.

Förra delen:
Jag vände mig mot Justin, men han hade somnat, det tog emot att rysta om honom för att få honom att vakna. Han var ju så söt när han sov. Men han vaknade inte, och jag började gripas av panik.
________________________________________________________________________________________________

Jag kollade på klocka igen och såg sekund visaren ticka för var sekund som gick. Jag lyfte handen men sänkte den igen, jag kunde ju inte smälla till honom för att få honom att vakna. Men när minutvisaren plötsligt hoppade ett snäpp närmare 10an lyfte jag handen och avfyrade ett slag mot Justins kind. Jag drog snabbt tillbaka handen och kollade på den som om den hade gjort något hemsk mot min vilja.

Men detta gjorde undervärk, Justin satte sig upp och lyfte på ögonbrynen.

- vad håller du på med? frågade han lite vilset.
- förlåt! men vi måste verkligen åka hem nu!
- va?! klockan är ju bara.....

han kollade bort mot klockan

- snart tio i 9?
- precis!
- Jaha, och?
- Jag måste va hemma vid 9!
- Okej visst! Justin svarade lite ledset och misstroget
- Justin polisen har koll på mig, jag måste va hemma vid rätt tid!
- Johanna?! Vad har hänt?

Jag ångrade i samma sekund att jag hade sagt det där, men nu hade jga inget annat val än att berätta allt för Justin. Men först var jag tvungen att veta att vi skulle komma hem i tid.

- Jag ska berätta, men jag måste komma hem i tid!

Justin tog tag i min arm och drog med mig mot kaptenen, han förklarade att vi var tvugna att komma hem snabbt och att han skulle köra till den bryggan som låg närmast. Genast drog han igång motorerna. Vi gick ut och samlade ihop våra saker. Justin satte sig på en av solmadrasserna och la mjuk sin hand på min arm och kollade på mig med en både vädjande och orolig blick.

Jag satte mig mitt emot honom och tog hans händer och berättade vad som hade hänt. Allt från mannen utanför fönstret till polisen som skulle bevaka huset i två dygn. Justins anisktsuttryck ändrades ju mer jag berättade. Ena sekunden såg han skit förbannad ut och andra sekunden såg han ledsen ut och i nästa uppgiven.

När jag hade berättat allt för honom blev jag tyst, och Justins satt tyst en stund han med. Han höll fortfarande kvar sina händer i mina men han tittade ner på sina fötter, men sen tittade han upp på mig igen.

- Johanna, du skulle inte ha gått ut alls idag. Du skulle ha stannat hemma där du är trygg!
- Men Justin, jag är trygg med dig!
- Du förstår vad jag menar, det här är allvarligt. Jag hade förstått!
- Men jag ville ju komma?
- Har du berättat för dina föräldrar eller nån annan kompis?

Jag blev tyst en stund, jag ville inte berätta att jag sa nått till Ryan först. Tänk om Justin hade märkt nått? eller om Ryan hade sagt nått? Och nu ville jag inte riskera nått när vi äntligen hade hittat tillbaka till varandra!

- Nej du är den ända som vet!

Justin tittade på min med orolig blick, dock med en glimt glädje över att jag litade på honom så att han var den "ända" jag berätta det för.

Precis i rätt timing stannade båten till och kaptenen ropade att vi kunde gå iland på den här bryggan. Jag kollade mot land och kunde lätt se vårat hus härifrån. Det var inte långt alls.

Vi reste oss och gick ner till bryggan och då trodde jag att vi skulle skiljas åt, men Jutsin verkade inte ha några planer i att stanna. Han höll min hand och fortsatte gå längst bryggan, vilket ajg såklart inte hade något emot. Vi gick tysta upp hela vägen upp till huset. När vi nådde stentrappan kollade jag på klockan. Den va fem över 9. Jag kollade lite förskräckt på Justin och vi joggade upp för trappen, men som tur va såg vi ingen polis på baksidan eller i "mitt" rum. Så vi stannade till på terassen utanför.

Justin vände sig om och ställde sig mitt emot mig och tryckte sig nära nära.

- Du är hemma nu iallafall!

Han blinkade med ena ögat och lutade sig närmare och för kankse tusende gången idag nunnade våra läppar varandra.


Jag vet inte hur länge vi stod där men till slut drog Justin tillbaka huvudet och lutade det lite åt sidan och lutade sig tillbaka igen, men den här gången för att ge mig en kram. Jag la mitt huvud på hans axel när hans kropp var precis intill min. Jag blundade och kände hans värme gå igenom hela min kropp och jag rös av lycka.

Då hörde jag ett knak från en av buskarna vid stentrappan och jag spärrade upp ögonen. Justin värkde inte höra det för att stod kvar lixom ingte hade hänt. Jag stod kvar med, men jag kände hur hjärtat började slå och mina andetag blev kortare och häftigare. Jag kunde höra att någon kom gående uppför trappen.

