locket och upptäckte att den var öppen med ungefär 25 cm, han hängde sig på locket för att få igen den, men som väntat: det gick inte!
jag puttade bort Justin och öppnade locket igen:
- Du kommer ha sönder både väskan och skorna om du fortsätter sådär! uppmanade jag honom!
Jag började plocka med skorna och lägga dom i rader så att allt blev lika, men det tog en stund, eftersom Justin hade rört till allt, och det var ju en del skor.
Rätt som det var kände jag ett par händer på min midja och de letade sig fram och jag fick en mysig kram av Justin. Jag stannade upp lite och njöt i en sekund innan jag fortsatte fixa med hans skor, vi hade säkert inte mycket tid kvar.
Men när Justin började pussa mig på halsen blev ajg distraherad och jag började fnissa, jag slutade och lutade huvudet bakåt och landade på hans axel. Han pussade mig på kinden och jag log. Han vände mig om och började kyssa mig.
Jag tappade balansen och satte ner handen vid resväskan så den åkte ner på golvet och allt åkte ut. Jag stannade upp och var precis påväg att kasta mig ner på golvet och plocka upp allt igen, men Justin tog tag om min rygg och viskade:
- Vi tar hand om det senare!
- Men Justin...
- Schyyyyy!
Vi la oss ner på sängen där väskan var för en sekund sen, han höll fortfarande ena handen på min ländrygg och den andra drog han genom mitt hår.
Vi kysstes en lång stund innan jag av misstag fick syn på klockan som hängde på väggen:
- JUSTIN VI SKA VARA NERE I LOBBYN OM 1 MINUT!!!
Jag hoppade upp ur sängen och struntade i att Justin protesterade, jag ville inte att han skulle bli osams med sin mamma.
Jag lyfte på resväskan och packade snabbt tillbaka allt som skulle ligga i, den här gången blev det inte lika snyggt som jag hade gjort det förut men jag kunde stänga locket utan problem.
Justin hade under tiden gått ett varv i sviten för att se att vi inte hade glömt något, men han kom tillbaka till mig tomhänt så jag antog att allt var med.
Vi drog med oss en tröja som Justin hade hängt upp som jacka i garderoben och lämnade sviten och småsprang bort till hissen. Vi kunde ju inte springa ner för trapporna med den här väskan.
Men hissen kom aldrig och vi var redan sena som det var och vi hade inte tid att vänta så vi ar tvugna att springa ner för trapporna i alla fall. Jag tog i ett handtag och Justin ett annat och sen sprang han först ner för trapporn, men dte gick inte snabbt.
Men när vi gått ner för 2 av de 4 trapporna började Justin gapskratta och jag kunde inte förstå varför.
- Justin, vad gör du?
Men han svarade inte, han bara skrattade! Jag orkade inte med honom, vad var det för fel på honom?
Men han såg rätt rolig ut, så jag kunde inte håll mig heller, ajg började skratta åt honom.
Vi släppte väskan och la oss nästan ner på golvet och skrattade åt varandra, vi hörde inte äns när dörren öppnades 2 trappor ner, eller när en arg Pattie klampade upp för trapporna för att se vad vi höll på med.
- JUSTIN?!
Justin blev plötsligt allvarlig och tittade upp på sin mamma som stog med armarna i sidorna och tittade argt på honom.
- Ja?
- Vad håller du på med?
- Inget...
- Nej, det är problemet, du skulle varit nere i lobbyn för en kvart sen?
- Oj!
- Jaa, det kan man lugnt säga!
Hon plockade upp väskan och gick raskt ner för trapporna och Justin tog min hand och vi reste oss upp och följde efter i samma tempo.
Vi gick ner i lobbyn men såg att Pattie redan var på väg ut genom dörren, vi sprang efter henne, och tog sats för att skynda oss genom alla människor som stog där.
Pattie hade redan lämnat väskan till chauffören och satt sig i bilen som skulle skjutsa oss till flygplatsen. Men för oss gick det lite långsammare att ta oss igenom folkmassan.
Alla skrek runt oss, och ville veta vad det var vi hade tillsammans. Om vi var mer än vänner. Till slut var vi omringade åt alla håll och vi kunde inte ta oss ut åt något håll, vad skulle vi göra?
Precis då...
Fortsättning kmr...
Stockholm!
Jag har inte hunnit skriva någon ny del, för att jag har packat och varit med familjen hela dagen.
Eftersom jag ska till stockholm imorn och vara där hela helgen så kan jag heller inte skriva några nya delar. Men det är ju som en vanlig "pappahelg" för min skull så... ni lider väl inte för mycket?
Hoppas ni får en bra helg!
Kram Emelie!
Del 24
Förra delen:
Men då, plötsligt blev jag klarvaken, jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring, sen grep jag tag i Marks skrynkliga skjorta och fräste oroligt med bestämt:
- Var är Justin?!!
________________________________________________________________________________________________
Jag hörde en dörr stängas bakom mig och ut kom Justin, jag hoppade upp och sprang rakt in i hans famn. Jag var nog fortfarande lite chockad, men om det var någon som kunde få mig känna mig bättre så var dte han nu.
Han kramade om mig och jag kände hur kall han var, det slog mig först då att han bara hade "badbyxor" på sig. Men jag vile inte släppa honom:
- You're okey now Johanna... viskade han i mitt öra och drog sin hand över mitt blöta hår.
Mark ställde sig upp och la huvudet på sne och tittade på oss:
- Åååååh ung kärlek, så vackert! Ni ska vara glada att de där hajarna var snälla mot er!
Vi vände oss förvånade mot Mark och kollade på honom undrande.
- Jaa, folk har blivit dödade här ute av hajar...
- Varför tog du oss hit då?
- Det är ett fint rev..
Jag blev nästan orolig att den här mannen var knäpp på riktigt, och att han skulle hitta på något eller att vi inte skulle komma i land i tid.
Han fortsatte att prata om hajattacker och liknande och vevade med armarna när han levde sig in i berättelserna. Ju mer han berättade ju räddare och oroligare blev jag. Justin hade lagt sin arm mo mina axlar och stog nu och lyssnade antusiastiskt. Men för varje sekund som gick kramade jag mig lite närmare Justin och jag la min ena arm runt hans midja och kramade hårdare och hårdare med armen om honom.
