.

Förra delen:
Jag slängde på luren, jag ville inte höra mer, jag saknade honom så dte gjorde ont, och nu håller jag på att..... höll jag på att bli kör i Ryan?

NEJ NEJ NEJ NEJ!!!!!!!!!!! så fick jag inte tänka, jag älskade Justin, och dte gjorde jag verkligen, va fan höll jag på med?!

Men vad ska jag göra?
________________________________________________________________________________________________

Jag tog ett djupt andetag och plockade upp lyren och ringde på återupprigning, det gick inte fram många toner innan jag hörde en lättad röst på andra sidan linjen:

- Tack och lov, Johanna, var har du varit?

Jag fick en klump i magen bara av att höra hans röst, skulle jag öppna munnen nu skulle jag börja gråta igen så jag sa inget.

- Johanna, är allt okej?! frågade han oroligt

Jag skakade på huvudet men kom på mig själv att det kunde ju inte han se, jag tog ett djupt andetag och sa med darrig röst:

- Egentligen inte...
- vad är det som har hänt?
- Jag har varit med om en liten olycka bara...
- Johanna? är dte allvarligt?
- Nej, jag ramlade och slog i huvudet, ås jag har vartit på sjukan och fått det ihop tejpat nu!

Nu började jag känna mig lite bättre till mods. Men jag hörde att Justin började bli allt mer villrådig och vilsen på andra sidan. Först händer det saker med hans lillasyster och nu slår hans tjej i huvudet.

- Justin det är lugnt! försäkrade jag, och log för första gången sen imorse
- Det är så svårt Johanna!
- Vad menar du, gubben?
- Jag älskar dig så mycket att jag inte har ord för det, men min familj är mitt allt, och jag kan inte bara överge dom när det händer saker, men när jag äker hit för att va med dom händer det saker med dig, jag vill bara dela på mig och va på båda ställena samtidigt!
- Men Justin det går inte! Dt går bra, jag klarar mig!

Jag hörde att han suckade, men jag försökte snabbt prata om något annat.

- Hur är det med Jazmyn, då?
- Jag kom precis fram till sjukhuset och hon ligger och sover i ett rum nu, så jag vill inte gå in och störa henne. Men hon andas själv, men hon har fortfarande svårt att andas.
- Det kommer nog gå bra ska du se! sa jag och menade der verkligen!

Men då ringde det på den andra linjen, jag bad Justin vänta och svarade på den andra linjen:

- Hallå?
- Du din ruttna gamla hora, du ska dö, hör du det... DÖ! Jag ska ta reda på vart du bor, smyga upp mitt i natten och klättra in i ditt fönster, sticka dig med min kniv och sen ska jag sakta se dig blöda mot en säker död. Då knuffar jag ner dig på golvet, tejpar igen din mun, går ut och tänder eld på ditt förbannade hus! Det finns dock ett alternativ, du behöver såklart inte dö! Lämnar du Justin ifred och aldrig mer pratar med honom kmr du överleva några dagar längre! hörde jag en tyst röst säga.
- Vem är det? frågade jag skräckslaget
- Lämnar du honom inte ifred, är jag din och din familjs mördare!

Personen la på innan jag hann säga ett ord till.

- Vem var det? frågade Justin nyfiket när jag kopplades tillbaka till hans linje
- Jag........vet inte?
- Vad sa den?! frågade han ängsligt
- Hon.....han.....den......kmr döda mig!
- VAD SÄGER DU?! skrek Justin
- Den sa att den ska döda mig, sa jag och stirrade tomt på min dörr.
- Johanna, ring polisen NU!

Jag svarade inte, jag bara stirrade rakt fram och kände hur det börja snurra i huvudet igen.

- Jag måste gå Justin, sa jag och tog sakta sakta bort telefonen bort från örat

I luren kunde jag höra Justin skrika mitt namn, att jag skulle ringa polisen och att jag inte skulle lägga på o.s.v.

Jag la ifrån mig mobilen och la mig ner på kudden, min mobil ringde om och om igen, hemtelefonen ringde like mycket den, ja ville inte ta reda på om det var Justin som ville ha tag i mig igen eller om det var någon person som ville se mig död.

Då hörde jag steg på grusuppfarten och 3 kraftiga slag på dörren....

Fortsättning kmr...

BY EMELIE