Justin märkte nog att det var något märkligt med mig för han drog sig tillbaka och tog tag i mina armar och kollade konstigt på mig. Men jag hade fortfarande ögonen klistrade på stentrappen. Justin skulle precis öppna munnen och säga något, men jag skakade häftigt på huvudet och mimade "shhhyy" med munnen.

Han vände sig sakta mot stentrappen samtidigt som personen i trappen kom upp, och i samma sekund som man såg huvudet på personen kände jag att jag fick en liten minihjärtattck. Personen gick med huvudet neråt, och eftersom det va ganska mörkt kunde jag bara se ett svart hår. Men när personen lutade upp huvudet kunde jag andas ut igen. Det var en av poliserna som hade suttit i våran soffa i går, honom kände jag igen.

Jag tog ett djupt andetag och blev så glad att jag kunde slappna av att jag la huvudet mot JUstins axel igen.

Polisen såg oss och log, började gå fram till oss, och nu blev jag orolig över om han skulle säga nått om att jag inte va hemma i tid istället. Men han bara fortsatte att le.

- Du va ju hemma vid nio, eller hur? sa han och blinkade med ena ögat.
- Helt ärligt sir...
- Eller hur?! sa han igen och nickade övertydligt med huvudet.

Och då fattade jag vad han menade.

- Jaa det har vi! jag flinade mot Justin som log tillbaka.
- Gå in nu med er! han log mot oss och fick nog lite deja vú av detta verkade det som.

Vi vände oss om och tog ett par steg mot dörren in när polisen ropade bakom oss igen.

- ... och johnna förresten! Vi har fångat honom, tidigare på dagen när du va ute med din.... "vän"!

Jag log med hela ansiktet, var det verkligen sant?

- Är det sant?!
- Japp, och han erkände allt!
- Men vad gör ni kvar här då?
- Vi stannar tills imorgon bitti för att försäkra oss om att han inte har planterat nått dumt eler liknande här, men du kan va säker nu!

Jag blev så glad att jag släppte Justins hand och sprang fram och gav polisen en kram.

- Tack! så jätte mycket!

Polisen log mot mig och nickade, sen sneglade han mot Justin och viskade.

- Du borde nog gå bort till din pojkvän igen ;)

Han nickade bort mot Justin som stod och kollade på oss, jag skrattade till och nickade. Jagtackade en gång till innan jag sprang tillbaka till Justin och kramade honom med.

- Jag sa ju att allt skulle bli bra igen!
- Hahah, nej det sa du inte JUstin!
- Nej, men jag tänkte det!

Vi skrattade till och jag erbjöd Justin att följa med in.

- Nej, jag blir snart upphämtad av Ryan och sen åker vi till hotellet och imorn åker vi vidare till Florida.
- Okej...

Han pussade mig på pannan och log mot mig.

- Men jag kommer höra av mig varje dag, och det är bäst att du svarar då ;)
- jag lovar!

Jag log lite tveksamt men gjorde mitt bästa för att verka glad för Justins skull. Han kramade om mig igen när Sarah kom gående innomhus.

- Oh där är du Johanna!

Jag vände mig om, log och nickade mot henne samtidigt som en bil tutade på framsidan.

- Det är Ryan, sa Justin

Han pussade mig på pannan och började backa trots att jga fortfarande höll kvar i hans hand. Jag ville inte släppa honom, inte nu, när vi äntligen hade hittat varandra igen. Han fortsatte backa och vårat grepp blev lösare och lösare ända tills bara våra fingertoppar nuddade varandra.


Och när vi inte nuddade varandra längre släppta Justin sin hand längst sidan och vände sig om och gick mot framsidan. Jag kunde se hans rygg bli mer och mer otydlig i mörkret och precis innan han gick runt hörnet vände han sig om. Rummet innanför tändes och tack vare ljuset kunde jag se att det glänste på hans kind.

Jag kände att det blev tjockt i halsen och när Justin försvann bakom hörnet visste jag att jag inte skulle få se honm igen på väldigt länge. Jag slängde mig in genom dörren och sprang förbi Sarah som fortfarande stod kvar och väntade på mig. Jag sprang till framsidan, öppnade dörren i ett ryck och kunde precis se bilen åka iväg med JUstin och Ryan i. Och då sprack det, jag satte mig på trappen och stortjöt. Jag hulkade och skrek av sorg, jag la ansiktet i händerna och chippade efter andan. Jag skulle aldrig ha låtit honom åka.

Sarah kom ut genom dörren och satte sig brevid mig, men ajg lotsades inte om henne, jag bara grät och grät och grät och grät. Hon la sin arm rutn mig och la sitt huvud mot min axel.

- Vet du vad Johanna? frågade hon tyst

Jag svarade inte, men dämpa mig lite för att höra vad hon hade att säga.

... och när jag hörde vad hon hade att säga, tittade jag upp, chockad och försökte se henne igenom mina tårar. menade hon verkligen allvar?

Fortsättning kmr...