Snart märkte han det och han kollade oroligt på mig, jag hade inte riktigt släppt chocken än och det kanske bara blev värre om han stog här och pratade om hur en enorm tigerhaj slet en människro i bitar.
- Vi kankse ska börja åka tillbaka mot land Mark?
- Jaa, visst, visst, visst!!
Mark tassade iväg mot sin styrhytt och jag och Justin gick och satte oss på däck, det skulle nog bli för jobbigt att sitta där nere nu, även om jag väldigt gärna ville det.
Vi satte oss på golvet i solen, eller jag la mig ner och Justin satte sig brevid mig. Han lutade huvudet bakåt och blundade och jag kunde åter igen inte sluta tänka att "han, den där killen där, den snygga, solbrända, vältränade enormt gulliga killen, han är min!"
Jag log för mig själv och blundade. Och även den här gången verkade det vara något fel på motorerna, men till slut hostade de till och de startade, men de lät mycket mer än vanligt och Justin och jag kunde knappt höra varandra när vi pratade, om vi inte skrek till varandra.
Vi hade solen i ansiktet på vägen in mot land igen och det var härligt att bara vara nära Justin och få torka. Jag satte mig upp och la mitt huvud på hans axel men vi sa fortfarande inget, motorerna lät för högt.
Det kan ha varit något av våra största misstag för att utan att vi såg eller hörde det, kom det en vattenskoter glidande på vattnet med 2 män på. En av dom plockar utan våran vetskap upp en kamera och fyrar av några blixtrar innan båten saktar in, för att vi kom in på grundare vatten och så att vi inte skulle komma för snabbt in til bryggan.
Motorerna slutade brumma och jag hörde att det brummade lite lätt i vattnet nedanför oss, och jag öppnade ögonen, de var redan på väg därifrån nu, så det fanns inget vi kunde göra. Kunde vi inte ens få lite privatliv ute på havet?
Jag behövde inte säga något till Justin han hade ju med sett och hört, och jag såg hur besviken han såg ut. Men jag puttade till honom och nickade:
- Det löser sig, nu måste vi ta på oss kläderna innan vi når bryggan så att vi slipper några mer obehagliga överraskningar!
Justin skrattade åt mig, emn vi reste på oss och gick och tog på oss kläderna och precis som vi hade tagit på oss och gått ut på deck igen så var vi framme, Mark la till precis vid bryggan och vi kunde hoppa av nästan dirket.
Vi tackade för allt, och gick sedan vidare upp mot hotellet, det som förvånade mig var att han höll mig i handen, och att han tog en väg som var närmare papparzzisarna nu. Men jag följde efter honom och hoppades att han visste vad han gjorde.
Vi kom upp till hotellet och mötte en sur Pattie i lobbyn:
- Justin, var har du varit? Du skulle ha varit här för 1 timme sen, du måste packa Justin! Du har en halvtimme på att packa och fixa iordning allt och komma ner hit och möta mig igen om exakt 30 minuter! Förstår du det?
Justin himlade med ögonen och verkade ta det här med en nypa salt:
- Jaa mamma!
- Justin, hör du vad jag säger?
- Jaa här nere igen om exakt 30 minuter och då ska allt va klart!
- Bra!
Justin skulle precis ta mig och leda mig upp till rummet, när Pattie tog tag i min högra hand:
- Hej förresten! sa hon och skakade om min hand.
- Hej, jag heter Johanna!
- Jaha, hej Johanna, jag är Pattie, Justins mamma, sa hon och blängde på honom!
- Så kul att småprata lite, men vi har saker att göra, grejer att packa!
Nu fick han brått, han slet tag i mig och han sprang iväg mot trapporna, eftersom det bara var 1 våning upp, och vi sprang hela vägen till Justins rum.
Inte förän han stannade till utanför sitt rum kunde jag pusta ut, trodde jag.
Vi gick in i rummet och Justin la upp sin resväska på sängen och kollade på sin klocka:
- 26 minuter och 15 sekunder kvar, kör hårt!
Fortsättning kmr...
Men då, plötsligt blev jag klarvaken, jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring, sen grep jag tag i Marks skrynkliga skjorta och fräste oroligt med bestämt:
- Var är Justin?!!
________________________________________________________________________________________________
Jag hörde en dörr stängas bakom mig och ut kom Justin, jag hoppade upp och sprang rakt in i hans famn. Jag var nog fortfarande lite chockad, men om det var någon som kunde få mig känna mig bättre så var dte han nu.
Han kramade om mig och jag kände hur kall han var, det slog mig först då att han bara hade "badbyxor" på sig. Men jag vile inte släppa honom:
- You're okey now Johanna... viskade han i mitt öra och drog sin hand över mitt blöta hår.
Mark ställde sig upp och la huvudet på sne och tittade på oss:
- Åååååh ung kärlek, så vackert! Ni ska vara glada att de där hajarna var snälla mot er!
Vi vände oss förvånade mot Mark och kollade på honom undrande.
- Jaa, folk har blivit dödade här ute av hajar...
- Varför tog du oss hit då?
- Det är ett fint rev..
Jag blev nästan orolig att den här mannen var knäpp på riktigt, och att han skulle hitta på något eller att vi inte skulle komma i land i tid.
Han fortsatte att prata om hajattacker och liknande och vevade med armarna när han levde sig in i berättelserna. Ju mer han berättade ju räddare och oroligare blev jag. Justin hade lagt sin arm mo mina axlar och stog nu och lyssnade antusiastiskt. Men för varje sekund som gick kramade jag mig lite närmare Justin och jag la min ena arm runt hans midja och kramade hårdare och hårdare med armen om honom.
Snart märkte han det och han kollade oroligt på mig, jag hade inte riktigt släppt chocken än och det kanske bara blev värre om han stog här och pratade om hur en enorm tigerhaj slet en människro i bitar.
- Vi kankse ska börja åka tillbaka mot land Mark?
- Jaa, visst, visst, visst!!
Mark tassade iväg mot sin styrhytt och jag och Justin gick och satte oss på däck, det skulle nog bli för jobbigt att sitta där nere nu, även om jag väldigt gärna ville det.
