Del 9
Mitt i en snyftning hörde jag en motor närma sig båten, det ända jag kunde tänka på var att det var papparazzis, de skulle väl aldrig kunna lämna båten med mig själv på? Jag satt kvar en stund på sängen och var rädd att de skulle upptäcka mig om jag gick ut, men motorn stannade och jag hörde glada röster uppe på båten. En av rösterna var väldigt välbekant, Justin?
Jag sprang och jag mötte en väldigt förvånad, som sagt, Justin:
- Good morning, sweetie :) Are you up allready?
Jag var allt annat än glad på honom just nu, såg han inte att hela jag var helt sönder gråten?
- I thought you wouldn't be up until atleast 9 pm xD
Han såg så väldigt glad och nöjd ut att det reatde mig, här hade jag suttit själv på en båt mitt ute på havet (elr ja...) och gråtit i 1 timme.
- Where have you been? sa jag med upprörd och arg röst.
- I can't tell you yet!
- Why can't you, I've been looking for you about an hour now, an you were nowere to be found? Don't you know I got scared? JUSTIN I TOATALLY PANICED!!! Jag skrek de sista orden i ansiktet på honom och nu syntes det att han blev ångerfull och orolig.
- Sandra, I'm so sorry....
- Enough, I don't wanna hear any more of your nonsens, what did you think? Leave me all alone on your boat in middle of nowhere?
Jag vände mig om utan att titta på honom och svagt kände jag lite av några finger spetsar på mig axel och rygg när jag gick iväg mot hytten.
- Sandra c'mon, it's not like you think.....
Nu var jag mer arg och frustrerad än rädd och ledsen, vad tänkte han med? Hur dum är han egentligen, bara för att han är känd tror han säkert att jag ska förlåta honom och bete mig som om allt är perfekt och underbart. Jag tog på mig mina kläder som nu hade torkat från gårdagens spontana bad och stannade upp för några sekunder och tänkte:
"Vi hade verkligen haft det trevligt och underbart, han var den bästa killen och underbaraste och mysigaste killen i världen" och jag funderade i en bråkdelssekund över att förlåta honom.... men NEJ, det han hade gjort mot mig var oaccepablet.
Jag drog med mig min lilla svarta handväska i farten och gick med bestämmda och raska steg ut till gänget som fortfarande stog ute på däck och skrattde och pratade:
- Take me ashore NOW please -.-
Jag kollade direkt på Scooter och Kenny när jag sa det och ville inte titta på Justin överhuvud taget. De såg väldigt förvånade ut och de försökte övertala mig att stanna kvar på båten i 2 timmar till när de skulle tillbaka allihopp, men jag ville inte stanna en minut till på den här båten med en hop idioter.
Jag tittade argt på Justin och sa:
- You promised me you would take me home in the morning, whenever I wanted and I want to go now.
Han tittade trött och ledsett på Kenny och Sooter och sa:
- Take her ashore, that's what she wants, so give her what she wants.
DE tittade på Justin, på varandra och sen på mig och förtog att det var något som inte stog rätt till.
- Let us just prepare the boat again and we will be leavin' again.
Det gick fort för dom att få ner den lilla motorbåten i vattnet och precis när jag skulle stiga ner på stegen tog Justin tag i mig och sa med låg och sorgsen röst:
- Sandra please, let me explain, I didn't understand that it would hit you so hard beeing alone on the boat a few minutes, I didn't even thought you would wake up until we came back....
- Let go off me.... :@
Jag hoppade ner i motorbåten innan han hann säga något mer och vi körde iväg, jag ville inte vända mig om egentligen, men jag kunde inte kontrollera min kropp och utan förvarning bara vände jag mig om och kollade på Justin som stog kvar på samma fläck som jag lämnde honom och innan vi hann åka för långt bort hann jag skymta en tår rula ner för hans kind.
Jag vände mig om igen och fick en stygn av dåligt sammvete i magen, men han hade dissat mig (eller han hade inte riktigt dissat, dissat mig men han eller någon annan skulle aldrig förstå hur rädd och ledsen jag var).
När vi kom i land gick jag och satte mig i samma limmo som vi kom i och en man i svart kostym öppnade dörren åt mig och jag gick in och satte mig.
När vi örjade köra la jag ner min väska på sätet men något var ivägen, jag lyfte på väskan och under den låg rosen som jag hade fått av Justin när han ahde klivit in i bilen när vi åkte från Globen. Jag lyfte upp rosen och luktade på den, då kom tårarna igen. Varför var han tvungen att förstöra allt, han var det bästa som hänt mig.
Vi körde förbi en stor hop med unga tjejer som skrek:
- JUSTIN, WE LOVE YOU!
