.

Jag tryckte på skicka och återgick till att läsa bloggar, plötsligt brände det bakom ögonlocken igen och tårar började strömma ner för mina kinder...

_________________________________________________________________________________________

Jag förstog inte att jag var så känslig, men där på skärmen framför mig såg jag ett en person jag kände mycket väl hade lagt upp en egengjord serie, den ar inte speciellt fin och inte speciellt komplicerad, men vem lägger ner tid på att sätta sig framför datorn coh göra en serie på paint över hur jag skulle bli dödad?


Tårarna strömmade våldsamt ner för kinderna och jag blev både rädd och ledsen över vad jag såg, jag visste mycket väl att hon gillade Justin och att hon antagligen var avundsjuk på mig, men döda mig, Chrystal och jag hade varit vänner sen lekis. Skulle hon verkligen vara kapabel till att göra det här?

Jag la ifrån mig datorn och satte mig upp, huvudet värkte men jag försökte att tänka bort smärtan och plockade fram mobilen igen.

*Ses snart? <3*

skickade jag till Chrystal för att se vad jag fick för svar, jag vet inte om jag vågade möta henne, inte ensam iallafall, men det var värt ett försök. Och innan jag hade hunnit blinka pep det till i mobilen och jag plockade snabbt upp den igen.

* Ha, elr hur....*

Jag ville inte ens svara på det, ville hon inte ses, så ville hon inte, så jag lade mig ner på kudden igen och tankarna började snurra i huvudet på mig.

Jag har alltid haft så många underbara vänner som skulle kunna göra allt för mig, som skulle kunna dö för mig, och nu vill de döda mig istället. Jag älskade dom och de älskade mig, men ända sen jag började dejta Justin så hade alla börjat dra sig ifrån mig.... JUSTE! där var det, ända sen Justin kom in i bilden så hade alla mina vänner vänts sig mot mig. Var det verkligen ett pris jag var tvungen att betala för att få kunna vara med personen jag älskade? Skulle jag behöva välja mellan mina barndomsvänner, som jag hade haft hela livet och förhoppningsvis skulle ha hela livet ut och den personen som fick mig att känna mig som jag inte var en i mängden, han som älskade mig inte bara som vän utan som FLICKvän.

Jag kände att mitt hjärta drogs åt olika håll och jag visste inte längre hur jag skulle göra. Men plötsligt dök pappa upp i dörren igen och avbröt mig i mina tankar. Mamma hade kommit hem med min lillebror och maten hade precis blivit klar. Jag lät pappa leda mig ner till köket och sätta mig vid bordet. Jag kände hur hungrig jag var, och högg i utan att tänka på de andra.

Vi satt och åt en stund, och allt verkade gå bra.. jag mådde inte illa och alla verkade glada, och mitt dåliga humör verkade äntligen vända. Men eftersom turen inte var på min sida idag, så var telefonen självklart tvungen att ringa.

Pappa reste sig upp och gick bort till sladdtelefonen som satt utanför köket.

- Mitt i maten? ....... jaa hon är här?...... kan det vänta?........ ja, det gör jag?.......hejdå!

Pappa kom tillbaka till bordet leende och kollade på mig.

- Vad?!
- Det var en väldigt trevlig kille som sökte dig?
- Justin? frågade jag och blev varm i hela kroppen
- Nej, jag tror han sa Bryan?
- Ryan -.-, viskade jag och kollade ner i tallriken

Pappa skrattade och klappade mig på axeln.

- Det är okej Johanna, du är 16 nu!
- PAPPA! JAG ÄR IHOP MED JUSTIN!!!!
- Jaja, ta det lugnt!
- Han sa iallafall att du skulle ringa honom efter att vi ätit klart

Jag åt upp snabbt och gick upp på mitt rum, och plockade fram telefonen, jag tvekade lite innan jag slog nummret hem till Amelia och ringde.

Det gick fram några signaler och plötsligt svarade en glad röst i andra änden:

- Yo, Amelia här..
- Ha, hej amelia!
- JOHANNAA!!
- hej :) Ryan hade ringt och sökt mig?
- hade han?!
- Jaa, pappa sa det, han ringde förut?
- Jaha? jag kan fråga honom?

Amelia lämnade ifrån sig telefonen, men jag kunde höra henne i bakgrunden:

- Johanna ringde.....
- jaha?
- Hon söker dig....
- Jasså?
- Hon sa att du hade ringt upp henne?
- Amelia sluta vara så svartsjuk....

Jag hörde ett smack i bakgrunden och antog att han hade gett henne en puss, och efter att steg hade avlägsnat sig, var det någon som tog upp telefonen:

- Johanna? frågade Ryan försiktigt
- Jaa? vad var det där om?
- eeh, inget....
- Men jag ville bara..... ehm.... kolla om du........

Han tog en långpaus och jag hörde hur han andades i bakgrunden....

- Jaa?
- var okej?
- Jaa, jag är okej... jag måste bara bara ta det lugnt och vila, men jag är snart okej igen....
- Vad bra, ha de det bra... hjedå!

Ryan la på i örat på mig och jag undrade varför han hade blev så konstig helt plötsligt, men jag behövde inte undra länge, helt plötsligt plingade det till i min mobil och där lyste skärmen av ett sms från Ryan, där det stog:

".......

Fortsättning kmr...

BY EMELIE