Vi satte oss på golvet i solen, eller jag la mig ner och Justin satte sig brevid mig. Han lutade huvudet bakåt och blundade och jag kunde åter igen inte sluta tänka att "han, den där killen där, den snygga, solbrända, vältränade enormt gulliga killen, han är min!"
Jag log för mig själv och blundade. Och även den här gången verkade det vara något fel på motorerna, men till slut hostade de till och de startade, men de lät mycket mer än vanligt och Justin och jag kunde knappt höra varandra när vi pratade, om vi inte skrek till varandra.
Vi hade solen i ansiktet på vägen in mot land igen och det var härligt att bara vara nära Justin och få torka. Jag satte mig upp och la mitt huvud på hans axel men vi sa fortfarande inget, motorerna lät för högt.
Det kan ha varit något av våra största misstag för att utan att vi såg eller hörde det, kom det en vattenskoter glidande på vattnet med 2 män på. En av dom plockar utan våran vetskap upp en kamera och fyrar av några blixtrar innan båten saktar in, för att vi kom in på grundare vatten och så att vi inte skulle komma för snabbt in til bryggan.
Motorerna slutade brumma och jag hörde att det brummade lite lätt i vattnet nedanför oss, och jag öppnade ögonen, de var redan på väg därifrån nu, så det fanns inget vi kunde göra. Kunde vi inte ens få lite privatliv ute på havet?
Jag behövde inte säga något till Justin han hade ju med sett och hört, och jag såg hur besviken han såg ut. Men jag puttade till honom och nickade:
- Det löser sig, nu måste vi ta på oss kläderna innan vi når bryggan så att vi slipper några mer obehagliga överraskningar!
Justin skrattade åt mig, emn vi reste på oss och gick och tog på oss kläderna och precis som vi hade tagit på oss och gått ut på deck igen så var vi framme, Mark la till precis vid bryggan och vi kunde hoppa av nästan dirket.
Vi tackade för allt, och gick sedan vidare upp mot hotellet, det som förvånade mig var att han höll mig i handen, och att han tog en väg som var närmare papparzzisarna nu. Men jag följde efter honom och hoppades att han visste vad han gjorde.
Vi kom upp till hotellet och mötte en sur Pattie i lobbyn:
- Justin, var har du varit? Du skulle ha varit här för 1 timme sen, du måste packa Justin! Du har en halvtimme på att packa och fixa iordning allt och komma ner hit och möta mig igen om exakt 30 minuter! Förstår du det?
Justin himlade med ögonen och verkade ta det här med en nypa salt:
- Jaa mamma!
- Justin, hör du vad jag säger?
- Jaa här nere igen om exakt 30 minuter och då ska allt va klart!
- Bra!
Justin skulle precis ta mig och leda mig upp till rummet, när Pattie tog tag i min högra hand:
- Hej förresten! sa hon och skakade om min hand.
- Hej, jag heter Johanna!
- Jaha, hej Johanna, jag är Pattie, Justins mamma, sa hon och blängde på honom!
- Så kul att småprata lite, men vi har saker att göra, grejer att packa!
Nu fick han brått, han slet tag i mig och han sprang iväg mot trapporna, eftersom det bara var 1 våning upp, och vi sprang hela vägen till Justins rum.
Inte förän han stannade till utanför sitt rum kunde jag pusta ut, trodde jag.
Vi gick in i rummet och Justin la upp sin resväska på sängen och kollade på sin klocka:
- 26 minuter och 15 sekunder kvar, kör hårt!
Fortsättning kmr...
Del 23
- Är alFörra delen:
...och i samma sekund som jag skulle kliva i från stegen sa han lurigt:
- Åh, just det, se upp för hajarna!!'
________________________________________________________________________________________________
- Hajarna?!!
- Jaa, det kan finnas lite hajar här omkring, men om ni ser dom dyk inte ner och kela med dom!
- Va?!
Nu blev jag orolig men i samma sekund ropade Justin på mig från vattnet och jag såg hur blått och vackert det var, så det kanske inte var så farligt ändå, så jag hopade ner i vattnet och tog tag i repet direkt. Nu belv jag rädd igen, men man kunde lätt se i vattnet och jag skulle se om en haj närmade sig så jag kunde ta mig upp på båten igen.
Justin simmade fram till mig och´frågade funderasamt:
- Är allt okej Johanna?
- Jaa då, jag är lite badkruka bara!
Justin skrattade åt mig, drog ner sitt cyklop, hjälpte mig att fixa iordning mitt cyklop och sätta det till rätta, coh så tog han min hand och så la han sig ner i vattnet. Jag var tvungen att göra likadant och det kändes helt otroligt att ligga där och guppa i vågorna och titta på fiskarna, jag hade helt glömt bort det han hade sagt om hajar nu, jag kände mig trygg med Justin.
Vi simmade ut en bit till så vi skulle komma ut där det var lite djupare, där revet inte var så stort, men där blev jag påmind om de otäcka fiskarna, för där simmade mycket störra fiskar, men ingen av dom verkade riktigt bry sig om oss så jag tog mod till mig och följde tätt efter Justin.
Men när han ville simma ut längst bort vid revet, där det slutade, stanade jag, jag ville inte simma ut dit, det var säkert 8 meter djupt ner till botten där. Det vågade jag verkligen inte. Men Justin lovade att han bara skulle simma bort och kolla lite snabbt och sen komma tillbaka till mig, för jag skulle vänta där vi var nu.
Det var säkert 4 meter ner till botten där jag var nu och jag blev lite nervös när Justin lämnade mig ensam. Jag kollade upp i luften och kollade ut över det blåa havet, men det blev nästan för stort och läskigt då så jag stoppade ner huvudet under ytan igen.
Precis då, fick jag syn på en stor mörk skugga komma simmade emot mig, den var ganska långt bort så jag kunde inte rikigt se vad det var. Men jag blev orolig att det var en haj. Jag slängde upp huvudet igen för att kolla efter Justin, men jag såg honom inte, då började Mark ropa från båten:
- HAJAR!!! 3 stycken nu!!!
Jag kollade mig omkring och såg att det simmade en liten haj på kan´ske 1½ meter mellan mig och båten, men det var tillräckligt stort för mig för att jag skulle våga ta mig förbi den. De andra hajarna såg jag inte än, trodde jag, men när jag tittade ner igen, var det det stora svarta under mig (som jag trott var revet) en stor tigerhaj, den var verkligen enorm.
