.

Innan ni blir förvirrade så är det fortfarande bieberstories.blogg.se, jag har bara bytt design.
Kommentera vad DU tycker!!
Tack Amelia, läs hennes noveller HÄR!

Novellen:
Jag såg sköterskan skynda sig in genom dörren igen och hon låste dörren efter sig. Jag stog och stirrade på dörren med en tom blick. Men efter bara några sekunder började mina händer skaka något så enormt och resten av kroppen var inte sen med att följa efter. När mina knän började skaka ramlade jag ihop på sjukhusgolvet och jag började gråta igen.

Han hade dött, i mina armar och jag hade inte kunnat göra något åt det. Jag visste inte vad de gjorde där inne men jag önskade innerligt att de gjorde vad de kunde för att rädda Justins liv.

Jag satt i skräddarställning på den blankbonade golvet och tårarna rann våldsamt ner för mina kinder och jag hörde inte när Kenny kom gående runt hörnet.

När han såg mig på golvet släppte han kaffekoppen han höll i och sprang fram till mig. Han reste mig upp och satte mig på bänken som var lite längre bort i korridoren. Han klappade mig på ryggen och han behövde inte fråga om det var något fel, han såg på mig att något hade hänt med Justin.

Jag hörde dörren öppnas till Justins rum och jag kollade upp och såg en man med vit dräkt och vitt munskydd komma ut ur rummet. han vinkade åt sig Kenny.

Kenny klappade mig på ryggen och kollade medlidsamt på mig, sedan lämnade han min bänk och gick bort till läkaren.

Jag kunde inte höra vad de sa, de pratade så tyst och jag hörde knappt något alls mellan mina snyftningar och nät tårarna rann. Men jag tog ett djupt andetag och torkade tårarna. jag lyssnade så noga jag kunde och jag kunde urskilja vissa ord när de viskade:

- Heart stopped........... trying the best we can.................... he has w very weak heart right now...............

Jag sprang fram till doktorn och skrek honom i ansiktet:

- Are you saying Justin is dead???!!!!
- His heart stopped and we're trying our best to make it come alive again, right now, I have no idea how this is going to end, it's a race against time, if it takes to long he'll be gone!

Jag kunde inte tro det var sant, jag drog efter andan flera gånger med lyckades aldrig få in tillräckligt med luft. Jag tappade andan och doktorn ledde snabbt in mig i ett annatr um och satte en syremask på mig. Jag la mig på sängen brevid och kollade ut genom fönstret, jag fick tillbaka luften och såg samtidigt solen gå upp sakta. Det var så vackert och jag fick en klump i magen, men den här gången mådde jag inte illa som sist, nu kände jag skuldkänslor och paniken komma krypande.

Men det var inte förän jag nästan hade somnat nästa chock kom.

Även fast det var väldigt tunna väggar så jag hörde att folk ropade på varandra inne i Justins rum så började jag slumra och eftersom jag inte hade sovit på väldigt länge så kunde jga inte hålla sömnen borta, även om jag önskade att jag kunde göra något för Justin så kunde jag inte det. Han hade nog vid det här laget lämnat mig och det spelade inte så stor roll vart jag försvann nu.

Jag var helt tom och precis när jag somnat vaknade jag med ett ryck, det var en man som gick och skrek i korridoren, det var en röst jag kände igen och när den var precis utan för min dörr kom jag på det. PAPPA!

Jag flög upp ur sängen och satte mig med ryggen tryckt mot väggen, det fanns ingenstans att ta vägen, det fanns inget i rummet jag kunde gömma b´mig i eller bakom. Ända vägen ut om man inte räknade dörren var fönstret.

Jag gick fram till fönstret och öppnade det, jag kände en lätt bris svepa genom mitt hår och det var en frisk luft som trängde in i näsan. Jag tog ett djupt andetag, men då slängdes dörren upp och innan jag visste ordet av kände jag ett par stora kalla händer som tog tag i mina armar och drog med mig ut ur rummet. Han viskade strängt i mitt öra:

- If you scream I'll shoot all of you!!!

Han drog en pistol längst min rygg och så tog han ett ordentligt grepp i min arm och så började han gå mot trapporna:

- But, dad, can't we take the elevator?

Han kollade strängt på mig och öppnade dörren till trapphuset och knuffade mig framför sig. När örren stängts bakom oss knuffade han ner mig för den första trappen och jag landade på golvet och slog i huvudet i väggen. När han kom ikapp mig drog han upp mig från marken och han skyndade ner för alla andra trappor. Och ut till bilen som stog parkerad på gatan utanför. Jag kollae upp mot 10e våningen och kom på att jag aldrig mer skulle få se Justins leende, som kunde muntra upp mig när jag mådde dåligt, eller hans värme nära mig.

Jag blundade hårt när han klämde in mig i bilen för att inte börja gråta.

Vi åkte tysta hela vägen hem och jag satt och koncentrera mig på att INTE börja gråta när Jutsins ansikte dök upp åter igen i huvudet på mig.

Han körde upp på våran garageuppfart och parkerade bilen, sen vände han sig om mot mig och väste arg:

-..........

Fortsättning kmr...