.

Förra delen:
Tiden gick fort och plötsligt var det dags att gå bort till bryggan som kvinnan pekade att vi skulle gå till.

Vi reste på oss och gick bort dit och möttes av...
________________________________________________________________________________________________

... en glad man som stog och vinkade åt oss på bryggan. När vi kom fram hälsade han ivrigt på oss, skakade hand och bad oss gå ner och sätta oss i båten så skulle han gå igenom lite säkerhet och liknande med oss.

Vi gick ner och satte oss på första våningen av båten och kollade ut över havet, men vi hann inte sitta länge innan den ovanligt ivriga och flummiga mannendök upp igen. Han gick igenom reglerna snabbt och osammanhängande så man knappt förstog något, men vi skulle inte knacka på glaset om vi såg några fiskar, vi skulle inte springa i båten och vi skulle inte skrika eller "leva vildingar" som han sa?

Jag sneglade på Justin men han satt bara och log och nickade mot mannen, innan han gled iväg in i sin "hytt" så sa vi att vi ville ta den korta turen och han svarade med:

- Aj aj kapten, mitt namn är Mark och jag hoppas ni får en trevlig resa!

Han vände på klacken och gick in till sig, dte avr antagligen där man styrde.

Justin och jag gick bort till andra sidan båten och gick nre för en trappa som skulle föra oss ner till undervåningen av båten. Och när vi kom ner var det precis som om vi kom in på ett museum eller något, det var helt blått och vackert.


Vi satte oss på bänkarna som var mellan varje fönster och väntade med spänning, men inget hände. Vi satt där ett tag och sen började vi undra vad det var som var fel, men då stack det ner ett huvud från trappen:

- Sorry, motorn krångla lite, men nu kör vi!

Sen var han borta igen och vi hörde raska steg ovanför oss, en smäll, och sen startade motorn. Och vi rörde oss snabbt ut från bryggan ut till havs. Det var rätt coolt att bara sitta och titta ut genom fönstret på vattnet utan för och på marken under oss som försvann längre och längre bort! Det räckte bara det här, att sitta tyst, hand i hand  med personen man älskade och titta ut på havet som gled förbi.

Tillslut kom vi fram till ett rev, han saktade ner motorerna för att vi skulle hinna se, och för att inte skrämma iväg fiskarna. Det var så vackert, Justin flyttade över till min bänk och satte sig brevid mig och höll om mig samtidigt som vi tittade på korallerna och fiskarna som var precis utanför vårat fönster.


Det här tog verkligen andan ur en, och man kunde sitta där och bara titta, sluta tänka och bara njuta av vad som var utanför. Det var inte förän Justin började smeka min hand som jag ryktes tilllbaka till verkligheten och jag vände mig mot honom och log:

- Det här är helt otroligt!!

Han log tillbaka mot mig och kysste mig mjukt, men inte länge för jag var alldeles för ivrig för att hålla på att pussas nu. Jag tittade ut genom fönstret igen och kände mig helt trygg. Då stannade motorerna, och jag blev orolig att dte säkert va något fel med dom nu!

Vi hörde raska steg ovanför oss igen och snart stack det lilla huvudet ner från trappen igen.

- Vill ni snorkla?

Justin och jag tittade på varandra och han ryckte på axlarna, sen vände han sig mot Mark och sa:

- Visst, varför inte?
- Kom då!

Vi skyndade efter Mark och han delade ut utrustning och liknande till oss. Och eftersom vi inte hade några badkläder på oss, fick vi nöja oss med att bada i underkläder.

Han satt oss på en bänk vid en stege och slängde ut en boj med ett rep, som vi skulle kunna hålla i om vi kände oss rädda eller oroliga. Sen var det likadant här, han gick igenom säkerhetsreglerna här med, jag förstog lika lite nu och var tvungen att viska till Justin:

- Fattar du något av vad han säger?
- Nej, men le och nicka så behöver han inte dra det igen!

Jag fnissade till men Mark verkade inte märka något, när han var klar, sa han att det var okej att hoppa ner i vattnet och i samma sekund som jag skulle kliva i från stegen sa han lurigt:

- Åh, just det, se upp för hajarna!!'

Fortsättning kmr...