Jag greps av panik och visste inte vad jag skulle göra, jag hade hört att tigerhajar attackerar och äter i stortsett allt, var jag ett tänkbart byte nu?
Den 3e och sista hajen dök upp från ingenstans vid min högra sida, precis intill mig, den var ungefär 3 meter, så jag skulle gissa på en revhaj, men den gjorde inget mot mig, den bara gled förbi och buffade till mig lite med huvudet på mina ben. Jag stelnade till i hela kroppen medans hajen simmade iväg igen.
Jag kunde heller inte se Justin någonstans, och jag hade svårt att behärksa mig, från bäten hörde jag Marks röst försvinna bort i ett dovt muller:
- Grips inte av panik!..... jag ska.... han är..... jag kommer.....
Allt var bara svammel och jag hörde nästan inget av vad han sa. Jag kämpade mig att hålla huvudet ovanför ytan men snart blev allt svart, men inna jag svimmade hörde jag ett plask och det lät som en motor som startades.
När jag vaknade låg jag uppe på båten igen, Mark hade slängt i en gammal livbåt och åkt ut och hämtat mig.
Men då, plötsligt blev jag klarvaken, jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring, sen grep jag tag i Marks skrynkliga skjorta och fräste oroligt med bestämt:
- Var är Justin?!!
Fortsättning kmr...
...och i samma sekund som jag skulle kliva i från stegen sa han lurigt:
- Åh, just det, se upp för hajarna!!'
________________________________________________________________________________________________
- Hajarna?!!
- Jaa, det kan finnas lite hajar här omkring, men om ni ser dom dyk inte ner och kela med dom!
- Va?!
Nu blev jag orolig men i samma sekund ropade Justin på mig från vattnet och jag såg hur blått och vackert det var, så det kanske inte var så farligt ändå, så jag hopade ner i vattnet och tog tag i repet direkt. Nu belv jag rädd igen, men man kunde lätt se i vattnet och jag skulle se om en haj närmade sig så jag kunde ta mig upp på båten igen.
Justin simmade fram till mig och´frågade funderasamt:
- Är allt okej Johanna?
- Jaa då, jag är lite badkruka bara!
Justin skrattade åt mig, drog ner sitt cyklop, hjälpte mig att fixa iordning mitt cyklop och sätta det till rätta, coh så tog han min hand och så la han sig ner i vattnet. Jag var tvungen att göra likadant och det kändes helt otroligt att ligga där och guppa i vågorna och titta på fiskarna, jag hade helt glömt bort det han hade sagt om hajar nu, jag kände mig trygg med Justin.
Vi simmade ut en bit till så vi skulle komma ut där det var lite djupare, där revet inte var så stort, men där blev jag påmind om de otäcka fiskarna, för där simmade mycket störra fiskar, men ingen av dom verkade riktigt bry sig om oss så jag tog mod till mig och följde tätt efter Justin.
Men när han ville simma ut längst bort vid revet, där det slutade, stanade jag, jag ville inte simma ut dit, det var säkert 8 meter djupt ner till botten där. Det vågade jag verkligen inte. Men Justin lovade att han bara skulle simma bort och kolla lite snabbt och sen komma tillbaka till mig, för jag skulle vänta där vi var nu.
Det var säkert 4 meter ner till botten där jag var nu och jag blev lite nervös när Justin lämnade mig ensam. Jag kollade upp i luften och kollade ut över det blåa havet, men det blev nästan för stort och läskigt då så jag stoppade ner huvudet under ytan igen.
Precis då, fick jag syn på en stor mörk skugga komma simmade emot mig, den var ganska långt bort så jag kunde inte rikigt se vad det var. Men jag blev orolig att det var en haj. Jag slängde upp huvudet igen för att kolla efter Justin, men jag såg honom inte, då började Mark ropa från båten:
- HAJAR!!! 3 stycken nu!!!
Jag kollade mig omkring och såg att det simmade en liten haj på kan´ske 1½ meter mellan mig och båten, men det var tillräckligt stort för mig för att jag skulle våga ta mig förbi den. De andra hajarna såg jag inte än, trodde jag, men när jag tittade ner igen, var det det stora svarta under mig (som jag trott var revet) en stor tigerhaj, den var verkligen enorm.
Jag greps av panik och visste inte vad jag skulle göra, jag hade hört att tigerhajar attackerar och äter i stortsett allt, var jag ett tänkbart byte nu?
Den 3e och sista hajen dök upp från ingenstans vid min högra sida, precis intill mig, den var ungefär 3 meter, så jag skulle gissa på en revhaj, men den gjorde inget mot mig, den bara gled förbi och buffade till mig lite med huvudet på mina ben. Jag stelnade till i hela kroppen medans hajen simmade iväg igen.
Jag kunde heller inte se Justin någonstans, och jag hade svårt att behärksa mig, från bäten hörde jag Marks röst försvinna bort i ett dovt muller:
- Grips inte av panik!..... jag ska.... han är..... jag kommer.....
Allt var bara svammel och jag hörde nästan inget av vad han sa. Jag kämpade mig att hålla huvudet ovanför ytan men snart blev allt svart, men inna jag svimmade hörde jag ett plask och det lät som en motor som startades.
När jag vaknade låg jag uppe på båten igen, Mark hade slängt i en gammal livbåt och åkt ut och hämtat mig.
Men då, plötsligt blev jag klarvaken, jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring, sen grep jag tag i Marks skrynkliga skjorta och fräste oroligt med bestämt:
- Var är Justin?!!
Fortsättning kmr...
Del 22
Förra delen:
Tiden gick fort och plötsligt var det dags att gå bort till bryggan som kvinnan pekade att vi skulle gå till.
Vi reste på oss och gick bort dit och möttes av...
________________________________________________________________________________________________
... en glad man som stog och vinkade åt oss på bryggan. När vi kom fram hälsade han ivrigt på oss, skakade hand och bad oss gå ner och sätta oss i båten så skulle han gå igenom lite säkerhet och liknande med oss.
