.

Jag slet min uppmärksamhet från hans midja för några sekunder och tittade i ansiktet på honom, det var smutsigt och hade blodstänk överallt, och hans förut så perfekta hår var nu lerigt och blött. Jag såg att hans mun precis slutatde röra på sig innan hans ögonlock slöts och han blev tung i famnen på mig.

Jag skrek och lutatde mig över Justin:

- NOO, JUSTIN DON'T GIVE UP!!! I NEED YOU HERE!!! STAY WITH ME !!!!

Kenny kom framkravlande mot mig och försökte slite bort mig från Justin, men jag vägrade att släppa honom, så Kenny ropade efter 2 andra män som kom springande och tog atg iu mig och släpade vort mig en bit. OM jag trodde att jag grtä så mycket som det bara gick den gången jag var på väg att lämna Justin, var ingenting mot nu.
Jag slog omkring mig och skrek åt dom att släppa mig, jag grät så mycket så det kändes som om mitt huvud skulle sprängas, mend et brydd ejag mig inte om nu. Han, den personen som hade räddat mitt liv (bokstavligen), Han, som var villiga att ge upp sitt liv för min skull. Bildligt talat, inte bokstavligt, skulle jag aldrig mer få känna hans varma händer mot min kind mer, aldrig få känna hans mjuka läppar i en kyss mer?

Var livet fortfarande värt att leva?

De starka männen lyfte in mig i huset och satte mig i soffan och la en filt runt mig.

Antagligen ahde tårarna tagit slut för jag kunde få fram en ända tår till, jag var precis tom i huvudet. Jag satte filten mot hakan och andades in lukten av Justin. Då fick det vara nog, inen skulle få kunna slita mig från honom, inte nu, han behövde mig nu, jag ville att det skulle vara MITT ansikte han fick se först om han vaknade.

Utan att männen var beredda på det, kasta jag mig ur soffan och störtade ut genom dörren. Och där såg jag Kenny och några andra män sitta hukade vid Justin och Kenny höll på att linda ett bandage runt Justins midja.

När jag kom fram till dom, såg alla först på mig med allvarlig min och jag trodde precis att 2 andra män skulle bära in mig när Kenny frågade:

- Engla, are youready to help us sace his life?

Jag fick inte fram ett ord, vad var det för fråga? Såklart jag ville, jag nickade och Kenny berättade för mig vad jag skulle göra.

Justin hade tydligen fortfarande en svag puls, men han andades inte längre. Min uppgift var att göra mun-mot-mun metoden på honom. Kenny förklarade noga hur jag skulle gå till väga för att göra allt rätt och jag höll på ett tag, och rätt som det var dök det upp ett sirenljus i skogen och det lät som om en ambulans var på väg.

Jag kollade upp och hade helt rätt, den parkerde med baken mot oss och det for ut 4 gubbar med en bår och kom framrusande mot oss. De knuffade undan mig och lyfte up honom på båren. Men jag sprang snabbt fram till honom igen.

- You can't go without me!

Sa jag förtvivlat mot en av ambulansmännen: och tag Justins hand.

- I think it's better if you stay here with some people that can take care of you!
- I can take care of myself, ot's my boyfriend we're talking about, please let me go!!

Kenny kom fram ochndrog iväg med en av männen. De ställde sig en bit bort och pratade och sen komd e tillbaka och Kenny log mot mig. Jag antog att han hade sagt något bra till honom nu, men jag vägrade att släppa hans hand.

Mannen som Kenny hade pratat med log också mot mig och när de lyfte upp Justins bår från marken, lät de mig hålla kvar i hans hand och han viskade i mitt öra:

- Jump in!!

För första gången sen olyckan skedde hande jag något att le för. Jag hoppade in i amublansen och belv tätt förföljd av Justin och en man som skulle sitta där bak och hålla koll på honom.

De stängde dörrarna bakom oss och det tog inte lång tid innan motorerna startade coh vi körde iväg med en rivstart.

Mannen som satt och såg till Justins tillstånd satte på en mask över Justins mun, eftersom han hade börjat andas lite svagt av sig självt. Var det tack vare mig?

Jag satt och smekte hans hand länge och kollade ut genom fönstret baokm mig, och jag kollade på mannen som satt mittemot mig, men han såg lugn ut.

Rätt om det var, kände jag att Justin...

Fortsättning kmr...