.

Förra delen:
han kunde inte slappna av alls och när en papparzzi kom för nära hon och den gråtande flickan sprack det:

- BACKA OCH VISA LITE RESPEKT!!! SER DU INTE ATT FLICKAN GRÅTER, HENNES FÖRÄLDRAR ÄR BORTA VI FÖRSÖKER BARA HJÄLPA HENNE!!!! NI FÖRSVÅRAR DET HÄR FATTAR NI VÄL!!! LÄMNA OSS IFRED!!
________________________________________________________________________________________________

Nu blev alla papparzzis som galna, de hade aldrig sett Justin så här upprörd förut och dte här var något som de inte ville missa, alla sprang fram och ville ha den perfekta bilden av Justins arga ansikte eller fånga det dramatiska ögonblicket på film.

Han blev nu ännu mer omringad av papparzzis och han blev ännu argare, han skrek åt dom att backa undan men när inget funkade satte han sig ner på marken med flickan i famnen och tröstade henne. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, och jag visste inte hur mycket Justin ville att jag skulle bry mig men det sket jag i nu.

Jag klämmde mig fram till Justin och Ana och satte mig på huk framför dom. Jag såg att Justin var frustrerad, arg och ledsen, och Ana grät fortfarande. Jag klappade Ana på huvudet och mimade försiktigt till Justin:

- Tillsammans, eller hur?

Han såg vad jag menade och han nickade och mimade tillbaka:

- Tillsammans!

Jag hjälpte honom att resa sig igen och nu hade det ledsna i hans ögon fövandlats till vrede och målmedvetenhet, det syntes att han inte tänkte ge sig förän han hade hittat föräldrarna eller i alla fall till hon var säker med någon vuxen hon kände igen.

Han var tvungen att använda båda armarna till att hålla Ana, men ahn tog min hand innan vi gick iväg för att visa att han var tacksam för hjälpen. Jag log mot honom, men han bara nickade tillbaka och så gick vi.

Dert var svårt att ta sig fram men vi ropade och frågade varje människa vi gick förbi om de kände igen flickan eller om de visste någon som gjorde det. Men alla sa nej och när vi frågat nästan varje människa på stranden (kändes det som) lämnade han Ana till mig och gick upp i vakt tornet och ropade ut över hela stranden:

- VI HAR EN BORTTAPPAD FLICKA HÄR SOM HETER ANA, NÅGON SOM SAKNAR HENNE?!!!

Han stog kvar och kollade åt alla håll om någon kom springande för att hämta sin lilla dotter, men inget!
Han gick ner igen och suckade, men då hörde vi någon ropa från andra sidan av stranden:

- Ana!!! HAR NÅGON SETT MIN DOTTER!!!??

Justin sken upp och tog tag i Ana och skyndade sig bort kvinnan som ropade, han kom fram till kvinnan och hon nästan bugade sig för Justin för att han hade tagit hand om henne. Jag kom fram lite senare och mamman kramade om Justin flera gånger och grät nästan för att hon var så glad.

- Men hur ska jag någonsin kunnna tacka dig?
- Gör inte det, det är bara roligt att hjälpa till!
- Sluta, det var inget!
- Joo, du kan inte gå härifrån tomhänt!!

Kvinnan drog upp en lapp ur bakfickan:

- Min man äger en båt, där hela undrevåningen är gjorde av glas, så man kan sitta i båten coh kolla på rev, fiskar och så vidare! Jag kan fixa så du coh din tjej får en privat tur, gratis om bara 30 minuter!
- Hon.. jag vet inte....
- Du behöver inte bestämma dig nu, men om ni känner er sugna så var där borta om 30 minuter!

Hon pekade bort mot en brygga lite längre bort och sen försvann hon, vi hann inte säga något mer.

Men vi ville inte stanna här längre, vi kyndade oss tillbaka till hotellets del av stranden och satte oss under ett parasoll tillräckligt långt bort för att kunna få vara ifred.

- Vad tycker du ska vi åka på det där?, frågade Justin
- Det beror på om du vill?
- Hur lång tid tror du det tar?
- Kolla på lappen du fick.

Han drog upp lappen och kollade:

- 1½ för en lång tur, annars 45 minuter...
- När måste du åka?, frågade jag med lite nedstämd röst

Han tittade på klockan:

- Vi ska åka från hotellet om 3 timmar, om vi räknar bort den halvtimmen som är kvar nu innan båten går är det 2½ timmar kvar och sen 45 minuter med båten har vi 1 timme och 45 minuter på oss att packa och göra allt i ordning! Eller vill du ta den långa turen?
- Nej det går bra med den korta, jag förstår om du har lite med tid, det låter jättebra!!

Vi satt kvar där i skuggan och tittade ut på det glittrande vattnet, jag tog Justin hand coh var tvungen att fråga:

- När ska vi berätta för media att vi dejtar?
- Snart!
- Lovar du? det kommer bara bli värre annars!
- Jag lovar, nästa gång någon frågar berättar jag sannigen!

Jag log mot honom och la mitt huvud på hans axel. Det kändes skönt att veta!

Tiden gick fort och plötsligt var det dags att gå bort till bryggan som kvinnan pekade att vi skulle gå till.

Vi reste på oss och gick bort dit och möttes av...

Fortsättning kmr...