Vi gick ner och satte oss på första våningen av båten och kollade ut över havet, men vi hann inte sitta länge innan den ovanligt ivriga och flummiga mannendök upp igen. Han gick igenom reglerna snabbt och osammanhängande så man knappt förstog något, men vi skulle inte knacka på glaset om vi såg några fiskar, vi skulle inte springa i båten och vi skulle inte skrika eller "leva vildingar" som han sa?
Jag sneglade på Justin men han satt bara och log och nickade mot mannen, innan han gled iväg in i sin "hytt" så sa vi att vi ville ta den korta turen och han svarade med:
- Aj aj kapten, mitt namn är Mark och jag hoppas ni får en trevlig resa!
Han vände på klacken och gick in till sig, dte avr antagligen där man styrde.
Justin och jag gick bort till andra sidan båten och gick nre för en trappa som skulle föra oss ner till undervåningen av båten. Och när vi kom ner var det precis som om vi kom in på ett museum eller något, det var helt blått och vackert.
Vi satte oss på bänkarna som var mellan varje fönster och väntade med spänning, men inget hände. Vi satt där ett tag och sen började vi undra vad det var som var fel, men då stack det ner ett huvud från trappen:
- Sorry, motorn krångla lite, men nu kör vi!
Sen var han borta igen och vi hörde raska steg ovanför oss, en smäll, och sen startade motorn. Och vi rörde oss snabbt ut från bryggan ut till havs. Det var rätt coolt att bara sitta och titta ut genom fönstret på vattnet utan för och på marken under oss som försvann längre och längre bort! Det räckte bara det här, att sitta tyst, hand i hand med personen man älskade och titta ut på havet som gled förbi.
Tillslut kom vi fram till ett rev, han saktade ner motorerna för att vi skulle hinna se, och för att inte skrämma iväg fiskarna. Det var så vackert, Justin flyttade över till min bänk och satte sig brevid mig och höll om mig samtidigt som vi tittade på korallerna och fiskarna som var precis utanför vårat fönster.
Det här tog verkligen andan ur en, och man kunde sitta där och bara titta, sluta tänka och bara njuta av vad som var utanför. Det var inte förän Justin började smeka min hand som jag ryktes tilllbaka till verkligheten och jag vände mig mot honom och log:
- Det här är helt otroligt!!
Han log tillbaka mot mig och kysste mig mjukt, men inte länge för jag var alldeles för ivrig för att hålla på att pussas nu. Jag tittade ut genom fönstret igen och kände mig helt trygg. Då stannade motorerna, och jag blev orolig att dte säkert va något fel med dom nu!
Vi hörde raska steg ovanför oss igen och snart stack det lilla huvudet ner från trappen igen.
- Vill ni snorkla?
Justin och jag tittade på varandra och han ryckte på axlarna, sen vände han sig mot Mark och sa:
- Visst, varför inte?
- Kom då!
Vi skyndade efter Mark och han delade ut utrustning och liknande till oss. Och eftersom vi inte hade några badkläder på oss, fick vi nöja oss med att bada i underkläder.
Han satt oss på en bänk vid en stege och slängde ut en boj med ett rep, som vi skulle kunna hålla i om vi kände oss rädda eller oroliga. Sen var det likadant här, han gick igenom säkerhetsreglerna här med, jag förstog lika lite nu och var tvungen att viska till Justin:
- Fattar du något av vad han säger?
- Nej, men le och nicka så behöver han inte dra det igen!
Jag fnissade till men Mark verkade inte märka något, när han var klar, sa han att det var okej att hoppa ner i vattnet och i samma sekund som jag skulle kliva i från stegen sa han lurigt:
- Åh, just det, se upp för hajarna!!'
Fortsättning kmr...
Tiden gick fort och plötsligt var det dags att gå bort till bryggan som kvinnan pekade att vi skulle gå till.
Vi reste på oss och gick bort dit och möttes av...
________________________________________________________________________________________________
... en glad man som stog och vinkade åt oss på bryggan. När vi kom fram hälsade han ivrigt på oss, skakade hand och bad oss gå ner och sätta oss i båten så skulle han gå igenom lite säkerhet och liknande med oss.
Vi gick ner och satte oss på första våningen av båten och kollade ut över havet, men vi hann inte sitta länge innan den ovanligt ivriga och flummiga mannendök upp igen. Han gick igenom reglerna snabbt och osammanhängande så man knappt förstog något, men vi skulle inte knacka på glaset om vi såg några fiskar, vi skulle inte springa i båten och vi skulle inte skrika eller "leva vildingar" som han sa?
Jag sneglade på Justin men han satt bara och log och nickade mot mannen, innan han gled iväg in i sin "hytt" så sa vi att vi ville ta den korta turen och han svarade med:
- Aj aj kapten, mitt namn är Mark och jag hoppas ni får en trevlig resa!
Han vände på klacken och gick in till sig, dte avr antagligen där man styrde.
Justin och jag gick bort till andra sidan båten och gick nre för en trappa som skulle föra oss ner till undervåningen av båten. Och när vi kom ner var det precis som om vi kom in på ett museum eller något, det var helt blått och vackert.
Vi satte oss på bänkarna som var mellan varje fönster och väntade med spänning, men inget hände. Vi satt där ett tag och sen började vi undra vad det var som var fel, men då stack det ner ett huvud från trappen:
- Sorry, motorn krångla lite, men nu kör vi!
Sen var han borta igen och vi hörde raska steg ovanför oss, en smäll, och sen startade motorn. Och vi rörde oss snabbt ut från bryggan ut till havs. Det var rätt coolt att bara sitta och titta ut genom fönstret på vattnet utan för och på marken under oss som försvann längre och längre bort! Det räckte bara det här, att sitta tyst, hand i hand med personen man älskade och titta ut på havet som gled förbi.
Tillslut kom vi fram till ett rev, han saktade ner motorerna för att vi skulle hinna se, och för att inte skrämma iväg fiskarna. Det var så vackert, Justin flyttade över till min bänk och satte sig brevid mig och höll om mig samtidigt som vi tittade på korallerna och fiskarna som var precis utanför vårat fönster.
Det här tog verkligen andan ur en, och man kunde sitta där och bara titta, sluta tänka och bara njuta av vad som var utanför. Det var inte förän Justin började smeka min hand som jag ryktes tilllbaka till verkligheten och jag vände mig mot honom och log:
- Det här är helt otroligt!!
