Del 37
Förra delen:
Jag kollade in i hans ögon medans han pratade, då möttes våra blickar, jag blev helt varm inombords samtidigt började jag känna mig yr, det sista jag hörde var att Ryan skulle sätta sig jämnte mig sen blev allt svart.
________________________________________________________________________________________________
Inte helt oväntat vaknade jag på soffan i klassrummet med hela klassen sittande stirrande på mig och såg ororliga ut.
- Är du okej Johanna? frågade min lärare.
- Mm, jag tror det! sa jag men kände ett hårt tryck över pannan och jag vågade inte riktigt sätta mig upp än. Skulle jag göra det, skulla jag antagligen spy, och det ville jag inte göra i skolan,och speciellt inte nu när Ryan var här. Vart var han nu?
Jag kollade runt lite men såg honom inte, jag kände ett litet stygn i magen, men precis då kom han in genom dörren.
- Jag har ringt din mamma Johanna, hon kommer och hämtar upp dig om 5. sa han och log!
Jag ville le tillbaka men då kände jag att magen började vända sig ut och in, jag slog handen för munnen och tog ett djupt andetag inna jag kastade mig ur soffan och sprang ut ur klassrummet. Det var inte lätt att hitta vägen till toaletterna eftersom allt snurrade, huvudvärken gnagde och allt jag såg var suddigt. Trots detta så kom jag till slut fram till toan och han precis i tid, jag kastade mig ner och spydde i toaletten. När jag tittade upp kände det som om jag fick ett hårt slag över min panna, jag försökte ställa mig upp men yrseln och huvudvärken slog ut mig, jag tappade balansen och ramlade ner igen och slog i pannan i handfatet.
Jag hamnade på toalett golvet, och nu pumpade smärtan hårdare i pannan än innan. Jag fick syn på att det var blod på handfatet, och jag förde handen mot pannan och nuddade sakta handen på det stället som det gjorde ondast på. Jag grinade illa av smärta när mina fingrar nuddade pannan, men som jag trodde så hade jag spräckt huden på pannan och jag fick blod på mina fingrar.
Vad skulle jag göra nu, jag klarade inte av att ställa mig upp, jag kunde ju knappt lyfta på huvudet, och mobilen låg kvar i skåpet, utanför klassrummet. Jag kunde inte skrika på hjälp, för min röst bar inte, och sen vill jag inte att hela skolan skulle veta att jag låg här inne med en spräckt panna och grinade.
Men jag behövde inte undra länge, för snart öppnades dörren, som jag lyckligtvis inte hade låst. Där stog Ryan och såg förskräckt ut:
- Jag undrade vad det var som tog så lång tid.... jag hörde en smäll men jag kunde inte höra från vilken toalett, Johanna du skulle skrikit!
Jag skakade bara lite sakta på huvudet, när Ryan böjde sig ner för att hjälpa mig upp.
- Vi måste få dig till ett sjukhus, din mamma kommer när som helst nu jag följer med er dit.
Jag log innombords, men illamåendet gjorde sig påmint igen. Jag hulkade och Ryan hjälpte mig att komma upp över toaletten. Det här kunde vara den mest pinsamma stunden i mitt liv, men det fick jag oroa mig över sen.
När jag var helt säker på att jag klarade mig en stund till, reste han mig upp och han satte på på toaletten medan han torkade bort det värsta av blodet från pannan. Vi gick sedan långsamt ut från badrummet och stapplade sakte ut mot parkeringen där min mamma antagligen väntade nu.
Jag hade aldrig fått så mycket blickar på mig som jag fick då, jag försökte att inte bry mig, det var kankse det här som jag var tvungen att vänja mig vid nu om det kommer ut att jag är justins tjej officielt.
Vi kom ut på parkeringen och, mycket riktigt, där stog mamma och väntade, när hon såg oss hoppade hon ur bilen och sprang fram till oss.
- Men lilla gumman hur är det?! Jag sa ju att du inte skulle åka till skolan idag! vad har du gjort i pannan?!!
Jag svarade inte på någon av frågorna utan bara lät de leda mig in i bilen. Ryan satte sig i bilen och mamma la mig i baksätet brevid honom. Men när mamma började köra så satte jag mig upp, men smärtan blev för mcyket och jag blev tvungen att lägga mig ner igen. Och jag landade rakt i Ryans knä.
Jag stelnade till lite, men slappnade av när jag märkte att han inte brydde sig, han la en hand på mig axel och jag kände hur jag blev varm i hela kroppen.
- Du kommer klara det här Johanna, viskade han
- Vi tar oss igenom det här, tillsammans!
Jag spärrade upp ögonen och hans ord ekade i mina öron. "Tillsammans, Tillsammans!!" Va fan höll jag på med, jag kastade mig upp ur Ryans knä, jag var ihop med Justin, det var honon jag älskade, jag kunde inte låta det här förstöra nu. Dessutom var Ryan ihop med Amelia, och vaddå flytta hit? Han bode ju fan i Canada, han var ju och hälsade på?
Jag kände hur ilskan började bubbla i mig, dels för att jag betedde mig som en idiot, dels för att Ryan var så jäkla underbar och dels för att jag kände att jag behövde spy igen.
Jag ropade åt mamma att stanna, och hon svängde in till kanten av vägen och jag öppnade dörren, kastade mig ur bilen och spydde i diket.
Jag kollade ut över landskapet som låg utbrett framför oss, det kändes som jag hade vart här förut, jag kände igen den där lilla lilla sandstranden som låg en bit bort. och då kom jag på det, det var där Justin och jag hade somnat första kvällen, efter att vi hade träffats på resturangen. Helt plötsligt dök hans låt "That should be me" upp i mitt huvudet.
