.

Förra delen:
Men då, plötsligt blev jag klarvaken, jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring, sen grep jag tag i Marks skrynkliga skjorta och fräste oroligt med bestämt:

- Var är Justin?!!
________________________________________________________________________________________________

Jag hörde en dörr stängas bakom mig och ut kom Justin, jag hoppade upp och sprang rakt in i hans famn. Jag var nog fortfarande lite chockad, men om det var någon som kunde få mig känna mig bättre så var dte han nu.

Han kramade om mig och jag kände hur kall han var, det slog mig först då att han bara hade "badbyxor" på sig. Men jag vile inte släppa honom:

- You're okey now Johanna... viskade han i mitt öra och drog sin hand över mitt blöta hår.

Mark ställde sig upp och la huvudet på sne och tittade på oss:

- Åååååh ung kärlek, så vackert! Ni ska vara glada att de där hajarna var snälla mot er!

Vi vände oss förvånade mot Mark och kollade på honom undrande.

- Jaa, folk har blivit dödade här ute av hajar...
- Varför tog du oss hit då?
- Det är ett fint rev..

Jag blev nästan orolig att den här mannen var knäpp på riktigt, och att han skulle hitta på något eller att vi inte skulle komma i land i tid.

Han fortsatte att prata om hajattacker och liknande och vevade med armarna när han levde sig in i berättelserna. Ju mer han berättade ju räddare och oroligare blev jag. Justin hade lagt sin arm mo mina axlar och stog nu och lyssnade antusiastiskt. Men för varje sekund som gick kramade jag mig lite närmare Justin och jag la min ena arm runt hans midja och kramade hårdare och hårdare med armen om honom.

Snart märkte han det och han kollade oroligt på mig, jag hade inte riktigt släppt chocken än och det kanske bara blev värre om han stog här och pratade om hur en enorm tigerhaj slet en människro i bitar.

- Vi kankse ska börja åka tillbaka mot land Mark?
- Jaa, visst, visst, visst!!

Mark tassade iväg mot sin styrhytt och jag och Justin gick och satte oss på däck, det skulle nog bli för jobbigt att sitta där nere nu, även om jag väldigt gärna ville det.

Vi satte oss på golvet i solen, eller jag la mig ner och Justin satte sig brevid mig. Han lutade huvudet bakåt och blundade och jag kunde åter igen inte sluta tänka att "han, den där killen där, den snygga, solbrända, vältränade enormt gulliga killen, han är min!"

Jag log för mig själv och blundade. Och även den här gången verkade det vara något fel på motorerna, men till slut hostade de till och de startade, men de lät mycket mer än vanligt och Justin och jag kunde knappt höra varandra när vi pratade, om vi inte skrek till varandra.

Vi hade solen i ansiktet på vägen in mot land igen och det var härligt att bara vara nära Justin och få torka. Jag satte mig upp och la mitt huvud på hans axel men vi sa fortfarande inget, motorerna lät för högt.
Det kan ha varit något av våra största misstag för att utan att vi såg eller hörde det, kom det en vattenskoter glidande på vattnet med 2 män på. En av dom plockar utan våran vetskap upp en kamera och fyrar av några blixtrar innan båten saktar in, för att vi kom in på grundare vatten och så att vi inte skulle komma för snabbt in til bryggan.

Motorerna slutade brumma och jag hörde att det brummade lite lätt i vattnet nedanför oss, och jag öppnade ögonen, de var redan på väg därifrån nu, så det fanns inget vi kunde göra. Kunde vi inte ens få lite privatliv ute på havet?

Jag behövde inte säga något till Justin han hade ju med sett och hört, och jag såg hur besviken han såg ut. Men jag puttade till honom och nickade:

- Det löser sig, nu måste vi ta på oss kläderna innan vi når bryggan så att vi slipper några mer obehagliga överraskningar!

Justin skrattade åt mig, emn vi reste på oss och gick och tog på oss kläderna och precis som vi hade tagit på oss och gått ut på deck igen så var vi framme, Mark la till precis vid bryggan och vi kunde hoppa av nästan dirket.

Vi tackade för allt, och gick sedan vidare upp mot hotellet, det som förvånade mig var att han höll mig i handen, och att han tog en väg som var närmare papparzzisarna nu. Men jag följde efter honom och hoppades att han visste vad han gjorde.

Vi kom upp till hotellet och mötte en sur Pattie i lobbyn:

- Justin, var har du varit? Du skulle ha varit här för 1 timme sen, du måste packa Justin! Du har en halvtimme på att packa och fixa iordning allt och komma ner hit och möta mig igen om exakt 30 minuter! Förstår du det?

Justin himlade med ögonen och verkade ta det här med en nypa salt:

- Jaa mamma!
- Justin, hör du vad jag säger?
- Jaa här nere igen om exakt 30 minuter och då ska allt va klart!
- Bra!

Justin skulle precis ta mig och leda mig upp till rummet, när Pattie tog tag i min högra hand:

- Hej förresten! sa hon och skakade om min hand.
- Hej, jag heter Johanna!
- Jaha, hej Johanna, jag är Pattie, Justins mamma, sa hon och blängde på honom!

- Så kul att småprata lite, men vi har saker att göra, grejer att packa!

Nu fick han brått, han slet tag i mig och han sprang iväg mot trapporna, eftersom det bara var 1 våning upp, och vi sprang hela vägen till Justins rum.

Inte förän han stannade till utanför sitt rum kunde jag pusta ut, trodde jag.

Vi gick in i rummet och Justin la upp sin resväska på sängen och kollade på sin klocka:

- 26 minuter och 15 sekunder kvar, kör hårt!

Fortsättning kmr...