Han log tillbaka mot mig och kysste mig mjukt, men inte länge för jag var alldeles för ivrig för att hålla på att pussas nu. Jag tittade ut genom fönstret igen och kände mig helt trygg. Då stannade motorerna, och jag blev orolig att dte säkert va något fel med dom nu!
Vi hörde raska steg ovanför oss igen och snart stack det lilla huvudet ner från trappen igen.
- Vill ni snorkla?
Justin och jag tittade på varandra och han ryckte på axlarna, sen vände han sig mot Mark och sa:
- Visst, varför inte?
- Kom då!
Vi skyndade efter Mark och han delade ut utrustning och liknande till oss. Och eftersom vi inte hade några badkläder på oss, fick vi nöja oss med att bada i underkläder.
Han satt oss på en bänk vid en stege och slängde ut en boj med ett rep, som vi skulle kunna hålla i om vi kände oss rädda eller oroliga. Sen var det likadant här, han gick igenom säkerhetsreglerna här med, jag förstog lika lite nu och var tvungen att viska till Justin:
- Fattar du något av vad han säger?
- Nej, men le och nicka så behöver han inte dra det igen!
Jag fnissade till men Mark verkade inte märka något, när han var klar, sa han att det var okej att hoppa ner i vattnet och i samma sekund som jag skulle kliva i från stegen sa han lurigt:
- Åh, just det, se upp för hajarna!!'
Fortsättning kmr...
Del 21
Förra delen:
han kunde inte slappna av alls och när en papparzzi kom för nära hon och den gråtande flickan sprack det:
- BACKA OCH VISA LITE RESPEKT!!! SER DU INTE ATT FLICKAN GRÅTER, HENNES FÖRÄLDRAR ÄR BORTA VI FÖRSÖKER BARA HJÄLPA HENNE!!!! NI FÖRSVÅRAR DET HÄR FATTAR NI VÄL!!! LÄMNA OSS IFRED!!
________________________________________________________________________________________________
Nu blev alla papparzzis som galna, de hade aldrig sett Justin så här upprörd förut och dte här var något som de inte ville missa, alla sprang fram och ville ha den perfekta bilden av Justins arga ansikte eller fånga det dramatiska ögonblicket på film.
Han blev nu ännu mer omringad av papparzzis och han blev ännu argare, han skrek åt dom att backa undan men när inget funkade satte han sig ner på marken med flickan i famnen och tröstade henne. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, och jag visste inte hur mycket Justin ville att jag skulle bry mig men det sket jag i nu.
Jag klämmde mig fram till Justin och Ana och satte mig på huk framför dom. Jag såg att Justin var frustrerad, arg och ledsen, och Ana grät fortfarande. Jag klappade Ana på huvudet och mimade försiktigt till Justin:
- Tillsammans, eller hur?
Han såg vad jag menade och han nickade och mimade tillbaka:
- Tillsammans!
Jag hjälpte honom att resa sig igen och nu hade det ledsna i hans ögon fövandlats till vrede och målmedvetenhet, det syntes att han inte tänkte ge sig förän han hade hittat föräldrarna eller i alla fall till hon var säker med någon vuxen hon kände igen.
Han var tvungen att använda båda armarna till att hålla Ana, men ahn tog min hand innan vi gick iväg för att visa att han var tacksam för hjälpen. Jag log mot honom, men han bara nickade tillbaka och så gick vi.
Dert var svårt att ta sig fram men vi ropade och frågade varje människa vi gick förbi om de kände igen flickan eller om de visste någon som gjorde det. Men alla sa nej och när vi frågat nästan varje människa på stranden (kändes det som) lämnade han Ana till mig och gick upp i vakt tornet och ropade ut över hela stranden:
- VI HAR EN BORTTAPPAD FLICKA HÄR SOM HETER ANA, NÅGON SOM SAKNAR HENNE?!!!
Han stog kvar och kollade åt alla håll om någon kom springande för att hämta sin lilla dotter, men inget!
Han gick ner igen och suckade, men då hörde vi någon ropa från andra sidan av stranden:
- Ana!!! HAR NÅGON SETT MIN DOTTER!!!??
Justin sken upp och tog tag i Ana och skyndade sig bort kvinnan som ropade, han kom fram till kvinnan och hon nästan bugade sig för Justin för att han hade tagit hand om henne. Jag kom fram lite senare och mamman kramade om Justin flera gånger och grät nästan för att hon var så glad.
- Men hur ska jag någonsin kunnna tacka dig?
- Gör inte det, det är bara roligt att hjälpa till!
- Sluta, det var inget!
- Joo, du kan inte gå härifrån tomhänt!!
Kvinnan drog upp en lapp ur bakfickan:
- Min man äger en båt, där hela undrevåningen är gjorde av glas, så man kan sitta i båten coh kolla på rev, fiskar och så vidare! Jag kan fixa så du coh din tjej får en privat tur, gratis om bara 30 minuter!
- Hon.. jag vet inte....
- Du behöver inte bestämma dig nu, men om ni känner er sugna så var där borta om 30 minuter!
Hon pekade bort mot en brygga lite längre bort och sen försvann hon, vi hann inte säga något mer.
Men vi ville inte stanna här längre, vi kyndade oss tillbaka till hotellets del av stranden och satte oss under ett parasoll tillräckligt långt bort för att kunna få vara ifred.
- Vad tycker du ska vi åka på det där?, frågade Justin
- Det beror på om du vill?
- Hur lång tid tror du det tar?
- Kolla på lappen du fick.
Han drog upp lappen och kollade:
- 1½ för en lång tur, annars 45 minuter...
- När måste du åka?, frågade jag med lite nedstämd röst
Han tittade på klockan:
- Vi ska åka från hotellet om 3 timmar, om vi räknar bort den halvtimmen som är kvar nu innan båten går är det 2½ timmar kvar och sen 45 minuter med båten har vi 1 timme och 45 minuter på oss att packa och göra allt i ordning! Eller vill du ta den långa turen?
- Nej det går bra med den korta, jag förstår om du har lite med tid, det låter jättebra!!