Jag kollade in i hans ögon medans han pratade, då möttes våra blickar, jag blev helt varm inombords samtidigt började jag känna mig yr, det sista jag hörde var att Ryan skulle sätta sig jämnte mig sen blev allt svart.
________________________________________________________________________________________________
Inte helt oväntat vaknade jag på soffan i klassrummet med hela klassen sittande stirrande på mig och såg ororliga ut.
- Är du okej Johanna? frågade min lärare.
- Mm, jag tror det! sa jag men kände ett hårt tryck över pannan och jag vågade inte riktigt sätta mig upp än. Skulle jag göra det, skulla jag antagligen spy, och det ville jag inte göra i skolan,och speciellt inte nu när Ryan var här. Vart var han nu?
Jag kollade runt lite men såg honom inte, jag kände ett litet stygn i magen, men precis då kom han in genom dörren.
- Jag har ringt din mamma Johanna, hon kommer och hämtar upp dig om 5. sa han och log!
Jag ville le tillbaka men då kände jag att magen började vända sig ut och in, jag slog handen för munnen och tog ett djupt andetag inna jag kastade mig ur soffan och sprang ut ur klassrummet. Det var inte lätt att hitta vägen till toaletterna eftersom allt snurrade, huvudvärken gnagde och allt jag såg var suddigt. Trots detta så kom jag till slut fram till toan och han precis i tid, jag kastade mig ner och spydde i toaletten. När jag tittade upp kände det som om jag fick ett hårt slag över min panna, jag försökte ställa mig upp men yrseln och huvudvärken slog ut mig, jag tappade balansen och ramlade ner igen och slog i pannan i handfatet.
Jag hamnade på toalett golvet, och nu pumpade smärtan hårdare i pannan än innan. Jag fick syn på att det var blod på handfatet, och jag förde handen mot pannan och nuddade sakta handen på det stället som det gjorde ondast på. Jag grinade illa av smärta när mina fingrar nuddade pannan, men som jag trodde så hade jag spräckt huden på pannan och jag fick blod på mina fingrar.
Vad skulle jag göra nu, jag klarade inte av att ställa mig upp, jag kunde ju knappt lyfta på huvudet, och mobilen låg kvar i skåpet, utanför klassrummet. Jag kunde inte skrika på hjälp, för min röst bar inte, och sen vill jag inte att hela skolan skulle veta att jag låg här inne med en spräckt panna och grinade.
Men jag behövde inte undra länge, för snart öppnades dörren, som jag lyckligtvis inte hade låst. Där stog Ryan och såg förskräckt ut:
- Jag undrade vad det var som tog så lång tid.... jag hörde en smäll men jag kunde inte höra från vilken toalett, Johanna du skulle skrikit!
Jag skakade bara lite sakta på huvudet, när Ryan böjde sig ner för att hjälpa mig upp.
- Vi måste få dig till ett sjukhus, din mamma kommer när som helst nu jag följer med er dit.
Jag log innombords, men illamåendet gjorde sig påmint igen. Jag hulkade och Ryan hjälpte mig att komma upp över toaletten. Det här kunde vara den mest pinsamma stunden i mitt liv, men det fick jag oroa mig över sen.
När jag var helt säker på att jag klarade mig en stund till, reste han mig upp och han satte på på toaletten medan han torkade bort det värsta av blodet från pannan. Vi gick sedan långsamt ut från badrummet och stapplade sakte ut mot parkeringen där min mamma antagligen väntade nu.
Jag hade aldrig fått så mycket blickar på mig som jag fick då, jag försökte att inte bry mig, det var kankse det här som jag var tvungen att vänja mig vid nu om det kommer ut att jag är justins tjej officielt.
Vi kom ut på parkeringen och, mycket riktigt, där stog mamma och väntade, när hon såg oss hoppade hon ur bilen och sprang fram till oss.
- Men lilla gumman hur är det?! Jag sa ju att du inte skulle åka till skolan idag! vad har du gjort i pannan?!!
Jag svarade inte på någon av frågorna utan bara lät de leda mig in i bilen. Ryan satte sig i bilen och mamma la mig i baksätet brevid honom. Men när mamma började köra så satte jag mig upp, men smärtan blev för mcyket och jag blev tvungen att lägga mig ner igen. Och jag landade rakt i Ryans knä.
Jag stelnade till lite, men slappnade av när jag märkte att han inte brydde sig, han la en hand på mig axel och jag kände hur jag blev varm i hela kroppen.
- Du kommer klara det här Johanna, viskade han
- Vi tar oss igenom det här, tillsammans!
Jag spärrade upp ögonen och hans ord ekade i mina öron. "Tillsammans, Tillsammans!!" Va fan höll jag på med, jag kastade mig upp ur Ryans knä, jag var ihop med Justin, det var honon jag älskade, jag kunde inte låta det här förstöra nu. Dessutom var Ryan ihop med Amelia, och vaddå flytta hit? Han bode ju fan i Canada, han var ju och hälsade på?
Jag kände hur ilskan började bubbla i mig, dels för att jag betedde mig som en idiot, dels för att Ryan var så jäkla underbar och dels för att jag kände att jag behövde spy igen.
Jag ropade åt mamma att stanna, och hon svängde in till kanten av vägen och jag öppnade dörren, kastade mig ur bilen och spydde i diket.
Jag kollade ut över landskapet som låg utbrett framför oss, det kändes som jag hade vart här förut, jag kände igen den där lilla lilla sandstranden som låg en bit bort. och då kom jag på det, det var där Justin och jag hade somnat första kvällen, efter att vi hade träffats på resturangen. Helt plötsligt dök hans låt "That should be me" upp i mitt huvudet.
