.

Förra delen:
Jag satte mig på bänken brevid honommen ingen av oss sa något först och det gick kanske 30 sekunder:

- JUSTIN WHAT'S WRONG WITH YOU?!
________________________________________________________________________________________________

- Varför sa du inget?
- Jag vet inte...
- Justin?!

Jag blängde argt på honom och han tittade upp med en sorgsen blick på mig.

- Jag är ledsen Johanna, jag blev nog bara chockad..
- Men du hade ju kunnat säga något?

jag mjuknade lite i rösten och tittade inte lika argt på honom längre.

- Jag vet inte, förlåt, jag hann inte göra något, och allt kändes så konstigt när du kom fram och...... jag är verkligen ledsen!

Jag kunde se på honom att han verkligen menade det och att han såg verkligen ledsen ut!

- Det var inte ditt fel, det är henne det är fel på!

Jag log mot honom för att visa att allt var okej, och nu var vi ensamma i hela piren och vi kunde slappna av igen, papparazzisarna kunde inte nå med kamerorna hit och de kunde inte se vad vi gjorde, och de kunde inte se oss på bäknen vi satt.

Han log mot mig och kramade om mig, sen tog han min hand och reste sig upp, han drog med mig upp och vi gick bort till en dörr som fanns på sidan, vi gick ut och ställde oss vid något som man kanske kunde kalla balkong, bara att det gick runt hela piren, ja ni vet ju hur det ser ut vid en pir.

Vi stog där en stund, hand i hand, tysta och bara tittade på havet, vågorna, hörde fiskmåsarna skrika och kände vinden i håret. Sen kramade han min han lite hårdare och jag tittade på honom och han tittade på mig.

Vi log mot varandra och han tog ett steg närmare mig, han drog sin hand genom mitt hår och viskade:

- Det här blev mer romantiskt än vad jag hade räknat med...

och så skrattade han och jag kunde inte hålla mig, han var så knäpp ibland. Vi stog där, jag i Justins famn och skrattade, just nu var jag så lycklig som jag kunde bli. Han skrattade till igen och log mot mig och sen la han sin panna på min och blundade.

Jag gjorde likadant och njöt av att känna hans värme och att känna hans andedräkt stilla mot min hy.

Han rätade upp ansiktet lite och kysste mig en gång, sen log han mot mig och kysste mig igen. Om jag sa att jag var så lycklig jag kunde bli förut så ljög jag, dte var jag nu!

Vi blev avrutna av att det kändes som om någon tittade på oss, Justin stannade upp coh tittade in mot den inglasade delen, där stog den en liten flicka och glodde på oss.

Vi tittade tillbaka på oss, men hon slutade inte titta, Justin vinkade till henne men hon rörde inte en min, eller vinkade tillbaka. Han tog min hand och gick in genom dörren igen, där fanns det inte en ända männiksa förutom den lilla flickan.

Vi gick fram till henne och hon tittade på oss:

- Hej!

sa Justin och satte sig på huk brevid henne:

- Vad heter du?
- Ana.. sa hon tyst och tittade på Justin
- Vilket fint namn, hur gammal är du då?
- 4...
- Vad gör du helt ensam här ute? Var är dina föräldrar?
- Borta!
- Vad menar du med borta? Är dom inte här?
- Nej, de gick på marken där borta, sa flickan och pekade med hela handen bort mot den allmänna delen av stranden
- Men hur lyckades du ta dig hela vägen hit?
- Jag gick! 

Justin tittade på mig och såg bekymrad ut, han ville hjälpa den här tjejen att hitta sina föräldrar men var nog orolig att dra in mig bland papparazzisarna igen. 

- Det är ingen fara Justin, jag hjälper dig, det går bra! 

Han log mot mig och lyfte upp flickan.

- Vi ska hjälpa dig att hitta dom igen!

Justin gick först ut från piren med flickan i famnen och jag följde efter men en bit avstånd för att papparazzisarna inte skulle bli allt för galna, men det blev de ändå hörde man från stranden, och nu undra de nog också vem det var Justin gick och bar på?

Vi gick till stranden och den här gången glämde jag att vara orolig att ramla ner i vattnet, så det gick bra hela vägen tillbaka till stranden där Justin stannade och såg på mig:

- Är du säker?
- Helt 100! 

Han suckade men log mot mig, och sen gick vi bort till den allmänna delen av stranden och nästan armbågade oss fram mellan allt folk som stog där, men ingen ville göra något ont är vi hade Ana med oss, hon hade nu börjat gråta och Justin gjorde sitt bästa för att trösta henne, och han var stressad, det syntes för att vaggade Ana snabbt och han lät inte så lugn på rösten som han borde, därför hjälpe det inte när han försökte trösta henne!

Han ville bara sätta ner henne och prata och trösta henne, men det kunde han inte när det var så mycket folk runt oss, sen var han orolig för att de skulle göra något med mig, han kunde inte slappna av alls och när en papparzzi kom för nära hon och den gråtande flickan sprack det:

- BACKA OCH VISA LITE RESPEKT!!! SER DU INTE ATT FLICKAN GRÅTER, HENNES FÖRÄLDRAR ÄR BORTA VI FÖRSÖKER BARA HJÄLPA HENNE!!!! NI FÖRSVÅRAR DET HÄR FATTAR NI VÄL!!! LÄMNA OSS IFRED!!

Fortsättning kmr...