Vi satt kvar där i skuggan och tittade ut på det glittrande vattnet, jag tog Justin hand coh var tvungen att fråga:
- När ska vi berätta för media att vi dejtar?
- Snart!
- Lovar du? det kommer bara bli värre annars!
- Jag lovar, nästa gång någon frågar berättar jag sannigen!
Jag log mot honom och la mitt huvud på hans axel. Det kändes skönt att veta!
Tiden gick fort och plötsligt var det dags att gå bort till bryggan som kvinnan pekade att vi skulle gå till.
Vi reste på oss och gick bort dit och möttes av...
Fortsättning kmr...
Ingen ny del!
Nej, jag hann inte göra någon ny del idag, eller igår kanske man säger. Men jag lovar att återgällde det imorn, eller idag blir dt ju. Då kommer det upp minst 2 nya delar!
Sov Gott!
Sov Gott!
FÅ JUSTIN TILL SVERIGE!
Hej, jag ska snart skriva en ny del, men jag upptäckte nyss en sak som kan vara väldigt viktig för oss beliebers. Som ni kanske vet så hade Justin för ett tag sedan en Vote Wall där man kunde rösta på vilket land man ville att han skulle komma till. Då vann tyskland, men nu har de startat upp den igen och sverige ligger nu på 6:e plats :D
Om ni går in och röstar på sverige själva, och sedan sprider detta vidare, på bloggar, twitter, bdb, mejl, sms... jaa whatever, så kanske vi lyckas få hit Justin!! Snälla kom igen gör det!!
http://tweeter.faxo.com/Justin_Bieber_My_World_Tour_2011
Klicka på länken för att komma till sidan!!
Till Sofia som undrade hur man kommmer fram till del 1,2,3 och 4 i novell 1 så går du in på NOVELL 1 under kategorier så hittar du dom där, annars får du söka på google. Funkar inte det, kontakta mig igen!!
Del 20
Förra delen:
Jag satte mig på bänken brevid honommen ingen av oss sa något först och det gick kanske 30 sekunder:
- JUSTIN WHAT'S WRONG WITH YOU?!
________________________________________________________________________________________________
- Varför sa du inget?
- Jag vet inte...
- Justin?!
Jag blängde argt på honom och han tittade upp med en sorgsen blick på mig.
- Jag är ledsen Johanna, jag blev nog bara chockad..
- Men du hade ju kunnat säga något?
jag mjuknade lite i rösten och tittade inte lika argt på honom längre.
- Jag vet inte, förlåt, jag hann inte göra något, och allt kändes så konstigt när du kom fram och...... jag är verkligen ledsen!
Jag kunde se på honom att han verkligen menade det och att han såg verkligen ledsen ut!
- Det var inte ditt fel, det är henne det är fel på!
Jag log mot honom för att visa att allt var okej, och nu var vi ensamma i hela piren och vi kunde slappna av igen, papparazzisarna kunde inte nå med kamerorna hit och de kunde inte se vad vi gjorde, och de kunde inte se oss på bäknen vi satt.
Han log mot mig och kramade om mig, sen tog han min hand och reste sig upp, han drog med mig upp och vi gick bort till en dörr som fanns på sidan, vi gick ut och ställde oss vid något som man kanske kunde kalla balkong, bara att det gick runt hela piren, ja ni vet ju hur det ser ut vid en pir.
Vi stog där en stund, hand i hand, tysta och bara tittade på havet, vågorna, hörde fiskmåsarna skrika och kände vinden i håret. Sen kramade han min han lite hårdare och jag tittade på honom och han tittade på mig.
Vi log mot varandra och han tog ett steg närmare mig, han drog sin hand genom mitt hår och viskade:
- Det här blev mer romantiskt än vad jag hade räknat med...
och så skrattade han och jag kunde inte hålla mig, han var så knäpp ibland. Vi stog där, jag i Justins famn och skrattade, just nu var jag så lycklig som jag kunde bli. Han skrattade till igen och log mot mig och sen la han sin panna på min och blundade.
Jag gjorde likadant och njöt av att känna hans värme och att känna hans andedräkt stilla mot min hy.
Han rätade upp ansiktet lite och kysste mig en gång, sen log han mot mig och kysste mig igen. Om jag sa att jag var så lycklig jag kunde bli förut så ljög jag, dte var jag nu!
Vi blev avrutna av att det kändes som om någon tittade på oss, Justin stannade upp coh tittade in mot den inglasade delen, där stog den en liten flicka och glodde på oss.
Vi tittade tillbaka på oss, men hon slutade inte titta, Justin vinkade till henne men hon rörde inte en min, eller vinkade tillbaka. Han tog min hand och gick in genom dörren igen, där fanns det inte en ända männiksa förutom den lilla flickan.
Vi gick fram till henne och hon tittade på oss:
- Hej!
sa Justin och satte sig på huk brevid henne:
- Vad heter du?
- Ana.. sa hon tyst och tittade på Justin
- Vilket fint namn, hur gammal är du då?
- 4...
- Vad gör du helt ensam här ute? Var är dina föräldrar?
- Borta!
- Vad menar du med borta? Är dom inte här?
- Nej, de gick på marken där borta, sa flickan och pekade med hela handen bort mot den allmänna delen av stranden
- Men hur lyckades du ta dig hela vägen hit?
- Jag gick!
Justin tittade på mig och såg bekymrad ut, han ville hjälpa den här tjejen att hitta sina föräldrar men var nog orolig att dra in mig bland papparazzisarna igen.
- Det är ingen fara Justin, jag hjälper dig, det går bra!
Han log mot mig och lyfte upp flickan.
- Vi ska hjälpa dig att hitta dom igen!
Justin gick först ut från piren med flickan i famnen och jag följde efter men en bit avstånd för att papparazzisarna inte skulle bli allt för galna, men det blev de ändå hörde man från stranden, och nu undra de nog också vem det var Justin gick och bar på?
Vi gick till stranden och den här gången glämde jag att vara orolig att ramla ner i vattnet, så det gick bra hela vägen tillbaka till stranden där Justin stannade och såg på mig:
- Är du säker?
- Helt 100!