Tro mig det gjorde jag också, emn det hann jag inte säga innan han svek mig.....
Allting ändras när man lär känna dom på djupet :'(
Fortsättning kmr...
Jag sprang och jag mötte en väldigt förvånad, som sagt, Justin:
- Good morning, sweetie :) Are you up allready?
Jag var allt annat än glad på honom just nu, såg han inte att hela jag var helt sönder gråten?
- I thought you wouldn't be up until atleast 9 pm xD
Han såg så väldigt glad och nöjd ut att det reatde mig, här hade jag suttit själv på en båt mitt ute på havet (elr ja...) och gråtit i 1 timme.
- Where have you been? sa jag med upprörd och arg röst.
- I can't tell you yet!
- Why can't you, I've been looking for you about an hour now, an you were nowere to be found? Don't you know I got scared? JUSTIN I TOATALLY PANICED!!! Jag skrek de sista orden i ansiktet på honom och nu syntes det att han blev ångerfull och orolig.
- Sandra, I'm so sorry....
- Enough, I don't wanna hear any more of your nonsens, what did you think? Leave me all alone on your boat in middle of nowhere?
Jag vände mig om utan att titta på honom och svagt kände jag lite av några finger spetsar på mig axel och rygg när jag gick iväg mot hytten.
- Sandra c'mon, it's not like you think.....
Nu var jag mer arg och frustrerad än rädd och ledsen, vad tänkte han med? Hur dum är han egentligen, bara för att han är känd tror han säkert att jag ska förlåta honom och bete mig som om allt är perfekt och underbart. Jag tog på mig mina kläder som nu hade torkat från gårdagens spontana bad och stannade upp för några sekunder och tänkte:
"Vi hade verkligen haft det trevligt och underbart, han var den bästa killen och underbaraste och mysigaste killen i världen" och jag funderade i en bråkdelssekund över att förlåta honom.... men NEJ, det han hade gjort mot mig var oaccepablet.
Jag drog med mig min lilla svarta handväska i farten och gick med bestämmda och raska steg ut till gänget som fortfarande stog ute på däck och skrattde och pratade:
- Take me ashore NOW please -.-
Jag kollade direkt på Scooter och Kenny när jag sa det och ville inte titta på Justin överhuvud taget. De såg väldigt förvånade ut och de försökte övertala mig att stanna kvar på båten i 2 timmar till när de skulle tillbaka allihopp, men jag ville inte stanna en minut till på den här båten med en hop idioter.
Jag tittade argt på Justin och sa:
- You promised me you would take me home in the morning, whenever I wanted and I want to go now.
Han tittade trött och ledsett på Kenny och Sooter och sa:
- Take her ashore, that's what she wants, so give her what she wants.
DE tittade på Justin, på varandra och sen på mig och förtog att det var något som inte stog rätt till.
- Let us just prepare the boat again and we will be leavin' again.
Det gick fort för dom att få ner den lilla motorbåten i vattnet och precis när jag skulle stiga ner på stegen tog Justin tag i mig och sa med låg och sorgsen röst:
- Sandra please, let me explain, I didn't understand that it would hit you so hard beeing alone on the boat a few minutes, I didn't even thought you would wake up until we came back....
- Let go off me.... :@
Jag hoppade ner i motorbåten innan han hann säga något mer och vi körde iväg, jag ville inte vända mig om egentligen, men jag kunde inte kontrollera min kropp och utan förvarning bara vände jag mig om och kollade på Justin som stog kvar på samma fläck som jag lämnde honom och innan vi hann åka för långt bort hann jag skymta en tår rula ner för hans kind.
Jag vände mig om igen och fick en stygn av dåligt sammvete i magen, men han hade dissat mig (eller han hade inte riktigt dissat, dissat mig men han eller någon annan skulle aldrig förstå hur rädd och ledsen jag var).
När vi kom i land gick jag och satte mig i samma limmo som vi kom i och en man i svart kostym öppnade dörren åt mig och jag gick in och satte mig.
När vi örjade köra la jag ner min väska på sätet men något var ivägen, jag lyfte på väskan och under den låg rosen som jag hade fått av Justin när han ahde klivit in i bilen när vi åkte från Globen. Jag lyfte upp rosen och luktade på den, då kom tårarna igen. Varför var han tvungen att förstöra allt, han var det bästa som hänt mig.
Vi körde förbi en stor hop med unga tjejer som skrek:
- JUSTIN, WE LOVE YOU!
Tro mig det gjorde jag också, emn det hann jag inte säga innan han svek mig.....
Allting ändras när man lär känna dom på djupet :'(
Fortsättning kmr...
