.

Rätt som det var kände jag att Justins hand hårdnade till lite och han toge tt grepp om min hand. Jag kollade på honom och han kisade lätt med ögonen och låg ett klent leende.

Glädjen jag kände då är obeskrivlig och ni kommer nog alldrig förstå om ni inte upplever det själva någon gång.

Han ville sätta sig upp men mannen brevid honom höll ner honom och man såg besvikelsen i hans ögon när han inte fick krama om mig. Jag blev lite besviken själv men hellre att han ligger ner och blir bättre nu.

Han var väldigt svag och kunde inte säga något mer än att viska och han kunde inte göra det så det hördes genom syremasken så vi sa ingenting till varandra på vägen mot sjukhuset.

Plötsligt började han vrida och vända sig och han gjorde hemska grimaser med ansiktet, eftersom han inte kunde säga något gnydde han bara och fick fram små pip:

- What's wrong?

frågade jag Justins oroligt, men när jag kom på att han nte kunde svara vände jag mig mot killen på andra sidan.

- Oh my gosh, what's wrong with him?

sa jag lite högre och blev riktigt orolig, Justin verkade inte vara riktigt vid medvetandet och man såg mycket av hans ögonvita. Han hand kramade hårdare om min och jag fick så ont att jag var tvungen att bända mig loss ur hans grepp:

- Baby, please litsen to me, I'm here, I'll be right by your side all the way, I wont leave you, not ever EVER!! Don't give up on me, I need you here, you are all I got left, you are the reason I still exsist on the surface of earth.

Men verkade inte höra mig och jag blev riktigt orolig, jag skrek nästan i ansiktet på ambulanskillen:

- DO SOMETHING!!!! CAN'T YOU SEE HE'S IN PAIN???!!!??!!!!
- Sweetie, there's nothing I can do, his chock releases now and he may have, like you said, major pain from the injurie, but we can't do much until we reaches the hospital!!

Jag kollade på mannen som om han var dum i huvudet, "He may have", såg han inte att Justin vred sig i smärtor?

- WHY CAN'T YOU GIVE HIM SOME PAINKILLER??
- I'm afraid it wont help him that much now.

Jag var så arg på honom och jag hade utan tvekan slagit till honom om dte inte hade varit för att ambulansen bromsade kraftigt och att dörrarna till ambulansen slogs upp och ca 15 personer stog där utanför och tog emot Justin och såg sig oroligt omkring.

De slet ut honom ur ambulansen och rullade iväg med honom på båran så snabbt och det var så mycket folk att jag inte hade chans att hinna med och kunna följa med. Jag blev både arg och frustrerad när alla trängdes och knuffades för att kunna få se om det verkligen var Justin Bieber som åkte in på en bår med ett akutfall.

Jag hörde på avstånd att någon skällde ut mannen i ambulansen att han inte gett Justin smärtstillande för han hade sån smärta. Men just var det viktigaste att kunna komma fram till Justin i tid, jag skulle aldrig fölåta mig själv om det hände något med honom när jag inte var där.

Jag tog ett djupt andetag och gick igenom folkmassan som bara blev större och större med fans, papparazzis och gud vet vad alla de här männiksorna.

Jag lyckades armbåga mig fram till dörren, där stog det måånga vakter och vakta att ingen kom in genom dörren som inte hade bevis på att de skulle in av någon akuta anledning eller ut. Jag förvånades över att det stog så många tjejer och tryckte sig mot dörren men smink rinnande ner för kinderna och som hade stora "Krya på dig"- nallar i famnen som de antagligen trodde de skulle få chansen att ge honom.

Jag gick rakt fram till den största vakten och sa bestämmt:

- You have to let me through, it's my boyfriend in there, please I beg you, his my everything!!
- My little friend, you have no idea how many times we've heared that excuse since he arrived, and why do you think we should believe you?
- You gotta, please HE'S......... MY........WORL!!!

Jag stakade mellan orden för jag kände en stor klump i magen röra sig uppåt halsen och om jag inte fick lift snart så skulle jag spy.

Plötligt kände jag en hand gripa tag om mig och slita bort mig från folkklungan, jag visste inte om jag var tacksam över det eller om jag skulle bli arg för att den drog mig längre bort ifrån den ända människa i världen som betydde något för mig.

Jag vände mig om och såg att dte va Kenny:

- Follow me!

sa han bara innan han börja dra i mig igen, och han ledde mig till en dörr på sidan där det stog 2 vakter som släppte in oss så fort de såg Kenny. Och när vi väl var inne på sjukhuset såg jag på håll alla gråtande tjejer.

Jag följde efter Kenny upp till den 10e våningen där Justin skulle ligga, han satte mig ner på en hård träsoffa men jag ville bara se honom nu, men han tryckte ner mig och sa lungt:

- I bet you don't wanna see him, not in the state he are now!

Han övertygade mig att sitta kvar till han kom och hämtade mig och jag satt kvar, men när det hade gått 10 minuter började gå långsamt åt det hållet Kenny hade gått och när jag hörde hans röst stannde jag upp och lyssnade bakom hörnet där jag stog:

- Will he survive this?
- We are not sure yet, the bullet didn't hit in a lifethreatning posision, but he had lost a lot of blood and it can happen that he pases away and never wakes up again.

Jag hörde att doktorn fortsatte att prata, men allt runt omkring mig blev bara ett sus och jag kände klumpen i halsen växa sig större och större och jag kunde inte längre hålla emot det, och jag spydde rakt på golvet framför mina fötter. 

Kenny och läkaren upptäckte mig bakom hörnet och Kenny lyfte snabbt upp mig och bar mig till närmaste toalett för att jag skulle kunna kräkas mer om det skulle behövas medans läkaren ringde efter städhjälp.

Jag spydde 3 gånger igen på toan och när jag kollade på Kenny igen såg jag att också hade gråtit, inte konstigt, han var nära på att förlora en nära vän han med, och jag förstår om han har skuldkänslor, dte var ju ändå han som skulle hålla honom borta från saker som det här.

 - Kenny, I'd like to see him now!!

Sa jag tyst och såg nog ganska ynklig, men han gav efter och ledde mig mot Justins rum, men utanför stannade han mig och tittade på mig noga.

- He is very weak now and he needs peace and quiet!!

Jag nickade lamt mot honom och han öppnade dörren åt mig, när jag väl stog på tröskeln till hans rum drog jag efter andan när jag såg honom och tårarna började ströma igen...


Fortsättning kmr...