Han suckade men log mot mig, och sen gick vi bort till den allmänna delen av stranden och nästan armbågade oss fram mellan allt folk som stog där, men ingen ville göra något ont är vi hade Ana med oss, hon hade nu börjat gråta och Justin gjorde sitt bästa för att trösta henne, och han var stressad, det syntes för att vaggade Ana snabbt och han lät inte så lugn på rösten som han borde, därför hjälpe det inte när han försökte trösta henne!
Han ville bara sätta ner henne och prata och trösta henne, men det kunde han inte när det var så mycket folk runt oss, sen var han orolig för att de skulle göra något med mig, han kunde inte slappna av alls och när en papparzzi kom för nära hon och den gråtande flickan sprack det:
- BACKA OCH VISA LITE RESPEKT!!! SER DU INTE ATT FLICKAN GRÅTER, HENNES FÖRÄLDRAR ÄR BORTA VI FÖRSÖKER BARA HJÄLPA HENNE!!!! NI FÖRSVÅRAR DET HÄR FATTAR NI VÄL!!! LÄMNA OSS IFRED!!
Fortsättning kmr...
Jag satte mig på bänken brevid honommen ingen av oss sa något först och det gick kanske 30 sekunder:
- JUSTIN WHAT'S WRONG WITH YOU?!
________________________________________________________________________________________________
- Varför sa du inget?
- Jag vet inte...
- Justin?!
Jag blängde argt på honom och han tittade upp med en sorgsen blick på mig.
- Jag är ledsen Johanna, jag blev nog bara chockad..
- Men du hade ju kunnat säga något?
jag mjuknade lite i rösten och tittade inte lika argt på honom längre.
- Jag vet inte, förlåt, jag hann inte göra något, och allt kändes så konstigt när du kom fram och...... jag är verkligen ledsen!
Jag kunde se på honom att han verkligen menade det och att han såg verkligen ledsen ut!
- Det var inte ditt fel, det är henne det är fel på!
Jag log mot honom för att visa att allt var okej, och nu var vi ensamma i hela piren och vi kunde slappna av igen, papparazzisarna kunde inte nå med kamerorna hit och de kunde inte se vad vi gjorde, och de kunde inte se oss på bäknen vi satt.
Han log mot mig och kramade om mig, sen tog han min hand och reste sig upp, han drog med mig upp och vi gick bort till en dörr som fanns på sidan, vi gick ut och ställde oss vid något som man kanske kunde kalla balkong, bara att det gick runt hela piren, ja ni vet ju hur det ser ut vid en pir.
Vi stog där en stund, hand i hand, tysta och bara tittade på havet, vågorna, hörde fiskmåsarna skrika och kände vinden i håret. Sen kramade han min han lite hårdare och jag tittade på honom och han tittade på mig.
Vi log mot varandra och han tog ett steg närmare mig, han drog sin hand genom mitt hår och viskade:
- Det här blev mer romantiskt än vad jag hade räknat med...
och så skrattade han och jag kunde inte hålla mig, han var så knäpp ibland. Vi stog där, jag i Justins famn och skrattade, just nu var jag så lycklig som jag kunde bli. Han skrattade till igen och log mot mig och sen la han sin panna på min och blundade.
Jag gjorde likadant och njöt av att känna hans värme och att känna hans andedräkt stilla mot min hy.
Han rätade upp ansiktet lite och kysste mig en gång, sen log han mot mig och kysste mig igen. Om jag sa att jag var så lycklig jag kunde bli förut så ljög jag, dte var jag nu!
Vi blev avrutna av att det kändes som om någon tittade på oss, Justin stannade upp coh tittade in mot den inglasade delen, där stog den en liten flicka och glodde på oss.
Vi tittade tillbaka på oss, men hon slutade inte titta, Justin vinkade till henne men hon rörde inte en min, eller vinkade tillbaka. Han tog min hand och gick in genom dörren igen, där fanns det inte en ända männiksa förutom den lilla flickan.
Vi gick fram till henne och hon tittade på oss:
- Hej!
sa Justin och satte sig på huk brevid henne:
- Vad heter du?
- Ana.. sa hon tyst och tittade på Justin
- Vilket fint namn, hur gammal är du då?
- 4...
- Vad gör du helt ensam här ute? Var är dina föräldrar?
- Borta!
- Vad menar du med borta? Är dom inte här?
- Nej, de gick på marken där borta, sa flickan och pekade med hela handen bort mot den allmänna delen av stranden
- Men hur lyckades du ta dig hela vägen hit?
- Jag gick!
Justin tittade på mig och såg bekymrad ut, han ville hjälpa den här tjejen att hitta sina föräldrar men var nog orolig att dra in mig bland papparazzisarna igen.
- Det är ingen fara Justin, jag hjälper dig, det går bra!
Han log mot mig och lyfte upp flickan.
- Vi ska hjälpa dig att hitta dom igen!
Justin gick först ut från piren med flickan i famnen och jag följde efter men en bit avstånd för att papparazzisarna inte skulle bli allt för galna, men det blev de ändå hörde man från stranden, och nu undra de nog också vem det var Justin gick och bar på?
Vi gick till stranden och den här gången glämde jag att vara orolig att ramla ner i vattnet, så det gick bra hela vägen tillbaka till stranden där Justin stannade och såg på mig:
- Är du säker?
- Helt 100!
Han suckade men log mot mig, och sen gick vi bort till den allmänna delen av stranden och nästan armbågade oss fram mellan allt folk som stog där, men ingen ville göra något ont är vi hade Ana med oss, hon hade nu börjat gråta och Justin gjorde sitt bästa för att trösta henne, och han var stressad, det syntes för att vaggade Ana snabbt och han lät inte så lugn på rösten som han borde, därför hjälpe det inte när han försökte trösta henne!
Han ville bara sätta ner henne och prata och trösta henne, men det kunde han inte när det var så mycket folk runt oss, sen var han orolig för att de skulle göra något med mig, han kunde inte slappna av alls och när en papparzzi kom för nära hon och den gråtande flickan sprack det:
- BACKA OCH VISA LITE RESPEKT!!! SER DU INTE ATT FLICKAN GRÅTER, HENNES FÖRÄLDRAR ÄR BORTA VI FÖRSÖKER BARA HJÄLPA HENNE!!!! NI FÖRSVÅRAR DET HÄR FATTAR NI VÄL!!! LÄMNA OSS IFRED!!
Fortsättning kmr...
